Lahiblaha

Det här är tydligen ingen bra dag. Jag vaknade nån gång strax efter sju, kände mig väldigt trött och allmänt utsliten - fråga mig inte varför för jag vet inte själv - men ändå lite glad eftersom jag och Teresia hade planerat att träffas efter att jag varit på Jobbcenter. Vi skulle äta frukost, mysa och sedan tacos på eftermiddan. Men hon blev inkallad som vikarie och var tvungen att jobba. Så det blev förstås inget. Då blev jag besviken och nu känner jag mig nästan tjurig, utan egentlig orsak. Hon var nog också besviken och det kändes jobbigt att inte kunna springa hem till henne och hålla om henne. Hon verkade behöva det och jag hatar att känna mig hjälplös.

Jag gick dessutom aldrig till Jobbcenter. Känner mig hängig, som om jag har en förkylning på gång. Nyser mycket gör jag också. Så nu har jag spenderat tid framför TV:n och kollat på lite Simpsons. Snart ska jag läsa och sen kanske jag kollar på film. För att kväva ensamheten.

Det där med ensamhet är förresten en knepig sak. Har alltid tyckt det. Jag kanske är konstig, men när jag verkligen är ensam, som jag t.ex. var på högstadiet, då bryr jag mig inte så mycket om det. Men nu när jag har Teresia så känner jag av ensamheten mer varje gång jag är ensam, trots vetskapen om att jag snart får träffa henne. Man blir kanske van att luta sig mot någon. Det är nog faktiskt en ganska vanlig reaktion trots allt. I alla fall en ganska logisk reaktion. Logik och känslor går dock inte alltid ihop.

Jag fick för övrigt just en déjà vu-känsla då jag tror jag skrivit om det här förut. Men skitsamma.

Fram till eftermiddagen får sängen, te, musik, litteratur och filmer vara mitt sällskap.