Det är ungefär en och en halv timme kvar av juni månad.
Tidigare i mitt liv har jag alltid gillat juni och mått ganska bra i och med skolavslutning (sommarlov), födelsedag, frihet, sommar o.s.v.
I år har det dock varit en ganska mörk period. Mitt "sommarlov" är inget sommarlov eftersom skolan är helt slut nu. Nu är det ekonomiska bekymmer som väntar då jag ännu inte har ett jobb. Födelsedagar är för mig betydelselösa nuförtiden, tyvärr måste jag säga. Man behöver saker att se fram emot. Någon frihet är det ju inte när man inte har råd att vara fri från ansvar. Och någon sommar har det inte riktigt känts som heller... vet dock inte varför.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men vissa av er förstår ändå. Om du anser att du står mig nära men ändå inte vet vad jag syftar på, så ska jag berätta när det blir tillfälle. Jag döljer inget medvetet, däremot känner jag att jag måste hitta bra tillfällen när jag ska berätta såna här saker.
måndag 30 juni 2008
Korn = kärlek
Den 30 juni för fyra år sedan såg jag Korn för första gången. Det var tamefasiken en gudomlig upplevelse. Jag firar det genom att lyssna på detta fantastiska band. Så härligt. Jonathan Davis röst... jag dreglar. Och ryser. Jag undrar hur många liv Davis har räddat, eller åtminstone underlättat, med hjälp av sina texter och ärligheten i hans röst.
Mmmgott!
Jag åt just pizza och det var så gott! Nu ska jag glo på Family Guy och sen börja tänka på att lägga mig. Har sovit två timmar i natt och dessutom varit barnvakt i nio timmar. Lucas är ju inte direkt typen som sitter stilla heller... Så jag är rätt trött.
Let the flames begin
"My pain and all the trouble caused
No matter how long
I believe that there's hope
buried beneath it all and
hiding beneath it all and
growing beneath it all and
This is how we'll dance when
when they try to take us down
This is how we'll sing, oh"
Hayley Williams texter är så bra. Allt handlar inte om henne själv, det känns som om hon försöker ge sina lyssnare hopp. Hon känns så empatisk. Det är mmmycket trevligt.
No matter how long
I believe that there's hope
buried beneath it all and
hiding beneath it all and
growing beneath it all and
This is how we'll dance when
when they try to take us down
This is how we'll sing, oh"
Hayley Williams texter är så bra. Allt handlar inte om henne själv, det känns som om hon försöker ge sina lyssnare hopp. Hon känns så empatisk. Det är mmmycket trevligt.
söndag 29 juni 2008
Sånt är livet...
Det har inte hänt så fruktansvärt mycket kul på sistone...
En släkting till mig, inte ens 30 år gammal, har drabbats av cancer och har förmodligen bara några månader kvar att leva. Det som spär på eländet är att han det senaste året har hållit sig ren, efter ett tioårigt missbruk, och han blev för någon månad utsläppt från fängelse - och nu drabbas han av det här. Men det allra värsta, är att han nyligen blivit pappa... han har en liten dotter.
I fredags fick vi nästan bekräftelse på att mammas pojkvän hade dött i en bilolycka i Serbien (precis allting på nyheterna verkade stämma överens) och vi hörde inte från honom på en och en halv vecka - men idag visade det sig att han lever. Och han är på väg hit nu.
Ett av två iaf. Får väl vara glad för det...
Jag var riktigt nedstämd i fredags då jag fick båda dessa nyheter, men tack vare en snäll och söt tös som pratade med mig så blev det bättre. Antar att jag fick prata av mig själva chocken lite grann. Det är jag väldigt tacksam för och jag uppskattar verkligen att hon lyssnade. Det blev så mycket bättre efter det.
Visserligen är det fortfarande tufft att tänka på släktingen med cancer... men jag hoppas innerligt att hans sista tid på jorden blir meningsfull, samt att han inte lider alltför mycket innan han tas ifrån oss.
Jag vill inte heller ta ut sorgen i förväg, för dels blir det onödigt lidande för alla inblandade om vi ska sörja detta innan han går vidare, dels tror jag att mirakel kan ske. Jag tror och hoppas, även om jag kanske inte förväntar mig att det ska sluta lyckligt. Man måste fan tro. När allt annat saknas och bara tron och hoppet är kvar, så kan man åtminstone leva vidare. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, eller vad brukar man säga?
En släkting till mig, inte ens 30 år gammal, har drabbats av cancer och har förmodligen bara några månader kvar att leva. Det som spär på eländet är att han det senaste året har hållit sig ren, efter ett tioårigt missbruk, och han blev för någon månad utsläppt från fängelse - och nu drabbas han av det här. Men det allra värsta, är att han nyligen blivit pappa... han har en liten dotter.
I fredags fick vi nästan bekräftelse på att mammas pojkvän hade dött i en bilolycka i Serbien (precis allting på nyheterna verkade stämma överens) och vi hörde inte från honom på en och en halv vecka - men idag visade det sig att han lever. Och han är på väg hit nu.
Ett av två iaf. Får väl vara glad för det...
Jag var riktigt nedstämd i fredags då jag fick båda dessa nyheter, men tack vare en snäll och söt tös som pratade med mig så blev det bättre. Antar att jag fick prata av mig själva chocken lite grann. Det är jag väldigt tacksam för och jag uppskattar verkligen att hon lyssnade. Det blev så mycket bättre efter det.
Visserligen är det fortfarande tufft att tänka på släktingen med cancer... men jag hoppas innerligt att hans sista tid på jorden blir meningsfull, samt att han inte lider alltför mycket innan han tas ifrån oss.
Jag vill inte heller ta ut sorgen i förväg, för dels blir det onödigt lidande för alla inblandade om vi ska sörja detta innan han går vidare, dels tror jag att mirakel kan ske. Jag tror och hoppas, även om jag kanske inte förväntar mig att det ska sluta lyckligt. Man måste fan tro. När allt annat saknas och bara tron och hoppet är kvar, så kan man åtminstone leva vidare. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, eller vad brukar man säga?
måndag 23 juni 2008
Svartare mörker får man leta efter
Det är mycket som känns tungt, jobbigt och mörkt i min tillvaro just nu. Jag är djupt nere i en svacka och jag känner mig för svag för att ta mig ur skiten... Jag vill be om hjälp. Men jag vet inte vilken slags hjälp jag behöver. Människor jag kan prata med finns det gott om - men ändå finns det nåt som hindrar mig.
Kanske... Jag har pratat med folk förr, och jag uppskattar verkligen att vissa alltid lyssnar (det kommer jag aldrig glömma), men kanske upplever jag det som att det inte hjälper mer än tillfälligt. Jag vet ärligt talat inte. Var dock så snälla och tro inte att det har varit i onödan för det har betytt mycket.
Många, inklusive jag själv, anser att man måste hjälpa sig själv ut ur problem. Visst, men jag anser att man måste vilja ta sig ur problemet själv samt ta det första steget. Det är dock förbannat svårt att ta sig ur allt själv och det är inte många som klarar av en sån sak själv. Det är nästan lite dumt att tro att man ska kunna göra det helt själv, åtminstone om man ändå har möjligheten att prata igenom sina problem.
Nu är det bara så att... det kan vara jävligt svårt att öppna sig, även om det är för människor man litar på. Förra veckan nån gång berättade jag för en viss person att jag inte orkar vara med i vårt band, inte just nu men kanske i framtiden. Anledningen var mina psykiska besvär, sade jag. Den dagen hade jag bestämt mig för att prata med någon om hur jag känner, men då jag helt öppet sa att jag inte orkar med att fokusera på musik p.g.a. psykiska problem, utan att få någon respons på det, kändes det helt visset. Samma dag bestämde jag mig för att vänta med att berätta.
(Personen i fråga har sedan dess inte pratat om något annat än om huruvida jag bestämt mig för en framtid i bandet eller inte)
Men nu skriver jag här, tillgängligt och förståeligt (?) för alla som har tillgång till internet samt förstår det svenska språket och kan läsa det: jag känner mig inte densamma inombords och därför kanske jag inte beter mig som jag brukar. Ni får förlåta mig. Förvänta er inte att jag ska svara ärligt på frågor som "hur är det?" om ni nu inte visar tecken på att ni verkligen vill prata om det. Och om någon känner sig intresserad att prata seriöst, var vänlig att ta det IRL eller via msn eller annan textkommunikation. Inte i telefon, dock. Folk har alltid så svårt att höra vad jag säger i tele och då blir jag bara irriterad.
Kanske... Jag har pratat med folk förr, och jag uppskattar verkligen att vissa alltid lyssnar (det kommer jag aldrig glömma), men kanske upplever jag det som att det inte hjälper mer än tillfälligt. Jag vet ärligt talat inte. Var dock så snälla och tro inte att det har varit i onödan för det har betytt mycket.
Många, inklusive jag själv, anser att man måste hjälpa sig själv ut ur problem. Visst, men jag anser att man måste vilja ta sig ur problemet själv samt ta det första steget. Det är dock förbannat svårt att ta sig ur allt själv och det är inte många som klarar av en sån sak själv. Det är nästan lite dumt att tro att man ska kunna göra det helt själv, åtminstone om man ändå har möjligheten att prata igenom sina problem.
Nu är det bara så att... det kan vara jävligt svårt att öppna sig, även om det är för människor man litar på. Förra veckan nån gång berättade jag för en viss person att jag inte orkar vara med i vårt band, inte just nu men kanske i framtiden. Anledningen var mina psykiska besvär, sade jag. Den dagen hade jag bestämt mig för att prata med någon om hur jag känner, men då jag helt öppet sa att jag inte orkar med att fokusera på musik p.g.a. psykiska problem, utan att få någon respons på det, kändes det helt visset. Samma dag bestämde jag mig för att vänta med att berätta.
(Personen i fråga har sedan dess inte pratat om något annat än om huruvida jag bestämt mig för en framtid i bandet eller inte)
Men nu skriver jag här, tillgängligt och förståeligt (?) för alla som har tillgång till internet samt förstår det svenska språket och kan läsa det: jag känner mig inte densamma inombords och därför kanske jag inte beter mig som jag brukar. Ni får förlåta mig. Förvänta er inte att jag ska svara ärligt på frågor som "hur är det?" om ni nu inte visar tecken på att ni verkligen vill prata om det. Och om någon känner sig intresserad att prata seriöst, var vänlig att ta det IRL eller via msn eller annan textkommunikation. Inte i telefon, dock. Folk har alltid så svårt att höra vad jag säger i tele och då blir jag bara irriterad.
Musik
De bästa låtarna just nu är:
- Stone Sour - Zzyzx Rd
- Paramore - We Are Broken
- Mudvayne - Happy?
- Three Doors Down - Here Without You
- Paramore - When It Rains
Förändringar.
Enligt min förra styvfar så har jag chans att få fast anställning på Structo. Det är ju rätt schysst. De ska höra av sig nu i veckan. Om så är fallet så måste jag nästan flytta tillbaka till Storfors. Egentligen vill jag inte det för jag trivs inte här. Visst, familjen finns. Men några kompisar har jag inte, bara före detta sådana, som jag ändå inte har någon kontakt med. Jag vill inte ha kontakt heller, det är inget jag saknar om man säger så. Numera har jag för många kompisar i Köping för att vilja flytta därifrån.
Men visst, jag kan flytta till Storfors och jobba ett år eller nåt - spara ihop lite pengar, prylar och erfarenhet. Det är ju dumt att tacka nej till 16 000 i månaden när jobberbjudanden knappast växer i buskar. Jag, mamma och Kevin har pratat om att jag och Kevin kanske ska dela på denna lägenhet (en trea). Här finns dessutom bredband, telefon och teve.
Jag vet dock inte... det var tillräckligt svårt att komma ifrån Storfors första gången. Tyvärr tror jag också man blir lite feg när man har ett fast jobb. Man vågar förmodligen inte söka till högskolestudier och sänka månadsinkomsten till ca 7 000 kr när man levt på det dubbla ett bra tag. Usch, vad osäker jag blev nu. Jag vill inte lämna Köping, men jag behöver pengar...
Men visst, jag kan flytta till Storfors och jobba ett år eller nåt - spara ihop lite pengar, prylar och erfarenhet. Det är ju dumt att tacka nej till 16 000 i månaden när jobberbjudanden knappast växer i buskar. Jag, mamma och Kevin har pratat om att jag och Kevin kanske ska dela på denna lägenhet (en trea). Här finns dessutom bredband, telefon och teve.
Jag vet dock inte... det var tillräckligt svårt att komma ifrån Storfors första gången. Tyvärr tror jag också man blir lite feg när man har ett fast jobb. Man vågar förmodligen inte söka till högskolestudier och sänka månadsinkomsten till ca 7 000 kr när man levt på det dubbla ett bra tag. Usch, vad osäker jag blev nu. Jag vill inte lämna Köping, men jag behöver pengar...
lördag 21 juni 2008
FRA...
FRA-lagen... Så jävla idiotiskt så det är inte sant. Vilken skendemokrati Sverige är!
Jag lovar och svär (om jag minns) att så fort lagen träder i kraft så ska jag skriva ett blogginlägg med enbart ord som Al-quada, terror, bomba, riksdagen, Reinfeldt ska dö, FRA suger balle etc. Antagligen kommer detta läsas eftersom blogger.com är något Google står för, och jag tror att Googles servrar ligger utanför Sverige - d.v.s. FRA har rätt att kolla upp det då trafiken passerar Sveriges gränser.
Jag skulle fan inte bli förvånad om ett "terrorhot" mot Sverige "avslöjas" strax efter att lagen trätt i kraft, enbart för att den svenska regeringen ska kunna "bevisa" att lagen var "nödvändig" för vår säkerhet.
Jag hoppas nån tar sig in i FRA:s databas och avlyssnar alla de som röstade för lagen och sedan utpressar dessa personer big time. Bevisa hur lätt det kan missbrukas. Idioter.
Jag lovar och svär (om jag minns) att så fort lagen träder i kraft så ska jag skriva ett blogginlägg med enbart ord som Al-quada, terror, bomba, riksdagen, Reinfeldt ska dö, FRA suger balle etc. Antagligen kommer detta läsas eftersom blogger.com är något Google står för, och jag tror att Googles servrar ligger utanför Sverige - d.v.s. FRA har rätt att kolla upp det då trafiken passerar Sveriges gränser.
Jag skulle fan inte bli förvånad om ett "terrorhot" mot Sverige "avslöjas" strax efter att lagen trätt i kraft, enbart för att den svenska regeringen ska kunna "bevisa" att lagen var "nödvändig" för vår säkerhet.
Jag hoppas nån tar sig in i FRA:s databas och avlyssnar alla de som röstade för lagen och sedan utpressar dessa personer big time. Bevisa hur lätt det kan missbrukas. Idioter.
måndag 16 juni 2008
FRA-lagen
Jag känner att jag måste haka på trenden och använda min blogg för att klaga på den här förbannade FRA-lagen. Den får mig att frukta för mitt privatliv, och det känns som ett stort steg mot en dystopi.
Det är tillräckligt illa att FRA kanske får möjlighet att avlyssna oss, att vi på så vis kan jämföras med diktaturer. Det är dock ännu värre vad det hela kan utvecklas till. När man hör talas om att ungdomar, in ens 20 år fyllda, kan ta sig in i NASA:s och Pentagons databaser, som bör vara några av de mest säkra i världen, börjar åtminstone jag få känningar av att FRA:s databaser kan komma i händerna på fel människor relativt enkelt.
Storebror är här för att stanna skriver Lena Melin på Aftonbladet - http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/lenamellin/article2692292.ab. Dessvärre tror jag att Aftonbladet kan ha helt rätt. Storebror tror kanske att han kan styra, men även storebröder kan få stryk. Om den nya lagen klubbas igenom så tänker inte jag vara en lydig liten medborgare längre och jag tror att ganska många känner som jag. Lagen är till för att förhindra terrorism, men jag tror den kommer få en direkt motsatt effekt.
Det är tillräckligt illa att FRA kanske får möjlighet att avlyssna oss, att vi på så vis kan jämföras med diktaturer. Det är dock ännu värre vad det hela kan utvecklas till. När man hör talas om att ungdomar, in ens 20 år fyllda, kan ta sig in i NASA:s och Pentagons databaser, som bör vara några av de mest säkra i världen, börjar åtminstone jag få känningar av att FRA:s databaser kan komma i händerna på fel människor relativt enkelt.
Storebror är här för att stanna skriver Lena Melin på Aftonbladet - http://www.aftonbladet.se/nyheter/analys/lenamellin/article2692292.ab. Dessvärre tror jag att Aftonbladet kan ha helt rätt. Storebror tror kanske att han kan styra, men även storebröder kan få stryk. Om den nya lagen klubbas igenom så tänker inte jag vara en lydig liten medborgare längre och jag tror att ganska många känner som jag. Lagen är till för att förhindra terrorism, men jag tror den kommer få en direkt motsatt effekt.
London
Jag saknar London. Idag kände jag en doft som påminde om huset i vilket jag bodde med familjen Conway under en vecka. Allting var så spännande och alla människor var så trevliga, och de kändes så världsvana på något vis. Jag kände mig aldrig dömd på förhand.
Det som var lustigast med hela resan var att allting såg ut som man ser det på TV, men känslan att vara där var svår att fånga: det var mycket mer storslaget. Jag fick så många nya sinnesintryck varthän jag gick. Tunnelbanan var proppfull och stressig. Buckhurst Hill kändes som en lugn plats, med typiskt brittiska hus. Centrala London var en mäktig upplevelse, all arkitektur, alla kända byggnader. Hur London Eye sken ur nattmörkret. Familjen jag bodde hos bestod av en mamma, hennes make och deras två väldigt väluppfostrade barn, med skoluniformer och röda kinder. Det känns så brittiskt, och det var verkligen en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Tänk, de hade t.o.m. heltäcksmattor i huset! De gick med skor inomhus. Hur typiskt är inte det? Men jag gillade det verkligen!
Någon gång ska jag åka tillbaka till London och då tänker jag fanimej besöka the Conway family, för det känns som om jag inte tackade dem tillräckligt för att de hjälpte mig, för att de tog emot mig och för att de var goda människor helt enkelt.
Det som var lustigast med hela resan var att allting såg ut som man ser det på TV, men känslan att vara där var svår att fånga: det var mycket mer storslaget. Jag fick så många nya sinnesintryck varthän jag gick. Tunnelbanan var proppfull och stressig. Buckhurst Hill kändes som en lugn plats, med typiskt brittiska hus. Centrala London var en mäktig upplevelse, all arkitektur, alla kända byggnader. Hur London Eye sken ur nattmörkret. Familjen jag bodde hos bestod av en mamma, hennes make och deras två väldigt väluppfostrade barn, med skoluniformer och röda kinder. Det känns så brittiskt, och det var verkligen en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Tänk, de hade t.o.m. heltäcksmattor i huset! De gick med skor inomhus. Hur typiskt är inte det? Men jag gillade det verkligen!
Någon gång ska jag åka tillbaka till London och då tänker jag fanimej besöka the Conway family, för det känns som om jag inte tackade dem tillräckligt för att de hjälpte mig, för att de tog emot mig och för att de var goda människor helt enkelt.
Näää, vadåra?
Tidigare detta dygn hade jag så otroligt roligt att jag spelade ett spel på http://www.jesper.nu/, tror det hette Typeracer eller nåt. Ett spel där man ska försöka skriva en angiven text så fort som möjligt. Jag var hyfsat duktig. Det är sånt man gör när man inte orkar göra annat. En annan sån sak är att spela schack på datorn. Jag har spelat så mycket att jag drömmer om olika strategier, samt att när jag ser rutiga mönster så måste jag med synen hoppa mellan rutorna på samma sätt som vissa pjäser gör, exempelvis springaren. Har man spelat för mycket då, månntro?
söndag 15 juni 2008
Jag vill vara bortskämd
En systemkamera skulle fasiken inte sitta fel. Min kära vän Malin fick en Canon EOS 400 i studentpresent, och visst fan är jag både glad för hennes skull och även lite avundsjuk, men jag är mest nyfiken på när hon ska börja använda kameran så att jag får se en massa bilder. Kom igen nu Malin! Vi vill se, Malin fota mer! Vi vill se, Malin fota mer!
Jag har den senaste tiden fått en väldig lust att fotografera. Sommaren är ju den ultimata årstiden för sådant, i mitt tycke åtminstone. Det är skönt att ta en promenad, se sig omkring och knäppa ett par bilder: hur solstrålarna bryter genom linsen, eller hur ett vattendrag slingrar sig fram, hur en klarblå himmel reflekteras mot en stilla vattenyta. Klichigt kanske, men det är ändå fint om man gör det rätt.
Fan, jag vill ha en systemkamera. Det skulle vara kul att bli bortskämd någon gång. Jag vill inte vara avundsjuk, men ibland är jag det ändå. Mina syskon har t.ex. en varsin dator som de fått, Jag har också en dator (vars hårddisk kraschade för ett halvår sedan) men den köpte jag för mina egna pengar. Det känns någonstans orättvist när det är jag som hjälper till mest i hemmet, det är jag som är duktig och har bra betyg i skolan, det är jag som jämt och ständigt är snäll. Jag har gjort mig förtjänt av det.
Nu kan man tycka att jag är äldst och bör därför stå ut med sånt, men så har det alltid varit. Det är också orättvist. Jag fick ingen dator för 10 000 kr när jag var 15 år gammal (och familjens ekonomiska situation har blivit sämre sen dess). Det dyraste jag någonsin fått har knappt överskridit 1000 kr tror jag.
Men men. Jag vill knappast be om något heller, och jag kräver knappast något, och jag är aldrig otacksam när jag får något, eftersom jag vet att den ekonomiska situationen i familjen inte är den bästa. Det vore dock fortfarande kul att bli bortskämd.
Jag har den senaste tiden fått en väldig lust att fotografera. Sommaren är ju den ultimata årstiden för sådant, i mitt tycke åtminstone. Det är skönt att ta en promenad, se sig omkring och knäppa ett par bilder: hur solstrålarna bryter genom linsen, eller hur ett vattendrag slingrar sig fram, hur en klarblå himmel reflekteras mot en stilla vattenyta. Klichigt kanske, men det är ändå fint om man gör det rätt.
Fan, jag vill ha en systemkamera. Det skulle vara kul att bli bortskämd någon gång. Jag vill inte vara avundsjuk, men ibland är jag det ändå. Mina syskon har t.ex. en varsin dator som de fått, Jag har också en dator (vars hårddisk kraschade för ett halvår sedan) men den köpte jag för mina egna pengar. Det känns någonstans orättvist när det är jag som hjälper till mest i hemmet, det är jag som är duktig och har bra betyg i skolan, det är jag som jämt och ständigt är snäll. Jag har gjort mig förtjänt av det.
Nu kan man tycka att jag är äldst och bör därför stå ut med sånt, men så har det alltid varit. Det är också orättvist. Jag fick ingen dator för 10 000 kr när jag var 15 år gammal (och familjens ekonomiska situation har blivit sämre sen dess). Det dyraste jag någonsin fått har knappt överskridit 1000 kr tror jag.
Men men. Jag vill knappast be om något heller, och jag kräver knappast något, och jag är aldrig otacksam när jag får något, eftersom jag vet att den ekonomiska situationen i familjen inte är den bästa. Det vore dock fortfarande kul att bli bortskämd.
Har fantasin börjat flöda?
Jag bestämde mig just för att skriva en fortsättning på en novell jag skrev för ett eller ett par år sedan. Det är den enda jag blivit riktigt nöjd med, så jag ska fortsätta i samma stil. Vem vet, jag blir kanske nöjd denna gång också.
Jag tror dock inte att det ska vara en direkt fortsättning. I den förra berättelsen fanns endast en karaktär (om man bortser från fågeln Pekka som var med på ett ställe) men jag gav den inget namn för att man som läsare skulle kunna fokusera helt och hållet på hur den människan var istället för vad den hette (om jag minns rätt så avslöjade jag inte ens könet på denna karaktär). I den nya novellen funderar jag på att använda samma personlighetsdrag - och berättarperspektiv - men också ge den namn och kön för att utveckla den till något mer, och dessutom ska denna berättelse skildra mer än en dag i människans liv, tror jag. Ge den mer bakgrund och så vidare.
Nu ska jag skriva!
Jag tror dock inte att det ska vara en direkt fortsättning. I den förra berättelsen fanns endast en karaktär (om man bortser från fågeln Pekka som var med på ett ställe) men jag gav den inget namn för att man som läsare skulle kunna fokusera helt och hållet på hur den människan var istället för vad den hette (om jag minns rätt så avslöjade jag inte ens könet på denna karaktär). I den nya novellen funderar jag på att använda samma personlighetsdrag - och berättarperspektiv - men också ge den namn och kön för att utveckla den till något mer, och dessutom ska denna berättelse skildra mer än en dag i människans liv, tror jag. Ge den mer bakgrund och så vidare.
Nu ska jag skriva!
lördag 14 juni 2008
Drömmar och balans
(Detta blogginlägg är lite mer positivt än de senaste, trots de nästkommande styckena)
Det brukar finnas ett tydligt samband mellan depression och trötthet. Är man deprimerad brukar man ofta vara trött, och jag tror att för mycket sömnlöshet kan leda till depression i längden. Lustigt nog, eller egentligen jävligt olustigt, så får man dessutom sömnsvårigheter av att vara så nedstämd en längre tid.
Jag har mått bra idag. Jag har varit glad. Det kan bero på att jag sov ut. Om man vänder på det, som jag ju gillar att göra, kan det kanske vara så att jag sovit bättre för att jag mått bättre. Det roliga då är bara att jag mådde ganska kasst när jag somnade. Den enda vettiga slutsatsen jag kan dra utifrån det, är att jag måste ha drömt något ljuvligt.
Tyvärr minns jag sällan mina drömmar. Det är synd. Jag tror ibland att man behöver ha förmågan att föra tankarna till en annan värld. När det gäller mig finns dock komplikationer i och med att jag är en realist. Förmodligen kan det te sig så att jag ser negativt på verkligheten, men jag vill vara lite optimistisk och åtminstone inte se mig själv som en pessimist.
Hur vore det om man kommer till det man skulle skriva om?
Jo just det. Om man saknar förmågan att i vaket tillstånd fantisera sig bort från denna värld (utan att helt tappa greppet om verkligheten) så vore det nödvändigt att åtminstone kunna minnas det man drömmer om. Så det ska jag försöka göra. Jag ska inte vara alltför realistisk, det är TRÅKIGT!
Jag ska drömma om att jag någon gång i framtiden blir en författare. Det enda som behövs är lite tid för att finna min stil, finna tid till att utveckla mitt språk lite mer. För om man känner mig, vilket jag gör, tror jag, så vet man att jag under större delen av min uppväxt knappast varit intresserad av att lära mig saker samt att jag hade relativt hög frånvaro i högstadiet. Det var någon gång i nian jag fann intresse för att skriva berättelser. Därför är det ganska logiskt att mitt språk inte ligger på författarnivå ännu. Jag har lärt mig mycket de fyra senaste åren och om ytterligare fyra år lär jag vara ännu duktigare.
Jag ska drömma om att jag kan bli en bra musiker. Det första instrumentet jag spelade var trummor och det började jag spela så sent som i sextonårsåldern. Jag är självlärd och har långt ifrån spelat så regelbundet man borde för att kunna bli bra, så på så vis är jag duktig. Jag har spelat gitarr sedan slutet av förra sommaren, d.v.s. att jag har mindre än ett års erfarenhet. Och min första elbas köpte jag i slutet av april, och liksom vad gäller trummor och gitarr så är jag självlärd.
Så, håll för fan käften - jag är bra!
Den kommentaren var riktad till mig själv, för det är ingen annan än jag själv som påstått att jag är dålig. Eller jo, men ingen jag känner - jag har faktiskt lyckats komma så långt att jag inte bryr mig vad okända människor säger. Hur som helst så måste jag sluta dra ned mig själv i det mentala träsket. Till att börja med ska jag försöka lösa sömnsvårigheterna.
En sak till vill jag påpeka. Det är viktigt att man har en balans då man inte kan leva ett liv där drömmarna dominerar så starkt att man är helt säker på att de ska slå igenom utan att man behöver kämpa för att nå dem. Så jag ber er, om jag någonsin går så långt - tag mig ner på jorden igen. Men försök inte krossa drömmarna om de fortfarande är möjliga att nå.
Det brukar finnas ett tydligt samband mellan depression och trötthet. Är man deprimerad brukar man ofta vara trött, och jag tror att för mycket sömnlöshet kan leda till depression i längden. Lustigt nog, eller egentligen jävligt olustigt, så får man dessutom sömnsvårigheter av att vara så nedstämd en längre tid.
Jag har mått bra idag. Jag har varit glad. Det kan bero på att jag sov ut. Om man vänder på det, som jag ju gillar att göra, kan det kanske vara så att jag sovit bättre för att jag mått bättre. Det roliga då är bara att jag mådde ganska kasst när jag somnade. Den enda vettiga slutsatsen jag kan dra utifrån det, är att jag måste ha drömt något ljuvligt.
Tyvärr minns jag sällan mina drömmar. Det är synd. Jag tror ibland att man behöver ha förmågan att föra tankarna till en annan värld. När det gäller mig finns dock komplikationer i och med att jag är en realist. Förmodligen kan det te sig så att jag ser negativt på verkligheten, men jag vill vara lite optimistisk och åtminstone inte se mig själv som en pessimist.
Hur vore det om man kommer till det man skulle skriva om?
Jo just det. Om man saknar förmågan att i vaket tillstånd fantisera sig bort från denna värld (utan att helt tappa greppet om verkligheten) så vore det nödvändigt att åtminstone kunna minnas det man drömmer om. Så det ska jag försöka göra. Jag ska inte vara alltför realistisk, det är TRÅKIGT!
Jag ska drömma om att jag någon gång i framtiden blir en författare. Det enda som behövs är lite tid för att finna min stil, finna tid till att utveckla mitt språk lite mer. För om man känner mig, vilket jag gör, tror jag, så vet man att jag under större delen av min uppväxt knappast varit intresserad av att lära mig saker samt att jag hade relativt hög frånvaro i högstadiet. Det var någon gång i nian jag fann intresse för att skriva berättelser. Därför är det ganska logiskt att mitt språk inte ligger på författarnivå ännu. Jag har lärt mig mycket de fyra senaste åren och om ytterligare fyra år lär jag vara ännu duktigare.
Jag ska drömma om att jag kan bli en bra musiker. Det första instrumentet jag spelade var trummor och det började jag spela så sent som i sextonårsåldern. Jag är självlärd och har långt ifrån spelat så regelbundet man borde för att kunna bli bra, så på så vis är jag duktig. Jag har spelat gitarr sedan slutet av förra sommaren, d.v.s. att jag har mindre än ett års erfarenhet. Och min första elbas köpte jag i slutet av april, och liksom vad gäller trummor och gitarr så är jag självlärd.
Så, håll för fan käften - jag är bra!
Den kommentaren var riktad till mig själv, för det är ingen annan än jag själv som påstått att jag är dålig. Eller jo, men ingen jag känner - jag har faktiskt lyckats komma så långt att jag inte bryr mig vad okända människor säger. Hur som helst så måste jag sluta dra ned mig själv i det mentala träsket. Till att börja med ska jag försöka lösa sömnsvårigheterna.
En sak till vill jag påpeka. Det är viktigt att man har en balans då man inte kan leva ett liv där drömmarna dominerar så starkt att man är helt säker på att de ska slå igenom utan att man behöver kämpa för att nå dem. Så jag ber er, om jag någonsin går så långt - tag mig ner på jorden igen. Men försök inte krossa drömmarna om de fortfarande är möjliga att nå.
fredag 13 juni 2008
Get it?
Ibland vill man säga vissa saker, men ibland skäms man. Ibland mår man förjävligt, men man skäms för att berätta det. Ibland har man åtminstone "mod" att erkänna sådana saker på Internet, trots att man skäms som fan. Och ibland händer det att vissa människor är lite kryptiska.
måndag 9 juni 2008
Författare?
Någon gång ska denna blogg bli en blogg och sluta vara en dagbok. En vacker dag kommer jag ångra allt jag skrivit om mina personliga känslor, då jag vet med mig att jag kan få paranoida stunder och misstänka att allt jag skriver kopieras av någon som i framtiden vill utpressa mig. Är det sinnessjukt? Kanske en gnutta.
Bloggen startade jag för att utveckla mitt språk och försöka skriva intressanta saker om aktuella ämnen. Jag är dock osäker på om jag utvecklas som jag önskar och jag skriver definitivt inte intressanta saker. Det grundar jag på att variationen i min skrift inte är tillräckligt stor. Det är ganska misslyckat om man vill bli författare.
Och vad gäller det: vissa stunder betvivlar jag sannerligen att drömmen som författare är fel väg för mig. Det är visserligen roligt att skriva, men jag finner verkligen ingen ro till att utveckla bra idéer och framför allt har jag svårigheter att färdigställa de idéer jag påbörjar. Av alla idéer och berättelser jag skrivit så är jag nöjd med blott en enda novell. Jag blir med andra ord sällan nöjd.
Oftast brukar jag skriva fantasy, men jag tror inte det är rätt grej heller. Jag har antingen svårt att komma på något som är tillräckligt mycket fantasy eller så är det så mycket att jag är osäker på hur jag ska få logiken och allt annat att gå ihop. Det är dessutom mer naturligt för mig att skriva noveller som skildrar en enskild människas liv, exempelvis
Just nu är inte direkt min hjärna fylld av inspiration eller motivation - eller självförtroendet heller för den delen - för att lyckas.
Bloggen startade jag för att utveckla mitt språk och försöka skriva intressanta saker om aktuella ämnen. Jag är dock osäker på om jag utvecklas som jag önskar och jag skriver definitivt inte intressanta saker. Det grundar jag på att variationen i min skrift inte är tillräckligt stor. Det är ganska misslyckat om man vill bli författare.
Och vad gäller det: vissa stunder betvivlar jag sannerligen att drömmen som författare är fel väg för mig. Det är visserligen roligt att skriva, men jag finner verkligen ingen ro till att utveckla bra idéer och framför allt har jag svårigheter att färdigställa de idéer jag påbörjar. Av alla idéer och berättelser jag skrivit så är jag nöjd med blott en enda novell. Jag blir med andra ord sällan nöjd.
Oftast brukar jag skriva fantasy, men jag tror inte det är rätt grej heller. Jag har antingen svårt att komma på något som är tillräckligt mycket fantasy eller så är det så mycket att jag är osäker på hur jag ska få logiken och allt annat att gå ihop. Det är dessutom mer naturligt för mig att skriva noveller som skildrar en enskild människas liv, exempelvis
Just nu är inte direkt min hjärna fylld av inspiration eller motivation - eller självförtroendet heller för den delen - för att lyckas.
Nattkröken
Att vara vaken framför en dator nattetid är både bra och dåligt för mig. Jag trivs, men ändå inte. Jag blir glad, men deprimerad. Jag blir inspirerad, men apatisk. Jag känner mig levande, men tror nästan att min själ förmultnar när jag kommer till insikt om hur mitt liv står till egentligen.
Så mycket att det är tomt
Ibland är det så mycket som tynger en människas själ...
Jag vill uppmana vissa människor att välja en annan väg, men jag har gjort det förr utan att dem lyssnat. Jag orkar inte se hur ännu en handling av omtänksamhet förbises.
Jag vill hjälpa några människor som står mig nära men jag vet inte hur jag ska göra.
Jag vill berätta för vissa hur jag känner, men det kommer inte något gott ur det. Varken för dem jag vill berätta det för eller, därav, för min egen del.
Jag vill ändra på mina dåliga vanor, och jag försöker verkligen, men så fort jag stöter på en motgång så återgår jag till mitt gamla vanliga jag.
Jag vill orka genom allt, vara en stark människa för de som behöver mig, men energin och den där gnistan som krävs är svår att finna.
Jag känner inte att jag bär hela världen på mina axlar, men det känns som om min egen värld är för tung att bära själv.
Jag vill inte avsluta mitt liv, jag vill finna mitt liv.
Jag vill uppmana vissa människor att välja en annan väg, men jag har gjort det förr utan att dem lyssnat. Jag orkar inte se hur ännu en handling av omtänksamhet förbises.
Jag vill hjälpa några människor som står mig nära men jag vet inte hur jag ska göra.
Jag vill berätta för vissa hur jag känner, men det kommer inte något gott ur det. Varken för dem jag vill berätta det för eller, därav, för min egen del.
Jag vill ändra på mina dåliga vanor, och jag försöker verkligen, men så fort jag stöter på en motgång så återgår jag till mitt gamla vanliga jag.
Jag vill orka genom allt, vara en stark människa för de som behöver mig, men energin och den där gnistan som krävs är svår att finna.
Jag känner inte att jag bär hela världen på mina axlar, men det känns som om min egen värld är för tung att bära själv.
Jag vill inte avsluta mitt liv, jag vill finna mitt liv.
söndag 8 juni 2008
Musik...
Den senaste tiden har jagt burit på min mp3-spelare väldigt ofta, ibland är den påslagen trots att jag umgås med andra. Jag insåg just att jag gör det när det kryper fram något slags ångest. Och jag undrar om det är av samma anledning som jag alltid spelar trummor med mina fingrar/händer, men jag är osäker på den punkten. Som att musik är det enda som kan lugna mina nerver. Jag har dock alltid trott att jag gör dessa saker för att jag gillar musik men det verkar som sagt finnas andra orsaker.
Problemet har knappast blivit mildare sedan stereon på mitt rum slutade funktionera. Jag känner mig alltid bäst när jag kan vara ensam och lyssna på musik. Inte för att andra människor stör mig på något vis, men jag förmodar att jag lättare kan leva mig in i musikvärlden när det bara är den jag har att fokusera på.
Jag måste förresten lägga in lite klassisk musik på min mp3-spelare.
Problemet har knappast blivit mildare sedan stereon på mitt rum slutade funktionera. Jag känner mig alltid bäst när jag kan vara ensam och lyssna på musik. Inte för att andra människor stör mig på något vis, men jag förmodar att jag lättare kan leva mig in i musikvärlden när det bara är den jag har att fokusera på.
Jag måste förresten lägga in lite klassisk musik på min mp3-spelare.
lördag 7 juni 2008
Snälla människa...
Fy fan vilken skam det är egentligen. En myndig människa tar droger, frivilligt. Det är en skam. Människan i fråga är så pass smart att den vet vad missbruk leder till men ser tydligen förbi det. Den har själv sett hur andra gått samma väg, men gör det ändå! Det är en skam.
Jag kan sträcka mig så långt att jag gör människan medveten, om den mot alla odds inte redan vet vad det leder till, men jag tänker inte tycka synd om den - varje människa måste först vilja och sedan ta det första steget för att hjälpa sig själv innan jag tänker hjälpa den.
Vilken skam det är.
Jag kan sträcka mig så långt att jag gör människan medveten, om den mot alla odds inte redan vet vad det leder till, men jag tänker inte tycka synd om den - varje människa måste först vilja och sedan ta det första steget för att hjälpa sig själv innan jag tänker hjälpa den.
Vilken skam det är.
fredag 6 juni 2008
idunno - igen
Well, guess what? The Robin har funderat över en sak.
Har ni nånsin funderat över det?
- Över vadå? kanske ni frågar. Eller så gör ni inte det, eftersom ni kan lista ut att jag kommer skriva om det i nästa stycke.
Jag har fått för mig att människor nuförtiden har blivit så ytliga att de söker partner som tillhör en viss stil. Alternativa människor vill vara tillsammans med andra som klär sig "alternativt", punkare vill ha andra punkare, glammisar vill ha andra glammisar, modenördar vill ha andra modenördar. The list goes on and on. Ni får ursäkta att jag skriver dessa saker som generalliseringar, det kommer bara bli så även om jag är väl medveten om att inte alla är på så vis.
Hur som helst, dessa argument bygger jag helt och hållet på observationer från verkliga livet. Oftast när man ser par tillsammans så har de oftast väldigt lika stil.
Kan det bero på att man vill vara tillsammans med likasinnade? Det kan det nog göra, men åsikter, tycke och smak sitter inte helt och hållet i kläderna. - "Jo, men stilen är ju liksom ett slags bevis på vad man exempelvis lyssnar på för musik, och i många fall tycker många av dessa likadant" tänker ni kanske.
Det är jag däremot inte så jävla säker på. Inom hårdrocken, till exempel, verkar det råda ganska stora interna skillnader på många punkter. Vissa är snälla som lamm och vissa är idioter. Det gäller inom alla andra stilar också.
Och i slutändan vill man väl inte vara tillsammans med någon för att man tycker lika vad gäller musik och politik. Personligheterna är det som håller ihop eller särar på par. Jag kan tycka att en tjej har skitfina kläder och vi gillar exakt samma musik etc., men jag skulle inte vilja ha henne som flickvän om hon är otrevlig, lögnaktig, otrogen eller kanske till och med ett totalt jävla psykfall.
Har ni nånsin funderat över det?
- Över vadå? kanske ni frågar. Eller så gör ni inte det, eftersom ni kan lista ut att jag kommer skriva om det i nästa stycke.
Jag har fått för mig att människor nuförtiden har blivit så ytliga att de söker partner som tillhör en viss stil. Alternativa människor vill vara tillsammans med andra som klär sig "alternativt", punkare vill ha andra punkare, glammisar vill ha andra glammisar, modenördar vill ha andra modenördar. The list goes on and on. Ni får ursäkta att jag skriver dessa saker som generalliseringar, det kommer bara bli så även om jag är väl medveten om att inte alla är på så vis.
Hur som helst, dessa argument bygger jag helt och hållet på observationer från verkliga livet. Oftast när man ser par tillsammans så har de oftast väldigt lika stil.
Kan det bero på att man vill vara tillsammans med likasinnade? Det kan det nog göra, men åsikter, tycke och smak sitter inte helt och hållet i kläderna. - "Jo, men stilen är ju liksom ett slags bevis på vad man exempelvis lyssnar på för musik, och i många fall tycker många av dessa likadant" tänker ni kanske.
Det är jag däremot inte så jävla säker på. Inom hårdrocken, till exempel, verkar det råda ganska stora interna skillnader på många punkter. Vissa är snälla som lamm och vissa är idioter. Det gäller inom alla andra stilar också.
Och i slutändan vill man väl inte vara tillsammans med någon för att man tycker lika vad gäller musik och politik. Personligheterna är det som håller ihop eller särar på par. Jag kan tycka att en tjej har skitfina kläder och vi gillar exakt samma musik etc., men jag skulle inte vilja ha henne som flickvän om hon är otrevlig, lögnaktig, otrogen eller kanske till och med ett totalt jävla psykfall.
idunno
För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är ... bra?
Jag gick ut med 17 MVG, 10 VG och ett IG. Bra betyg måste jag säga, trots ett IG. Men vafan, under hela högstadiet gjorde jag kanske 3-4 läxor - sammanlagt! Slutbetygen då var ungefär G i det mesta, 2 VG och 4 IG. Det var knappt så att jag kom in på medieprogrammet, där jag i jämförelse gick ut med skitbra betyg.
Många säger att jag är smart, och hänvisar inte sällan till just mina betyg. Men jag har förstås ifrågasatt om jag kan kalla mig smart. För vad är "smart" egentligen?
Jag har gjort IQ-test på Internet och hamnat på... 113, om jag minns rätt. Det är lite bättre än medelmåttet åtminstone. Jag har, som sagt, bra betyg. Jag har inga större problem att lära mig saker, t.ex. språk, så länge jag har ett intresse.
Men, nu när jag har funderat så har jag faktiskt kommit fram till en del som motsäger vissa av dessa saker.
Många seriemördare och andra sinnessjuka människor har hög IQ, men inte fan är det väl "smart" att ta en annan människas liv?
Jag har läst om att många lärare sätter högre betyg på vissa elever för att det på något vis gynnar skolan ekonomiskt. Kanske är så i mitt fall också.
Och dessutom, jag har slitit så oerhört hårt för mina betyg att jag känner mig så fruktansvärt utsliten. Kanske utbränd? Jag vet inte, men jag är i alla fall helt slut i kropp och sinne. Därför orkar jag definitivt inte plugga vidare på högskola. Så nu måste jag börja söka jobb och förmodligen kommer det inte bli så mycket mindre slitsamt, särskilt i början när allt det nya kommer. En större ekonomisk oro väntar också. Jag känner att jag inte orkar tackla dessa saker, som en följd av att jag helt enkelt slitit ut mig under dessa tre år i gymnasiet.
Frågan är således; är det smartast att göra som jag gjort - eller är det smartare att ta det lugnt emellanåt så att man orkar plugga vidare för att få en högre utbildning som senare leder till bra jobb, alternativt hitta ett jobb där man orkar ge mer?
Jag tror tyvärr på det sistnämna. Verkligen tyvärr.
Förhoppningsvis kan jag återhämta mina krafter och börja om, men det kommer ta tid. Om jag under tiden gått genom ekonomisk och social oro så kommer jag dock slitas ut ännu mer.
Jag vill verkligen inte ha denna negativa livssyn, men tyvärr är den svår att ändra på. Jag vill inte heller "ångra" mina betyg, för det är en av få saker som jag är stolt över.
Jag gick ut med 17 MVG, 10 VG och ett IG. Bra betyg måste jag säga, trots ett IG. Men vafan, under hela högstadiet gjorde jag kanske 3-4 läxor - sammanlagt! Slutbetygen då var ungefär G i det mesta, 2 VG och 4 IG. Det var knappt så att jag kom in på medieprogrammet, där jag i jämförelse gick ut med skitbra betyg.
Många säger att jag är smart, och hänvisar inte sällan till just mina betyg. Men jag har förstås ifrågasatt om jag kan kalla mig smart. För vad är "smart" egentligen?
Jag har gjort IQ-test på Internet och hamnat på... 113, om jag minns rätt. Det är lite bättre än medelmåttet åtminstone. Jag har, som sagt, bra betyg. Jag har inga större problem att lära mig saker, t.ex. språk, så länge jag har ett intresse.
Men, nu när jag har funderat så har jag faktiskt kommit fram till en del som motsäger vissa av dessa saker.
Många seriemördare och andra sinnessjuka människor har hög IQ, men inte fan är det väl "smart" att ta en annan människas liv?
Jag har läst om att många lärare sätter högre betyg på vissa elever för att det på något vis gynnar skolan ekonomiskt. Kanske är så i mitt fall också.
Och dessutom, jag har slitit så oerhört hårt för mina betyg att jag känner mig så fruktansvärt utsliten. Kanske utbränd? Jag vet inte, men jag är i alla fall helt slut i kropp och sinne. Därför orkar jag definitivt inte plugga vidare på högskola. Så nu måste jag börja söka jobb och förmodligen kommer det inte bli så mycket mindre slitsamt, särskilt i början när allt det nya kommer. En större ekonomisk oro väntar också. Jag känner att jag inte orkar tackla dessa saker, som en följd av att jag helt enkelt slitit ut mig under dessa tre år i gymnasiet.
Frågan är således; är det smartast att göra som jag gjort - eller är det smartare att ta det lugnt emellanåt så att man orkar plugga vidare för att få en högre utbildning som senare leder till bra jobb, alternativt hitta ett jobb där man orkar ge mer?
Jag tror tyvärr på det sistnämna. Verkligen tyvärr.
Förhoppningsvis kan jag återhämta mina krafter och börja om, men det kommer ta tid. Om jag under tiden gått genom ekonomisk och social oro så kommer jag dock slitas ut ännu mer.
Jag vill verkligen inte ha denna negativa livssyn, men tyvärr är den svår att ändra på. Jag vill inte heller "ångra" mina betyg, för det är en av få saker som jag är stolt över.
tisdag 3 juni 2008
Sjuuuk
Det är superkul att vara sjuk.
Halsen började göra ont igår när jag, David och Anders spelade fotboll. Senare på kvällen kunde jag inte sova. Då blev det förstås värre.
Natten var förresten en sådan natt då allting gick åt helvete illa. När jag inte använde täcke så frös jag, och jag ville inte göra halsen värre än vad den redan var, så jag drog på mig täcket. Då blev det för varmt och jag svettades istället. Det ledde till att svetten snart kyldes ner och min hals blev kall.
Jahapp.
Sedan tog jag på mig en t-shirt. Då blev äntligen temperaturen okej och jag var nära att somna. Med lyckan på min sida (inte alltså) så började det bli obehagligt och jag rullade och jag rullade. Till slut var sängkläderna i en enda hög i mitten av sängen. Jag tvingades gå upp och räta ut allt.
Än en gång var jag nära att somna, då jag plötsligt kände att jag var pissnödig. Jag gick på toa.
Vid det här laget hade jag svårt att andas då näsan var täppt och halsen var tjock.
Sedan började den typiska förkylningsvärken sprida sig, särskilt över ryggen. Jättekul.
Vid några av dessa sömnlösa stunder satte jag på teven för att se om det var något intressant. Nähä. Kollade på MTV och ZTV. Helt värdelös jävla rotation de har på sina spellistor - det var samma låtar varje jävla gång jag slog på teven. Linkin Park, Chris Brown, Ashlee Simpson, Madonna feat Justin Timmersjö var några artister som visades flera gånger.
Behöver jag säga att det irriterade mig ännu mer? Nä, tänkte väl det.
Försökte använda min egen mp3-spelare, men snäckorna var obekväma och sladden började virra sig omkring mig, så det sket sig det också.
Jag somnade någonstans mellan 6.30-7.00 och vaknade ganska precis kl 10.
Jag är på jättebra humör idag.
Halsen började göra ont igår när jag, David och Anders spelade fotboll. Senare på kvällen kunde jag inte sova. Då blev det förstås värre.
Natten var förresten en sådan natt då allting gick åt helvete illa. När jag inte använde täcke så frös jag, och jag ville inte göra halsen värre än vad den redan var, så jag drog på mig täcket. Då blev det för varmt och jag svettades istället. Det ledde till att svetten snart kyldes ner och min hals blev kall.
Jahapp.
Sedan tog jag på mig en t-shirt. Då blev äntligen temperaturen okej och jag var nära att somna. Med lyckan på min sida (inte alltså) så började det bli obehagligt och jag rullade och jag rullade. Till slut var sängkläderna i en enda hög i mitten av sängen. Jag tvingades gå upp och räta ut allt.
Än en gång var jag nära att somna, då jag plötsligt kände att jag var pissnödig. Jag gick på toa.
Vid det här laget hade jag svårt att andas då näsan var täppt och halsen var tjock.
Sedan började den typiska förkylningsvärken sprida sig, särskilt över ryggen. Jättekul.
Vid några av dessa sömnlösa stunder satte jag på teven för att se om det var något intressant. Nähä. Kollade på MTV och ZTV. Helt värdelös jävla rotation de har på sina spellistor - det var samma låtar varje jävla gång jag slog på teven. Linkin Park, Chris Brown, Ashlee Simpson, Madonna feat Justin Timmersjö var några artister som visades flera gånger.
Behöver jag säga att det irriterade mig ännu mer? Nä, tänkte väl det.
Försökte använda min egen mp3-spelare, men snäckorna var obekväma och sladden började virra sig omkring mig, så det sket sig det också.
Jag somnade någonstans mellan 6.30-7.00 och vaknade ganska precis kl 10.
Jag är på jättebra humör idag.
Blogg
Jag undrar hur många det är som läser min blogg. Jag vet att Malin och pappa gör det, men ingen annan känner jag till. Orkar inte riktigt "marknadsföra" den heller. På min bilddagbokspresentation har jag dock skrivit ner adressen, men jag tror ändå inte många läser den här bloggen. Nåja, det är ju synd i sådana fall, eftersom jag har så jävla mycket nytt att komma med. (OBS! Varning för sarkasm)
måndag 2 juni 2008
Sommardepression
Ibland mår jag så jävla illa, men oftast vill och orkar jag inte prata om det. Hur kul är det egentligen att medge att ens självkänsla ligger på botten och drunknar?
Jag hatar verkligen att man ska få en förbannad jävla emo/fjortisstämpel på sig för att man mår dåligt och skriver det öppet på internet. Men gissa vad, idag tänker jag skita i det. Depression är ju knappast någonting jag har valt att leva med och visst har väl en människa rätt att vara ärlig och skriva att han/hon lider av det?
Jag antar att man försöker skylla ifrån sig på saker, bland annat på årstider. Det gör jag. När jag mår dåligt så försöker jag hitta en lämplig orsak som jag kan skylla på. Idag tänker jag minnsan klaga på att det är jobbigt att se hur så många människor blir kära såhär mot sommaren medan jag, som vanligt, står och tittar på.
Mina erfarenheter av kärlek präglas för det mesta av sorg och elände. Hela mitt liv har så kallade vänner försvunnit när dem funnit kärlek medan jag varit ensam. Med undantag från en gång, har min kärlek för andra alltid varit obesvarad. Det enda förhållandet jag har haft stod jag ut med för mycket massa skit, framför allt att hon var otrogen. Som om det hjälpte den sjunkande självkänslan. Jag inser nu, att det för mig är omöjligt att förlåta och glömma en sådan sak - men jag var blind (eller närsynt) och gjorde det ändå. Det drog bara ut på lidandet.
Det har varit så svårt att uppleva så mycket skit. Och det är mycket mer än bara obesvarad kärlek, som jag dock inte vill nämna eftersom det är så många inblandade som inte vill att jag ska känna skuld, för det som har hänt var inget de kunde göra så mycket åt. Men att så många älskade har lidit, försvunnit, aldrig varit där eller bedragit, tär hårt på en själ som inte alltid kunnat stötta sig mot andra. I vissa fall kan det ha gått så långt att denna människa inte riktigt kan lära sig att använda det stöd som efter tiden kan ha blivit tillgängligt i och med kontakt med nya, pålitliga vänner och familjemedlemmar och andra släktingar. När man är för svag så orkar man inte bygga upp styrkan.
Det är så lätt för andra att tro att jag mår bra. Häromdagen hade jag en konversation med Sassa på MSN där jag till slut sa att jag skulle gå och lägga mig för att jag var sliten, varpå hon frågade p.g.a. vad jag var sliten. Jag svarade "Vet inte. Livet?". Då visade det sig att hon trodde att livet går bra för mig just nu och hänvisade till mina betyg. Javisst, mina betyg är jävligt bra. Men så mycket jag har slitit för dem skulle jag aldrig orka göra om. Det har tagit för hårt på kropp och sinne.
Det bästa i livet är gratis, brukar man säga. Jag kan bara tillägga ett sarkastiskt "jovisst". Mina tre huvudsakliga glädjekällor är god mat, att träffa nära och kära samt uppleva musik. Den maten jag tycker är god, är dyr och onyttig. Många av mina nära och kära kan jag inte träffa i den mån jag vill, därför att ekonomi och tid inte alltid kunnat ta mig till de ställen där de bor. Detsamma gäller musiken. Så hur i helvetet kan det bästa i livet vara gratis när jag måste kämpa och slita och nöta ut huden under mina fötter till dess att benet blottas för att i slutändan kanske kunna göra det jag vill?
Så jävla lycklig är jag. Förbannade jävla skitliv att suga ur den förbannade lilla musten jag har i min trötta jävla kropp. Jag vill ge upp, men jag vågar inte och jag skulle aldrig någonsin kunna orsaka sånt lidande för dem som älskar mig, för trots allt så vet jag att dem finns. Det är bara att felet ligger någonstans inom mig, och jag betvivlar att någon överhuvudtaget kan göra något åt det. Och det känns förjävligt att inse att jag alltid måste stå ut med skiten - jag kan aldrig få stopp på det.
Jag hatar verkligen att man ska få en förbannad jävla emo/fjortisstämpel på sig för att man mår dåligt och skriver det öppet på internet. Men gissa vad, idag tänker jag skita i det. Depression är ju knappast någonting jag har valt att leva med och visst har väl en människa rätt att vara ärlig och skriva att han/hon lider av det?
Jag antar att man försöker skylla ifrån sig på saker, bland annat på årstider. Det gör jag. När jag mår dåligt så försöker jag hitta en lämplig orsak som jag kan skylla på. Idag tänker jag minnsan klaga på att det är jobbigt att se hur så många människor blir kära såhär mot sommaren medan jag, som vanligt, står och tittar på.
Mina erfarenheter av kärlek präglas för det mesta av sorg och elände. Hela mitt liv har så kallade vänner försvunnit när dem funnit kärlek medan jag varit ensam. Med undantag från en gång, har min kärlek för andra alltid varit obesvarad. Det enda förhållandet jag har haft stod jag ut med för mycket massa skit, framför allt att hon var otrogen. Som om det hjälpte den sjunkande självkänslan. Jag inser nu, att det för mig är omöjligt att förlåta och glömma en sådan sak - men jag var blind (eller närsynt) och gjorde det ändå. Det drog bara ut på lidandet.
Det har varit så svårt att uppleva så mycket skit. Och det är mycket mer än bara obesvarad kärlek, som jag dock inte vill nämna eftersom det är så många inblandade som inte vill att jag ska känna skuld, för det som har hänt var inget de kunde göra så mycket åt. Men att så många älskade har lidit, försvunnit, aldrig varit där eller bedragit, tär hårt på en själ som inte alltid kunnat stötta sig mot andra. I vissa fall kan det ha gått så långt att denna människa inte riktigt kan lära sig att använda det stöd som efter tiden kan ha blivit tillgängligt i och med kontakt med nya, pålitliga vänner och familjemedlemmar och andra släktingar. När man är för svag så orkar man inte bygga upp styrkan.
Det är så lätt för andra att tro att jag mår bra. Häromdagen hade jag en konversation med Sassa på MSN där jag till slut sa att jag skulle gå och lägga mig för att jag var sliten, varpå hon frågade p.g.a. vad jag var sliten. Jag svarade "Vet inte. Livet?". Då visade det sig att hon trodde att livet går bra för mig just nu och hänvisade till mina betyg. Javisst, mina betyg är jävligt bra. Men så mycket jag har slitit för dem skulle jag aldrig orka göra om. Det har tagit för hårt på kropp och sinne.
Det bästa i livet är gratis, brukar man säga. Jag kan bara tillägga ett sarkastiskt "jovisst". Mina tre huvudsakliga glädjekällor är god mat, att träffa nära och kära samt uppleva musik. Den maten jag tycker är god, är dyr och onyttig. Många av mina nära och kära kan jag inte träffa i den mån jag vill, därför att ekonomi och tid inte alltid kunnat ta mig till de ställen där de bor. Detsamma gäller musiken. Så hur i helvetet kan det bästa i livet vara gratis när jag måste kämpa och slita och nöta ut huden under mina fötter till dess att benet blottas för att i slutändan kanske kunna göra det jag vill?
Så jävla lycklig är jag. Förbannade jävla skitliv att suga ur den förbannade lilla musten jag har i min trötta jävla kropp. Jag vill ge upp, men jag vågar inte och jag skulle aldrig någonsin kunna orsaka sånt lidande för dem som älskar mig, för trots allt så vet jag att dem finns. Det är bara att felet ligger någonstans inom mig, och jag betvivlar att någon överhuvudtaget kan göra något åt det. Och det känns förjävligt att inse att jag alltid måste stå ut med skiten - jag kan aldrig få stopp på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)