London

Jag saknar London. Idag kände jag en doft som påminde om huset i vilket jag bodde med familjen Conway under en vecka. Allting var så spännande och alla människor var så trevliga, och de kändes så världsvana på något vis. Jag kände mig aldrig dömd på förhand.

Det som var lustigast med hela resan var att allting såg ut som man ser det på TV, men känslan att vara där var svår att fånga: det var mycket mer storslaget. Jag fick så många nya sinnesintryck varthän jag gick. Tunnelbanan var proppfull och stressig. Buckhurst Hill kändes som en lugn plats, med typiskt brittiska hus. Centrala London var en mäktig upplevelse, all arkitektur, alla kända byggnader. Hur London Eye sken ur nattmörkret. Familjen jag bodde hos bestod av en mamma, hennes make och deras två väldigt väluppfostrade barn, med skoluniformer och röda kinder. Det känns så brittiskt, och det var verkligen en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Tänk, de hade t.o.m. heltäcksmattor i huset! De gick med skor inomhus. Hur typiskt är inte det? Men jag gillade det verkligen!

Någon gång ska jag åka tillbaka till London och då tänker jag fanimej besöka the Conway family, för det känns som om jag inte tackade dem tillräckligt för att de hjälpte mig, för att de tog emot mig och för att de var goda människor helt enkelt.