Sommardepression

Ibland mår jag så jävla illa, men oftast vill och orkar jag inte prata om det. Hur kul är det egentligen att medge att ens självkänsla ligger på botten och drunknar?

Jag hatar verkligen att man ska få en förbannad jävla emo/fjortisstämpel på sig för att man mår dåligt och skriver det öppet på internet. Men gissa vad, idag tänker jag skita i det. Depression är ju knappast någonting jag har valt att leva med och visst har väl en människa rätt att vara ärlig och skriva att han/hon lider av det?

Jag antar att man försöker skylla ifrån sig på saker, bland annat på årstider. Det gör jag. När jag mår dåligt så försöker jag hitta en lämplig orsak som jag kan skylla på. Idag tänker jag minnsan klaga på att det är jobbigt att se hur så många människor blir kära såhär mot sommaren medan jag, som vanligt, står och tittar på.

Mina erfarenheter av kärlek präglas för det mesta av sorg och elände. Hela mitt liv har så kallade vänner försvunnit när dem funnit kärlek medan jag varit ensam. Med undantag från en gång, har min kärlek för andra alltid varit obesvarad. Det enda förhållandet jag har haft stod jag ut med för mycket massa skit, framför allt att hon var otrogen. Som om det hjälpte den sjunkande självkänslan. Jag inser nu, att det för mig är omöjligt att förlåta och glömma en sådan sak - men jag var blind (eller närsynt) och gjorde det ändå. Det drog bara ut på lidandet.

Det har varit så svårt att uppleva så mycket skit. Och det är mycket mer än bara obesvarad kärlek, som jag dock inte vill nämna eftersom det är så många inblandade som inte vill att jag ska känna skuld, för det som har hänt var inget de kunde göra så mycket åt. Men att så många älskade har lidit, försvunnit, aldrig varit där eller bedragit, tär hårt på en själ som inte alltid kunnat stötta sig mot andra. I vissa fall kan det ha gått så långt att denna människa inte riktigt kan lära sig att använda det stöd som efter tiden kan ha blivit tillgängligt i och med kontakt med nya, pålitliga vänner och familjemedlemmar och andra släktingar. När man är för svag så orkar man inte bygga upp styrkan.

Det är så lätt för andra att tro att jag mår bra. Häromdagen hade jag en konversation med Sassa på MSN där jag till slut sa att jag skulle gå och lägga mig för att jag var sliten, varpå hon frågade p.g.a. vad jag var sliten. Jag svarade "Vet inte. Livet?". Då visade det sig att hon trodde att livet går bra för mig just nu och hänvisade till mina betyg. Javisst, mina betyg är jävligt bra. Men så mycket jag har slitit för dem skulle jag aldrig orka göra om. Det har tagit för hårt på kropp och sinne.

Det bästa i livet är gratis, brukar man säga. Jag kan bara tillägga ett sarkastiskt "jovisst". Mina tre huvudsakliga glädjekällor är god mat, att träffa nära och kära samt uppleva musik. Den maten jag tycker är god, är dyr och onyttig. Många av mina nära och kära kan jag inte träffa i den mån jag vill, därför att ekonomi och tid inte alltid kunnat ta mig till de ställen där de bor. Detsamma gäller musiken. Så hur i helvetet kan det bästa i livet vara gratis när jag måste kämpa och slita och nöta ut huden under mina fötter till dess att benet blottas för att i slutändan kanske kunna göra det jag vill?

Så jävla lycklig är jag. Förbannade jävla skitliv att suga ur den förbannade lilla musten jag har i min trötta jävla kropp. Jag vill ge upp, men jag vågar inte och jag skulle aldrig någonsin kunna orsaka sånt lidande för dem som älskar mig, för trots allt så vet jag att dem finns. Det är bara att felet ligger någonstans inom mig, och jag betvivlar att någon överhuvudtaget kan göra något åt det. Och det känns förjävligt att inse att jag alltid måste stå ut med skiten - jag kan aldrig få stopp på det.