Denna afton har varit rätt trevlig tycker jag. Väldigt avslappnande. Under en timme eller så, åskade och blixtrade det rejält här i Köping. Det är mysigt när det åskar. Vi har som vana att dra ur alla kontakter, som en följd av att pappas TV och mitt Playstation förstördes för en jäkla massa år sedan då herr Thunder tydligen besökte våra vägguttag. Det var förstås mindre mysigt. Jag blev rätt ledsen då, tror jag.
Förvisso hände något mindre mysigt idag också, under tiden det åskade. Jag hade uppenbarligen inte stängt min balkongdörr ordentligt så den blåste upp och stod öppen tillräckligt länge för att regnet skulle komma in och bilda en pöl på mitt golv. Klantigt av mig, jag vet. Tack och lov hade jag dragit ur kontakterna, då några av dessa låg i blöt. Om jag inte gjort det så hade vi troligen legat som ett par högar aska just nu. Jag tar för givet att ni vet vad som händer när elektricitet och vatten kombineras.
Nästa gång det åskar ska jag läsa! Det är perfekt att läsa då. Jag har förresten en konstig känsla just när det gäller läsning just nu. Jag vill läsa men har ingen lust att verkligen göra det. Värre är det när jag dessutom har en bra bok som jag kan dyka in i när som helst. Nåväl, nu ska jag återgå till Simcity.
torsdag 31 juli 2008
Raggare, va
Jag ser nästan ut som en raggare just nu. Har bakåtkammat hår och sideburns (polisonger som det heter på svenska, hehe). Det enda som inte passar in är att jag sitter i ett par sidenkalsonger, haha.
Meningslöst inlägg? Haha, nej. Du skrattar ju.
Förresten, jag avskyr när folk skriver juh istället för ju eller jah istället för jag.
Jag spelar Simcity 3000 World Edition just nu. Det är nästan lite nostalgiskt. Bygger en stad som kallas London Remix, om det intresserar läsaren. Jag tror det är Teresias fel (inget negativt, dock), men jag vill spela The Sims haha. Det var längesen! Simcity är det närmaste jag kan komma.
Meningslöst inlägg? Haha, nej. Du skrattar ju.
Förresten, jag avskyr när folk skriver juh istället för ju eller jah istället för jag.
Jag spelar Simcity 3000 World Edition just nu. Det är nästan lite nostalgiskt. Bygger en stad som kallas London Remix, om det intresserar läsaren. Jag tror det är Teresias fel (inget negativt, dock), men jag vill spela The Sims haha. Det var längesen! Simcity är det närmaste jag kan komma.
Nattfilosofi
Jag är mycket väl medveten om att jag behöver ändra något i mitt liv. Men vad, det är svårare att komma fram till.
Funderar på om man kanske borde sluta vara så jävla snäll och hjälpsam. Visa lite mer attityd! Mm... Hur bra lyckas man i livet när man är snäll och tar skit från andra, trycker ner sig själv? Inte så jävla bra.
Sedan kan man ju alltid fråga sig "på vilket sätt blir världen bättre av att jag blir tuffare och mår något bättre medan andra kanske mår mindre bra?"
Men vari ligger vems ansvar? Ska jag personligen göra världen bättre, dels genom att må dåligt, eller ska mina medmänniskor acceptera att jag ibland inte orkar vara mr Hjälpsam?
Grejen är att vissa verkar vara så vana vid att jag är snäll, att när jag väl inte är lika duktig så är jag på gränsen till idiot, ego och, ja, lite vad som helst med negativ klang. Därför känns det föga troligt att folk skulle förstå och acceptera en sådan plötslig attitydändring från min sida.
Jag har tänkt i dessa banor förut, men givetvis har hinder dykt upp, t.ex. att folk i min omkrets mått dåligt så jag måste hjälpa dem. Jag hittar alltid en anledning till att inte ändra mig. Men det borde jag. Jag ska göra det.
Dags att ta tag i saker och ting.
Funderar på om man kanske borde sluta vara så jävla snäll och hjälpsam. Visa lite mer attityd! Mm... Hur bra lyckas man i livet när man är snäll och tar skit från andra, trycker ner sig själv? Inte så jävla bra.
Sedan kan man ju alltid fråga sig "på vilket sätt blir världen bättre av att jag blir tuffare och mår något bättre medan andra kanske mår mindre bra?"
Men vari ligger vems ansvar? Ska jag personligen göra världen bättre, dels genom att må dåligt, eller ska mina medmänniskor acceptera att jag ibland inte orkar vara mr Hjälpsam?
Grejen är att vissa verkar vara så vana vid att jag är snäll, att när jag väl inte är lika duktig så är jag på gränsen till idiot, ego och, ja, lite vad som helst med negativ klang. Därför känns det föga troligt att folk skulle förstå och acceptera en sådan plötslig attitydändring från min sida.
Jag har tänkt i dessa banor förut, men givetvis har hinder dykt upp, t.ex. att folk i min omkrets mått dåligt så jag måste hjälpa dem. Jag hittar alltid en anledning till att inte ändra mig. Men det borde jag. Jag ska göra det.
Dags att ta tag i saker och ting.
onsdag 30 juli 2008
Lazy muthafucka
Jag orkar inte engagera mig i så mycket denna afton. Ska nog mest sitta och apatiskt stirra in i datorskärmen. Det är inte särskilt kul, egentligen, men det är för tidigt att sova och jag orkar inte göra något annat. Egentligen borde jag läsa eller nånting annat som håller igång hjärnan... men som sagt, det gäller att orka.
Där ser man
Tidigare denna afton läste jag på text-tv att Internet numera utgörs av minst 1 000 000 000 000 (1 biljon) hemsidor. Tänk vad begränsad man är. Eller i alla fall jag. Jag besöker kanske tio sidor regelbundet + ett par bloggar. Men mer än så orkar jag inte bry mig om.
Nej?!
Vad i helvete... jag var så jävla dum att jag faktiskt publicerade förra inlägget. Haha. Nåja, tänker inte ta bort det nu. Haha, fyfan för mig själv ibland.
Random words
jag antar att detta är ett mästerverk
då det sägs att konsten föds ur misär
jag kan inte säga att solen skiner just nu
men det sägs att natten är mörkast före gryningen
och gud, så jag hoppas att de har rätt
jag vill inte vara en konstnär
då det sägs att konsten föds ur misär
jag kan inte säga att solen skiner just nu
men det sägs att natten är mörkast före gryningen
och gud, så jag hoppas att de har rätt
jag vill inte vara en konstnär
We-hehe-ll!
Förr-förra inlägget kallade jag Random shit. Nu har jag bestämt mig för att starta en ny litterär genre med det namnet. Jag ska skriva en roman i den genren. Oavsett hur lyckad den genren blir så är det ingen som kan påstå att jag inte är nyskapande, och det är alltid nåt positivt. Eller nja, det är det egentligen inte - men jag mår bra av att vara nyskapande då blir det automatiskt positivt. Take that! Du kan ju bara försöka vända det till något negativt!
Passande nog tror jag detta är ett inlägg som skulle passa in i den ovan nämnda genren. Förhoppningsvis kan jag glädja någon med mitt kanske lite udda skrivande. Sedan om ni skrattar för att jag verkligen är rolig eller för att jag är helt kass på att skriva är en annan fråga, men ni blir ju åtminstone glada. Så sluta klaga, jag har gjort nåt bra för dig.
Om du är den tråkiga typen som tycker varken eller, läs nåt annat och var likgiltig istället!
Passande nog tror jag detta är ett inlägg som skulle passa in i den ovan nämnda genren. Förhoppningsvis kan jag glädja någon med mitt kanske lite udda skrivande. Sedan om ni skrattar för att jag verkligen är rolig eller för att jag är helt kass på att skriva är en annan fråga, men ni blir ju åtminstone glada. Så sluta klaga, jag har gjort nåt bra för dig.
Om du är den tråkiga typen som tycker varken eller, läs nåt annat och var likgiltig istället!
tisdag 29 juli 2008
Top 10
Ja, Zabbe - Setting fire to sleeping giant är skitbra!
Top 10 just nu:
1. Atreyu - Lead Sails (And A Paper Anchor)
2. All That Remains - Six
3. Between the Buried and Me - Informal Gluttony
4. Walls of Jericho - My Last Stand
5. Mandylon - Mother
6. Dillinger Escape Plan - Setting Fire To Sleeping Giant
7. Between the Buried and Me - White Walls
8. Korn - Creep
9. Iron Maiden - The Clansman
10. Slipknot - Get This
Sinnessjukt bra låtar, på sina vis.
Top 10 just nu:
1. Atreyu - Lead Sails (And A Paper Anchor)
2. All That Remains - Six
3. Between the Buried and Me - Informal Gluttony
4. Walls of Jericho - My Last Stand
5. Mandylon - Mother
6. Dillinger Escape Plan - Setting Fire To Sleeping Giant
7. Between the Buried and Me - White Walls
8. Korn - Creep
9. Iron Maiden - The Clansman
10. Slipknot - Get This
Sinnessjukt bra låtar, på sina vis.
måndag 28 juli 2008
Random shit
Nu tänker jag göra något annorlunda. Jag ska skriva ett inlägg fyllt med random stuff, inget märkvärdigt. Ska låta detta fönster vara öppet för att skriva meningslösa saker allteftersom jag kommer på dem, ända till jag ska gå och lägga mig. Förmodligen kommer jag lyssna på musik och spela Simcity eller surfa lite under tiden.
22:50
Jag tänker börja med följande. Mina ben har somnat. Jag har haft dem i en position som till en början var bekväm men som nu inte är lika bekväm längre. Det lite lustiga är att jag inte orkar ändra position heller.
22:54
Jag borde sätta i en ny påse i min sopkorg. De som tror att jag inte orkar - räck upp en arm!
Klockan är 23:04 och jag inser just att O'BOY ÄR GOTT! samt att det är obehagligt att gå när benen är BORTDOMNADE!
23:11
Nu tänker jag vara dum och placera mina ben i samma position som innan. De kommer alltså domna bort igen. Under tiden tänker jag nämna att jag kommit in i en "upptäcka-ny-musik-period". De senaste dagarna har jag börjat lyssna på All That Remains, Atreyu, Walls of Jericho samt försökt fördjupa mig lite mer i The Dillinger Escape Plan. Atreyu har jag börjat lyssna på tack vare Salkooo! Tack!
Jag försökte mig på Hawthorne Heights också. Hade aldrig hört dem innan denna afton, och vill nog aldrig höra dem igen efter denna afton. Mer än så säger jag inte om dem.
23:46
"And Lo, When The Imperium Marches Against Gul-Kothoth, Then Dark Sorceries Shall Enshroud The Citadel Of The Obsidian Crown"
Mm, det är faktiskt en låt som heter så. Det är nog fan inte omöjligt att låtnamnet är längre än själva texten till låten. Lite kul.
23:53
Jag är trött på det här. Det var inte lika kul som jag trodde. Och om jag tycker det var tråkigt så tycker förmodligen ni det var ännu tråkigare att läsa. I beg your forgiveness!
Hejdå.
22:50
Jag tänker börja med följande. Mina ben har somnat. Jag har haft dem i en position som till en början var bekväm men som nu inte är lika bekväm längre. Det lite lustiga är att jag inte orkar ändra position heller.
22:54
Jag borde sätta i en ny påse i min sopkorg. De som tror att jag inte orkar - räck upp en arm!
Klockan är 23:04 och jag inser just att O'BOY ÄR GOTT! samt att det är obehagligt att gå när benen är BORTDOMNADE!
23:11
Nu tänker jag vara dum och placera mina ben i samma position som innan. De kommer alltså domna bort igen. Under tiden tänker jag nämna att jag kommit in i en "upptäcka-ny-musik-period". De senaste dagarna har jag börjat lyssna på All That Remains, Atreyu, Walls of Jericho samt försökt fördjupa mig lite mer i The Dillinger Escape Plan. Atreyu har jag börjat lyssna på tack vare Salkooo! Tack!
Jag försökte mig på Hawthorne Heights också. Hade aldrig hört dem innan denna afton, och vill nog aldrig höra dem igen efter denna afton. Mer än så säger jag inte om dem.
23:46
"And Lo, When The Imperium Marches Against Gul-Kothoth, Then Dark Sorceries Shall Enshroud The Citadel Of The Obsidian Crown"
Mm, det är faktiskt en låt som heter så. Det är nog fan inte omöjligt att låtnamnet är längre än själva texten till låten. Lite kul.
23:53
Jag är trött på det här. Det var inte lika kul som jag trodde. Och om jag tycker det var tråkigt så tycker förmodligen ni det var ännu tråkigare att läsa. I beg your forgiveness!
Hejdå.
Musik
Davids senaste inlägg handlade om musik (deathosbeck.blogspot.com) och jag tänkte spinna vidare på det. Ni vet vid det här laget att jag kan gå in djupt på de mest onödiga detaljer.
David skrev nåt i stil med att om man enbart lyssnar på deppig musik så blir det värre. Jag tror att han har helt rätt i det. Det kan ha en magisk inverkan att lyssna på sorgsen musik när man är nere, det är nästan som att han en vän och få terapi på en och samma gång - men precis som David skrev så blir det förmodligen värre om man bara lyssnar på sån musik.
Det beror säkert på vilken person man är också, förstås. Men jag kan ju alltid dela med av mina erfarenheter. Musik får mig att känna på ett visst sätt. De gånger jag är riktigt nere brukar någon låt från Korns sju första album ljuda genom högtalare omkring mig, när jag lyssnar på vikingdödsmetal är jag förmodligen inne i en fantasy-skrivar-fas (konstiga ord här). Är jag pissed off kan det vara lite allt möjligt, men definitivt nåt skrikigt.
Men det är också den skrikiga musiken som gör mig glad. Så länge den är snabb och melodisk och inte innehåller en gnällig "skrikare". Jag går igång ordentligt på sån musik. I och för sig kan jag känna mig lite mer lättirriterad, samtidigt tror jag att det är nåt jag behöver. Då jag kanske spottar ut lite mer än vad jag sväljer, så att säga, blir jag på bättre humör. Jag har funnit en nykärlek inom den här sortens musik och gruppen heter All That Remains. Snabb, energisk, skrikig men melodisk ändock.
Det som fascinerar mig mest är hur olika alla människor kan se olika på samma sorts musik. Denna skrikiga musik t.ex. är rörig och ja, skrikig i mångas öron, medan den i andras kan ses som allt för mesig och samtidigt betraktas som helt fantastisk i andras öron. Skulle vilja ta reda på varför människor upplever det så olika. Det kan inte vara så enkelt att det beror på i vilka musikaliska kretsar man vuxit upp.
David skrev nåt i stil med att om man enbart lyssnar på deppig musik så blir det värre. Jag tror att han har helt rätt i det. Det kan ha en magisk inverkan att lyssna på sorgsen musik när man är nere, det är nästan som att han en vän och få terapi på en och samma gång - men precis som David skrev så blir det förmodligen värre om man bara lyssnar på sån musik.
Det beror säkert på vilken person man är också, förstås. Men jag kan ju alltid dela med av mina erfarenheter. Musik får mig att känna på ett visst sätt. De gånger jag är riktigt nere brukar någon låt från Korns sju första album ljuda genom högtalare omkring mig, när jag lyssnar på vikingdödsmetal är jag förmodligen inne i en fantasy-skrivar-fas (konstiga ord här). Är jag pissed off kan det vara lite allt möjligt, men definitivt nåt skrikigt.
Men det är också den skrikiga musiken som gör mig glad. Så länge den är snabb och melodisk och inte innehåller en gnällig "skrikare". Jag går igång ordentligt på sån musik. I och för sig kan jag känna mig lite mer lättirriterad, samtidigt tror jag att det är nåt jag behöver. Då jag kanske spottar ut lite mer än vad jag sväljer, så att säga, blir jag på bättre humör. Jag har funnit en nykärlek inom den här sortens musik och gruppen heter All That Remains. Snabb, energisk, skrikig men melodisk ändock.
Det som fascinerar mig mest är hur olika alla människor kan se olika på samma sorts musik. Denna skrikiga musik t.ex. är rörig och ja, skrikig i mångas öron, medan den i andras kan ses som allt för mesig och samtidigt betraktas som helt fantastisk i andras öron. Skulle vilja ta reda på varför människor upplever det så olika. Det kan inte vara så enkelt att det beror på i vilka musikaliska kretsar man vuxit upp.
Batman
This ends here. Nu är till och med jag trött mitt jävla gnäll.
David bjöd mig och Linda på bio idag. Vi såg nya Batmanfilmen, The Dark Knight. Den var faktiskt riktigt bra, trots faktumet att jag sällan gillar batmanfilmerna. De brukar vara... för mycket - men den här var alltså bra.
Jag fick förresten så att jag teg. Inte för att jag sa så mycket innan, men ändå... Det jag menar är snacket kring Heath Ledger. Jag trodde alla spekulerade i ett eventuellt Oscarspris enbart för att han är död numera. Det brukar vara så att när en kändis dör så är det helt plötsligt en massa snack om huruvida denna är en legend helt plötsligt, medan samma människa inte rankades lika högt när den ännu var i livet- om ni förstår vad jag menar. Allting blåses upp något enormt. Men, Heath Ledger gjorde rollen som Joker oerhört bra och det är verkligen synd att han inte är livet, bland annat för att ta emot det eventuella priset. Det hade han förtjänat, sannerligen.
Och förresten, tack än en gång David!
David bjöd mig och Linda på bio idag. Vi såg nya Batmanfilmen, The Dark Knight. Den var faktiskt riktigt bra, trots faktumet att jag sällan gillar batmanfilmerna. De brukar vara... för mycket - men den här var alltså bra.
Jag fick förresten så att jag teg. Inte för att jag sa så mycket innan, men ändå... Det jag menar är snacket kring Heath Ledger. Jag trodde alla spekulerade i ett eventuellt Oscarspris enbart för att han är död numera. Det brukar vara så att när en kändis dör så är det helt plötsligt en massa snack om huruvida denna är en legend helt plötsligt, medan samma människa inte rankades lika högt när den ännu var i livet- om ni förstår vad jag menar. Allting blåses upp något enormt. Men, Heath Ledger gjorde rollen som Joker oerhört bra och det är verkligen synd att han inte är livet, bland annat för att ta emot det eventuella priset. Det hade han förtjänat, sannerligen.
Och förresten, tack än en gång David!
lördag 26 juli 2008
Ångest.nu
Jag har den senaste tiden drabbats av någon underlig ångest. Den kan komma när som helst. För någon dag sedan hade jag bestämt mig för att äta lite nyttigare, d.v.s. ta en kycklingsallad när vi skulle äta på Intermezzo. Jag valde dock kebabpizza. Direkt jag reste mig från matbordet kom ångesten, antagligen som en följd av att jag vet att jag borde äta nyttigare.
Den kan komma när jag skriver alltför personliga inlägg på bloggen, när jag glömmer att göra saker jag borde, när jag inte orkar göra saker jag borde - t.o.m. när jag gör saker jag borde, men kanske inte helt och hållet på rätt sätt. Sakerna som utlöser det kan ibland vara så triviala att det är löjligt! Och gissa vad - det stressar upp mig när jag mår dåligt för ingenting. Det känns åt helvete jävla illa ibland.
Det är tur att jag har förmågan att uttrycka mig skriftligt åtminstone, samt att jag har vissa som jag alltid kan prata med. Utan dessa två saker hade jag brutit ihop för längesen.
Den kan komma när jag skriver alltför personliga inlägg på bloggen, när jag glömmer att göra saker jag borde, när jag inte orkar göra saker jag borde - t.o.m. när jag gör saker jag borde, men kanske inte helt och hållet på rätt sätt. Sakerna som utlöser det kan ibland vara så triviala att det är löjligt! Och gissa vad - det stressar upp mig när jag mår dåligt för ingenting. Det känns åt helvete jävla illa ibland.
Det är tur att jag har förmågan att uttrycka mig skriftligt åtminstone, samt att jag har vissa som jag alltid kan prata med. Utan dessa två saker hade jag brutit ihop för längesen.
torsdag 24 juli 2008
Reklam!
Jag tänkte just göra reklam för de bloggar jag brukar läsa. Men ganska snart insåg jag att dessa kanske vill ha sina bloggar någorlunda diskreta. Åtminstone en av personerna har blivit förföljd av en annan människa, och jag kan tänka mig att denne person inte vill att jag ska göra reklam för den bloggen. Men ge mig tillåtelse via en kommentar så ska jag göra reklam för er. Okey?
Ja visst.
Klockan är ganska precis 01.00 och jag sitter här och stirrar in i skärmen, känner mig allmänt eländig. Lite nostalgisk nästan.
Tänker på mycket som varit. Tänker på för mycket, som vanligt, och inser en ganska lustig sak. Oavsett hur jävla illa jag mått tidigare i mitt liv så minns jag det som något bättre än nuet. Antingen är det så att livet bara blir värre och värre, men jag ville inte låta som en jävla pessimist - så jag kör med denna förklaring istället: man minns ju inte allt som hände då men däremot tänker man på allt i nuet, och tycker därmed att det är för mycket.
Men det kanske är en av mina undermedvetna försvarsmekanismer som drar igång igen. Jag vet inte. Är jag en pessimist om jag säger att mitt liv bara blir värre och värre as time goes by? Blir man mer medveten om allt som inte står rätt till? Blir man mer kritisk ju äldre man blir? Förlorar man hela tiden hopp och tro när motgångar dränker en? Eller vad i helvete är det frågan om?
Tänker på mycket som varit. Tänker på för mycket, som vanligt, och inser en ganska lustig sak. Oavsett hur jävla illa jag mått tidigare i mitt liv så minns jag det som något bättre än nuet. Antingen är det så att livet bara blir värre och värre, men jag ville inte låta som en jävla pessimist - så jag kör med denna förklaring istället: man minns ju inte allt som hände då men däremot tänker man på allt i nuet, och tycker därmed att det är för mycket.
Men det kanske är en av mina undermedvetna försvarsmekanismer som drar igång igen. Jag vet inte. Är jag en pessimist om jag säger att mitt liv bara blir värre och värre as time goes by? Blir man mer medveten om allt som inte står rätt till? Blir man mer kritisk ju äldre man blir? Förlorar man hela tiden hopp och tro när motgångar dränker en? Eller vad i helvete är det frågan om?
onsdag 23 juli 2008
Kanske kreativt
Jag och David har tänkt skriva en berättelse någon gång. Vi har kommit igång lite smått, åtminstone om de huvudsakliga teman som berättelsen ska behandla. Vilka dessa är tänker jag dock inte "spoila", mwaha. Paranoid som jag är misstänker jag att folk stjäl idéer såhär via Internet. Onda människor. "Stop stealing my thoughts!"
Nu är läget så att jag egentligen inte vill sova men jag ska försöka vrida tillbaka dygnet.
Off topic: Imorgon ska jag försöka dra ut och jogga 3 km. Men det beror nog på vädret, tyvärr. Har dock hört att det ska bli fint imorgon. Det kommer dessutom vara svårt att jogga när min mp3-spelare inte har fungerande batterier. Ack, så hemsk denna värld är!
Adjökens.
Nu är läget så att jag egentligen inte vill sova men jag ska försöka vrida tillbaka dygnet.
Off topic: Imorgon ska jag försöka dra ut och jogga 3 km. Men det beror nog på vädret, tyvärr. Har dock hört att det ska bli fint imorgon. Det kommer dessutom vara svårt att jogga när min mp3-spelare inte har fungerande batterier. Ack, så hemsk denna värld är!
Adjökens.
Paranoia
Nu har jag och David varit djupa igen! Sitter på MSN och snackar politik.
Som alltid när jag går djupare in på politik så blir jag förbannad och paranoid och jag får en bisarr lust att "falla ur" systemet. Jag har såna sjuka fantasier där jag iscensätter min egen död och blir som ett spöke: mitt namn existerar inte, jag bor ingenstans, jag har ingen nationalitet, jag är inte skyldig samhället något - ingen oönskad människa kan finna mig eller bevaka mig.
Lite sjukt, jag vet.
Som alltid när jag går djupare in på politik så blir jag förbannad och paranoid och jag får en bisarr lust att "falla ur" systemet. Jag har såna sjuka fantasier där jag iscensätter min egen död och blir som ett spöke: mitt namn existerar inte, jag bor ingenstans, jag har ingen nationalitet, jag är inte skyldig samhället något - ingen oönskad människa kan finna mig eller bevaka mig.
Lite sjukt, jag vet.
Horoskop
Jag tänker härma Teresia och lägga ut text från horoskop. Jag vill helst inte tro på sånt men det läskiga är ju att (nästan) allt stämmer.
Siffran Två:
Du är en person med stark intuition som har en naturlig ådra för artisteri och kreativa arbeten. Problem med att hitta vänner har du inte då du är en vänlig, hjälpsam och fredlig person som är lätt att tycka om. Du älskar att ha mycket folk omkring dig och det är hos dig de roligaste festerna äger rum. Du avskyr att vara ensam. Ännu en positiv egenskap hos dig är att du har lätt för att känna medlidande. Detta kommer kanske att leda till att du i framtiden engagerar dig i humanitära frågor.Trots uppskattningen du får från vännerna har du det lite svårt med självkänslan och självförtroendet. Ibland kan det hända att du hittar på små vita lögner för att dölja dessa. Du har även svårt att fatta beslut och sedan hålla dig till dem.När det gäller kärlek är du den som drömmer om den eviga förälskelsen. I val av partner gör det ingenting om denne/denna har samma intressen för det konstnärliga som du men han/hon får absolut inte vara en soffpotatis. Tvåor regeras av månen och färgerna som passar dem bäst är olika gröna nyanser, naturfärgat och vitt.
http://www.ditthoroskop.nu/se/nya_systemet.htm
Livstal
Livsväg 2, den ultimata samarbetspartnern:
De som har livstalet 2 är lätta att ha att göra med och är bra på att inspirera andra och ge goda råd. Tvåor gillar att jobba i grupp och är till sin fördel på det sättet. De är mycket diplomatiska, kanske för diplomatiska ibland och därför kan de ha svårt att fatta egna beslut.Som tvåa är du en mycket hänsynsfull vän, ibland till den grad att du nästan glömmer att tillgodose dina egna behov. Blyghet är något som många med livstalet 2 delar men det döljs ofta genom att partnern istället är en viljestark och utåtriktad person. Men samtidigt som du kan vara lite blyg så är du artig och värderar även den egenskapen hos andra människor. Det är troligt att du samlar på någonting och därför ser ett nöje i att gå på marknader. Musik är antagligen något du är intresserad av, tvåor är ofta mycket musikaliska och har en osviklig rytmkänsla. Det som kan vara negativt är att du är känslig och lättsårad och att du överreagerar när du känner dig missförstådd. Försök att vara mer rak i möten med andra människor.
http://www.ditthoroskop.nu/se/livstal.htm
Siffran Två:
Du är en person med stark intuition som har en naturlig ådra för artisteri och kreativa arbeten. Problem med att hitta vänner har du inte då du är en vänlig, hjälpsam och fredlig person som är lätt att tycka om. Du älskar att ha mycket folk omkring dig och det är hos dig de roligaste festerna äger rum. Du avskyr att vara ensam. Ännu en positiv egenskap hos dig är att du har lätt för att känna medlidande. Detta kommer kanske att leda till att du i framtiden engagerar dig i humanitära frågor.Trots uppskattningen du får från vännerna har du det lite svårt med självkänslan och självförtroendet. Ibland kan det hända att du hittar på små vita lögner för att dölja dessa. Du har även svårt att fatta beslut och sedan hålla dig till dem.När det gäller kärlek är du den som drömmer om den eviga förälskelsen. I val av partner gör det ingenting om denne/denna har samma intressen för det konstnärliga som du men han/hon får absolut inte vara en soffpotatis. Tvåor regeras av månen och färgerna som passar dem bäst är olika gröna nyanser, naturfärgat och vitt.
http://www.ditthoroskop.nu/se/nya_systemet.htm
Livstal
Livsväg 2, den ultimata samarbetspartnern:
De som har livstalet 2 är lätta att ha att göra med och är bra på att inspirera andra och ge goda råd. Tvåor gillar att jobba i grupp och är till sin fördel på det sättet. De är mycket diplomatiska, kanske för diplomatiska ibland och därför kan de ha svårt att fatta egna beslut.Som tvåa är du en mycket hänsynsfull vän, ibland till den grad att du nästan glömmer att tillgodose dina egna behov. Blyghet är något som många med livstalet 2 delar men det döljs ofta genom att partnern istället är en viljestark och utåtriktad person. Men samtidigt som du kan vara lite blyg så är du artig och värderar även den egenskapen hos andra människor. Det är troligt att du samlar på någonting och därför ser ett nöje i att gå på marknader. Musik är antagligen något du är intresserad av, tvåor är ofta mycket musikaliska och har en osviklig rytmkänsla. Det som kan vara negativt är att du är känslig och lättsårad och att du överreagerar när du känner dig missförstådd. Försök att vara mer rak i möten med andra människor.
http://www.ditthoroskop.nu/se/livstal.htm
söndag 20 juli 2008
Nr 101
Märkvärt: mitt förra inlägg var nummer 100 i ordningen. Det ni!
Idag har varit en konstig dag på vissa punkter. Det var meningen att jag och David skulle åka till Eskilstuna badhus idag, men när jag vaknade kände jag ... vet inte riktigt... en slags avsky för att vara vaken kanske? Jag åt frukost och lade mig sedan i sängen igen. Somnade omgående, tror jag. Vid kl 15 vaknade jag igen. Då mådde jag genast bättre.
Åt kebabpizza idag. Det var gott! Drack också Coca-Cola. Det har med andra ord varit en fantastisk dag för fettbildning i min kropp idag!
Nu på kvällen har jag och David spelat NHL 08 samt sett på Die Hard 4.0 - en av mina favoritfilmer. Nu funderar jag dock på att spela Simcity 3000. Ett rätt gammalt spel, som dock håller klassen ännu.
Idag har varit en konstig dag på vissa punkter. Det var meningen att jag och David skulle åka till Eskilstuna badhus idag, men när jag vaknade kände jag ... vet inte riktigt... en slags avsky för att vara vaken kanske? Jag åt frukost och lade mig sedan i sängen igen. Somnade omgående, tror jag. Vid kl 15 vaknade jag igen. Då mådde jag genast bättre.
Åt kebabpizza idag. Det var gott! Drack också Coca-Cola. Det har med andra ord varit en fantastisk dag för fettbildning i min kropp idag!
Nu på kvällen har jag och David spelat NHL 08 samt sett på Die Hard 4.0 - en av mina favoritfilmer. Nu funderar jag dock på att spela Simcity 3000. Ett rätt gammalt spel, som dock håller klassen ännu.
Det var ju bra, det
Jag känner för att göra något konstnärligt. Jag känner för att låsa in mig och bara lyssna på musik i ett par högtalare. Jag känner för att ... inte känna nånting. Bara vända in-och-ut på allt vad som finns inom mig, men aldrig blotta mig för någon - enbart göra mig av med avfallet som ligger och ruttnar i djupet.
Men, jag är för trött för att göra något konstnärligt. Jag kan inte låsa in mig och lyssna på musik i ett par högtalare för min stereo är trasig och jag har inga batterier till min mp3. Det stör mig faktiskt väldigt mycket, jag blir stressad. Jag kan inte låta bli att känna något. Eller ja, det är komplicerat. Just nu känner jag egentligen inget, förutom en tomhet som fyller mig. Jag vill känna en lättnad, som en följd av att jag inte känner något. Förstår ni? Komplicerat som sagt.
Usch.
Men, jag är för trött för att göra något konstnärligt. Jag kan inte låsa in mig och lyssna på musik i ett par högtalare för min stereo är trasig och jag har inga batterier till min mp3. Det stör mig faktiskt väldigt mycket, jag blir stressad. Jag kan inte låta bli att känna något. Eller ja, det är komplicerat. Just nu känner jag egentligen inget, förutom en tomhet som fyller mig. Jag vill känna en lättnad, som en följd av att jag inte känner något. Förstår ni? Komplicerat som sagt.
Usch.
lördag 19 juli 2008
I'm so sick
Orkar inte, orkar inte, orkar inte.
Jaha ja. Jag känner att det kommer bli svårt att sova inatt. Har varit trött precis hela dan och just när det börjar närma sig sängdags - då vill jag plötsligt inte sova längre. Typiskt, tror jag man brukar säga när såna saker sker.
Nåväl, vad ska jag annars skriva om?
Psykologi och psykiska sjukdomar. Länge har jag fascinerats av människors sätt att tänka och agera i olika situationer. Någon gång ska jag göra mig själv lite mer insatt i ämnet. Jag har än så länge inte ens nått gränsen till amatörpsykolog, trots att jag kallade mig själv det i ett tidigare inlägg.
Psykiska sjukdomar, som sagt. Det finns en del intressanta sådana. I många av fallen tycks det vara en gemensam faktor: om man verkligen lider av en viss psykisk sjukdom så ska man inte vara medveten om sina symptom och/eller förneka dem, även om någon lägger fram bevis. Om jag förstått det rätt, vill säga.
Och det är lite kusligt faktiskt. Jag hade en period då jag i stort sett uppfyllda alla kriterier för schizofreni. Men det insåg jag inte förrän jag kommit ur den värsta svackan. Jag har dock kvar många av symptomen, och även om jag inte lider av schizofreni, så har jag förmodligen någon annan sjukdom.
Jag har länge velat få svar på varför jag mår som jag gör och varför jag inte klarar av vissa saker som vanliga människor ser ganska lätt på. Så den senaste tiden har jag starkt funderat på att uppsöka en hjärnskrynklare för att se om något är tokigt i kontoret. Men det kostar väl pengar också.
Jaha ja. Jag känner att det kommer bli svårt att sova inatt. Har varit trött precis hela dan och just när det börjar närma sig sängdags - då vill jag plötsligt inte sova längre. Typiskt, tror jag man brukar säga när såna saker sker.
Nåväl, vad ska jag annars skriva om?
Psykologi och psykiska sjukdomar. Länge har jag fascinerats av människors sätt att tänka och agera i olika situationer. Någon gång ska jag göra mig själv lite mer insatt i ämnet. Jag har än så länge inte ens nått gränsen till amatörpsykolog, trots att jag kallade mig själv det i ett tidigare inlägg.
Psykiska sjukdomar, som sagt. Det finns en del intressanta sådana. I många av fallen tycks det vara en gemensam faktor: om man verkligen lider av en viss psykisk sjukdom så ska man inte vara medveten om sina symptom och/eller förneka dem, även om någon lägger fram bevis. Om jag förstått det rätt, vill säga.
Och det är lite kusligt faktiskt. Jag hade en period då jag i stort sett uppfyllda alla kriterier för schizofreni. Men det insåg jag inte förrän jag kommit ur den värsta svackan. Jag har dock kvar många av symptomen, och även om jag inte lider av schizofreni, så har jag förmodligen någon annan sjukdom.
Jag har länge velat få svar på varför jag mår som jag gör och varför jag inte klarar av vissa saker som vanliga människor ser ganska lätt på. Så den senaste tiden har jag starkt funderat på att uppsöka en hjärnskrynklare för att se om något är tokigt i kontoret. Men det kostar väl pengar också.
Kär? Maybe, part II
Tänker vidare på det...
Jag skrev att jag kan börja fokusera på kärlek när allt annat har löst sig. Egentligen var det nog bara ett slags försvarsmekanism när jag intalade mig det, för när jag funderar på saken så kanske det är precis tvärtom, att jag behöver kärlek för att orka med allt annat. Men vad spelar det för roll när den förmodligen inte ens blir besvarad?
Jag vågar inte ta första steget för att ta reda på det heller. Orkar inte riktigt gå på fler nitar. Det känns som om jag fått nog att försöka och misslyckas. Det tar ut sin rätt till slut, åtminstone när hela livet har varit likadant. Försöka - misslyckas. Försöka - misslyckas. OCH SÅ VIDARE.
Shit happens, antar jag.
Jag skrev att jag kan börja fokusera på kärlek när allt annat har löst sig. Egentligen var det nog bara ett slags försvarsmekanism när jag intalade mig det, för när jag funderar på saken så kanske det är precis tvärtom, att jag behöver kärlek för att orka med allt annat. Men vad spelar det för roll när den förmodligen inte ens blir besvarad?
Jag vågar inte ta första steget för att ta reda på det heller. Orkar inte riktigt gå på fler nitar. Det känns som om jag fått nog att försöka och misslyckas. Det tar ut sin rätt till slut, åtminstone när hela livet har varit likadant. Försöka - misslyckas. Försöka - misslyckas. OCH SÅ VIDARE.
Shit happens, antar jag.
fredag 18 juli 2008
Intensivbloggare
Ja, det är så jag känner mig nu. Som en intensivbloggare. När denna blogg var väldigt ung skrev jag mer eller mindre 20 inlägg de första två tre månaderna. Nu har jag skrivit fler - i enbart juli, som inte ens gått längre än den 18. Kanske borde satsa på att göra reklam för nånting istället? Hm, ja. Då har jag ju chansen att tjäna lite pengar på meningslöst pladder, istället för meningslöst pladder som jag inte får betalt för. Valet är egentligen ganska lätt, om det inte vore för Robin the Moralkaka som vägrar stödja detta reklambaserade samhälle på så vis. Som om vår syn på verkligheten inte redan är tillräckligt avtrubbad, menar jag. Alla dessa ideal. Usch. De förstör så mycket.
- "OMG! Dina jeans är så förra månaden, jöh! Helt ute, azzå! Hallå, passé eller vad liksom?!"
- "Aah, jag menar'e! Helt fel märke osså."
- "Ja men herregud, så här ser jag ut när jag inte bryr mig"
*pekar mot ansiktet och gör ett serious face*
Nej vadå, jag är visst pigg och glad och allmänt nöjd över hur samhället och våra liv styrs.
Det blev verkligen off topic, men skitsamma.
- "OMG! Dina jeans är så förra månaden, jöh! Helt ute, azzå! Hallå, passé eller vad liksom?!"
- "Aah, jag menar'e! Helt fel märke osså."
- "Ja men herregud, så här ser jag ut när jag inte bryr mig"
*pekar mot ansiktet och gör ett serious face*
Nej vadå, jag är visst pigg och glad och allmänt nöjd över hur samhället och våra liv styrs.
Det blev verkligen off topic, men skitsamma.
Kär? Maybe
Vissa stunder känner jag att börjar bli lite smått kär, åtminstone börjar.
I vissa stunder önskar jag bara att jag hittar någon att älska, skaffa två friska och välmående barn och ha ett tryggt hem och en stabil ekonomi.
I andra stunder kommer verkligheten ifatt mig och påminner om alla de psykiska bördor som mina avkommor skulle drabbas av. Mönstret är tydligt dessa gånger och det kan nästan tyckas naivt då jag tror att det kanske, kanske inte blir så.
Det händer dock att jag inser hur blekt detta mönster är, samt att jag brutit det förr och skulle lika gärna kunna göra det igen. Jag är förvirrad. Vilka chanser skulle mina framtida barn ha att klara sig bra i livet, utan alltför stora bekymmer? Är chansen större än risken att dessa barn får ett rent helvete? Jag vill inte försätta dem i något sådant.
Hur som helst, det finns en tjej jag gillar. Hon är verkligen en härlig människa. Hon är lätt att prata med, är rolig, allmänt trevlig och sprider en positiv känsla. Det gillar jag. Det var ett tag sedan jag kunde prata med henne, vilket givetvis har varit trist. Jag hoppas först att vår "lilla" familjekris löser sig, så jag kan fokusera på annat än denna rädsla och oro som kloar sig fast. Några av er vet jag snackar om.
Då har jag tid att bli kär, om chansen gives. Men än så länge, är det ännu mycket som måste ordnas upp...
I vissa stunder önskar jag bara att jag hittar någon att älska, skaffa två friska och välmående barn och ha ett tryggt hem och en stabil ekonomi.
I andra stunder kommer verkligheten ifatt mig och påminner om alla de psykiska bördor som mina avkommor skulle drabbas av. Mönstret är tydligt dessa gånger och det kan nästan tyckas naivt då jag tror att det kanske, kanske inte blir så.
Det händer dock att jag inser hur blekt detta mönster är, samt att jag brutit det förr och skulle lika gärna kunna göra det igen. Jag är förvirrad. Vilka chanser skulle mina framtida barn ha att klara sig bra i livet, utan alltför stora bekymmer? Är chansen större än risken att dessa barn får ett rent helvete? Jag vill inte försätta dem i något sådant.
Hur som helst, det finns en tjej jag gillar. Hon är verkligen en härlig människa. Hon är lätt att prata med, är rolig, allmänt trevlig och sprider en positiv känsla. Det gillar jag. Det var ett tag sedan jag kunde prata med henne, vilket givetvis har varit trist. Jag hoppas först att vår "lilla" familjekris löser sig, så jag kan fokusera på annat än denna rädsla och oro som kloar sig fast. Några av er vet jag snackar om.
Då har jag tid att bli kär, om chansen gives. Men än så länge, är det ännu mycket som måste ordnas upp...
torsdag 17 juli 2008
onsdag 16 juli 2008
That's some deep shit!
Dagen har varit rätt okej. Lite småsegt till en början kanske, men under dagen har jag hunnit träffa Anders, Amanda, David, Linda, mamma, pappa, Kevin, Salkooo, Sassa, Bosse och Benita.
Jag och David gjorde Sassa sällskap en bit på vägen. När vi sedan lämnat av henne stod vi och pratade i ca en och en halv timme. Det var ett ganska djupt samtal faktiskt, som innefattade både politik, filosofi, litteratur och en gnutta kultur också kanske. Vi bestämde oss för att någon gång skriva en historia tillsammans då vi båda strävar efter att berätta något som inte redan har berättats.
Om jag orkar ska jag avslöja vad vi snackade om - men det får vänta till en annan dag då energinivån är lite högre än vad den för tillfället är.
För övrigt borde jag sluta skriva att jag ska berätta vissa saker en annan gång. Det blir aldrig så att jag faktiskt gör det. Varför inte? Det ska jag berätta nån annan dag.
Jag och David gjorde Sassa sällskap en bit på vägen. När vi sedan lämnat av henne stod vi och pratade i ca en och en halv timme. Det var ett ganska djupt samtal faktiskt, som innefattade både politik, filosofi, litteratur och en gnutta kultur också kanske. Vi bestämde oss för att någon gång skriva en historia tillsammans då vi båda strävar efter att berätta något som inte redan har berättats.
Om jag orkar ska jag avslöja vad vi snackade om - men det får vänta till en annan dag då energinivån är lite högre än vad den för tillfället är.
För övrigt borde jag sluta skriva att jag ska berätta vissa saker en annan gång. Det blir aldrig så att jag faktiskt gör det. Varför inte? Det ska jag berätta nån annan dag.
måndag 14 juli 2008
Jag är så jävla paranoid så det är nästan inte sant. Allting jag ser känns som en enda stor iscensättning, jag tror att telefoner och annat är buggat - och det blir inte bättre när man läser att Eniro just haft en bugg i systemet vilket gjort det möjligt att ta reda på var andra människor befinner sig genom att slå in deras telefonnummer. Varje gång ett okänt nummer ringer så blir jag rädd. Det kan tyckas löjligt men innan ni dömer mig så kanske ni borde gå igenom samma sak som jag och min familj gör just nu.
Jag vågar inte ens skriva tillräckligt mycket nu och jag kan inte garantera att jag kommer ha kvar mina användarkonton. Så illa känns det.
Jag vågar inte ens skriva tillräckligt mycket nu och jag kan inte garantera att jag kommer ha kvar mina användarkonton. Så illa känns det.
lördag 12 juli 2008
Sociopat
Det är för jävligt hur vissa människor har haft det i sina liv, och jag tycker det är intressant (alternativt förvirrande) att pendla mellan avsky och förståelse för vissa av dessa människor.
Den jag syftar på har innerst inne ett gott hjärta, det kan man märka genom att han verkligen tar hand om dem han älskar - men psyket har kraschat, skulle man kunna säga. Kort sagt har hans liv varit ganska instabilt, då han varit ensam i världen sedan han var 18 år och bott i bland annat några östeuropeiska stater, Ryssland och sen de senaste sex sju åren i Sverige.
Han är en sociopat, skulle jag vilja påstå. Inte psykopat. Skillnaden är inte stor, men den finns. Psykopater är rent biologiskt störda medan sociopater blivit blivit störda orsakat av något som t.ex. uppfostran, traumatiska upplevelser etc. Mannen jag talar om har sett krig, mord, organiserad brottslighet, korruption, extrem fattigdom m.m. Dessutom har båda hans föräldrar dött inom loppet av 40 dagar samt några barn i hans släkt innan dess, så, jag har en viss förståelse för honom även om han för tillfället gör vissa liv otrygga genom hot med våld. Men vem skulle inte bli störd?
Igår när han fick budet om sin döda mor såg jag i stort sett en död man sjunka till golvet. Han satt och pratade med Gud, och verkade nästan förbanna Guds gärningar. Det var jävligt att se människa så, och jag kan nästan känna att det var en gudagärning att denna människa lämnat ifrån sig sin pistol dagen innan... annars hade han förmodligen satt en kula i skallen på sig själv.
Det är kanske lätt att önska livet ur människor som hotar ens egen eller familjens säkerhet, men bäst vore om man egentligen önskar att sådana människor kan bli friska istället. Men för vissa har det kanske gått för långt så att det inte längre går att bota.
Men what the heck, let's be happy och titta på lite Luftens Hjältar för att minnas barndomen istället för nuet.
Den jag syftar på har innerst inne ett gott hjärta, det kan man märka genom att han verkligen tar hand om dem han älskar - men psyket har kraschat, skulle man kunna säga. Kort sagt har hans liv varit ganska instabilt, då han varit ensam i världen sedan han var 18 år och bott i bland annat några östeuropeiska stater, Ryssland och sen de senaste sex sju åren i Sverige.
Han är en sociopat, skulle jag vilja påstå. Inte psykopat. Skillnaden är inte stor, men den finns. Psykopater är rent biologiskt störda medan sociopater blivit blivit störda orsakat av något som t.ex. uppfostran, traumatiska upplevelser etc. Mannen jag talar om har sett krig, mord, organiserad brottslighet, korruption, extrem fattigdom m.m. Dessutom har båda hans föräldrar dött inom loppet av 40 dagar samt några barn i hans släkt innan dess, så, jag har en viss förståelse för honom även om han för tillfället gör vissa liv otrygga genom hot med våld. Men vem skulle inte bli störd?
Igår när han fick budet om sin döda mor såg jag i stort sett en död man sjunka till golvet. Han satt och pratade med Gud, och verkade nästan förbanna Guds gärningar. Det var jävligt att se människa så, och jag kan nästan känna att det var en gudagärning att denna människa lämnat ifrån sig sin pistol dagen innan... annars hade han förmodligen satt en kula i skallen på sig själv.
Det är kanske lätt att önska livet ur människor som hotar ens egen eller familjens säkerhet, men bäst vore om man egentligen önskar att sådana människor kan bli friska istället. Men för vissa har det kanske gått för långt så att det inte längre går att bota.
Men what the heck, let's be happy och titta på lite Luftens Hjältar för att minnas barndomen istället för nuet.
Here it goes again
Ibland drabbas vi människor av underliga känslor, och jag antar att det dels är vad som är ganska unikt för oss människor och dels är det förstås det som formar oss. Liksom de flesta av oss känner jag mig vid vissa tillfällen oerhört kluven när det kommer till kärlek.
När man är nykär så är det mesta tiptopp och det saknar jag förstås. Men när förhållanden går in i den seriösa fasen så kan det ibland kräva mycket kraft. Det jag menar är nog alltså att jag vill ha ett förhållande samtidigt som jag känner mig för svag för att kunna bära upp ett sådant. Antar att det är för mycket som pågår runt omkring just nu.
När jag slipper oroa mig för ekonomin och framför allt familjen så kan jag nog börja bygga upp mitt liv lite bättre igen. Men just nu känner jag mig för svag.
"Just don't let me fall asleep
Feeling empty again
Cause I fear I might break
and I fear I can't take it
Tonight I'll lie awake feeling empty"
När man är nykär så är det mesta tiptopp och det saknar jag förstås. Men när förhållanden går in i den seriösa fasen så kan det ibland kräva mycket kraft. Det jag menar är nog alltså att jag vill ha ett förhållande samtidigt som jag känner mig för svag för att kunna bära upp ett sådant. Antar att det är för mycket som pågår runt omkring just nu.
När jag slipper oroa mig för ekonomin och framför allt familjen så kan jag nog börja bygga upp mitt liv lite bättre igen. Men just nu känner jag mig för svag.
"Just don't let me fall asleep
Feeling empty again
Cause I fear I might break
and I fear I can't take it
Tonight I'll lie awake feeling empty"
onsdag 9 juli 2008
Detaljer
Jag lägger lätt märke till detaljer, onödiga sådana. Som nyss insåg jag en sak i det tredje eller fjärde i mitt förra inlägg: fyra rader i rad börjar med "jag". Det störde jag mig på. Jag har också lagt märke till att många där nere på jobbet börjar meningar med "Det var som..." när de ska berätta om nåt de varit med om. "Knövla" är ett vanligt ord också - det betyder ungefär "krångla".
Det är ibland jobbigt att lägga märke till såna detaljer. Men ibland är det bra också. Som musik. En enda mening kan göra skillnaden på en bra låt och en suverän låt för mig.
ÄHH vafan, jag tänkte va lite djup men jag orkar fan inte. Nu kommer min kära lillebror, ska vara med honom istället.
Det är ibland jobbigt att lägga märke till såna detaljer. Men ibland är det bra också. Som musik. En enda mening kan göra skillnaden på en bra låt och en suverän låt för mig.
ÄHH vafan, jag tänkte va lite djup men jag orkar fan inte. Nu kommer min kära lillebror, ska vara med honom istället.
Arbete/London
Dagens arbete var ännu tyngre. Nu flyttar jag inte längre kontor på jobbet - nu ska jag slipa rör. Skitkul, med en stark sarkastisk betoning. Halva dagen satt jag i en mycket obekväm ställning och använde en så kallad rondell och slipade dessa rör. Det blir ganska tungt efter ett tag.
Nu har jag nya arbetstider också: kl 06.00 till 14.00. Fördelen är att jag slutar tidigare och har mer fritid. Trodde först att jag ville ha det så. Men ganska snabbt insåg jag att jag behöver gå upp en timme tidigare, och för att orka det måste jag gå och lägga mig ännu tidigare. Vi jobbar dessutom in lunchen. Morgondagen kommer bli jobbig som fan.
Det här med tider påverkar fan mycket. Nu när jag ska jobba 06-14 behöver jag gå upp så jävla tidigt. Om jag ska jobba 07-16 så tar det upp för mycket av dagen istället, då man fortfarande måste upp tidigt. När jag tänker efter var det fan ganska bra som jag hade det när jag jobbade i London. Då var det kl 09.30-17.30. Visserligen slutade jag såklart ganska sent, men samtidigt hade jag mer energi eftersom jag kunde sova ut på morgonen. Det kan dock ha berott på att sängen jag fick sova i var så oerhört bekväm. Och det var så lugnt och avslappnat där.
Borde kanske ringa och fråga familjen om jag får bo hos dem i ett halvår och jobba lite under tiden, kanske i den där bokaffären som senast. Det var kanske lite tråkigt i längden, men ganska avslappnat ändock. Det är egentligen inte troligt att jag ens försöker flytta dit - skulle sakna familjen och vännerna för mycket. Men hörrni, ni kan ju följa med! Ja - det gör vi.
Nu gjorde jag som Lucas - jag kom med ett förslag och höll med mig själv. Haha. Han är rolig, han, den lille jäkeln.
Nu har jag nya arbetstider också: kl 06.00 till 14.00. Fördelen är att jag slutar tidigare och har mer fritid. Trodde först att jag ville ha det så. Men ganska snabbt insåg jag att jag behöver gå upp en timme tidigare, och för att orka det måste jag gå och lägga mig ännu tidigare. Vi jobbar dessutom in lunchen. Morgondagen kommer bli jobbig som fan.
Det här med tider påverkar fan mycket. Nu när jag ska jobba 06-14 behöver jag gå upp så jävla tidigt. Om jag ska jobba 07-16 så tar det upp för mycket av dagen istället, då man fortfarande måste upp tidigt. När jag tänker efter var det fan ganska bra som jag hade det när jag jobbade i London. Då var det kl 09.30-17.30. Visserligen slutade jag såklart ganska sent, men samtidigt hade jag mer energi eftersom jag kunde sova ut på morgonen. Det kan dock ha berott på att sängen jag fick sova i var så oerhört bekväm. Och det var så lugnt och avslappnat där.
Borde kanske ringa och fråga familjen om jag får bo hos dem i ett halvår och jobba lite under tiden, kanske i den där bokaffären som senast. Det var kanske lite tråkigt i längden, men ganska avslappnat ändock. Det är egentligen inte troligt att jag ens försöker flytta dit - skulle sakna familjen och vännerna för mycket. Men hörrni, ni kan ju följa med! Ja - det gör vi.
Nu gjorde jag som Lucas - jag kom med ett förslag och höll med mig själv. Haha. Han är rolig, han, den lille jäkeln.
tisdag 8 juli 2008
Ludvika
Det har gått ungefär en timme sen jag skrev att jag skulle lägga mig (tror jag) men jag har inte kommit dit ännu, uppenbarligen. Jag vill inte sova...
Mamma och jag spikade just att vi ska dra till Ludvika och hälsa på släkten. Kommer bli lite tufft att träffa morbror, men vafan ska man göra, annat än att kämpa sig genom det? Vi måste vara starka för hans skull och dessutom, för vår egen skull, måste vi ta vara på tiden som är kvar.
Nåja, nu börjar det snurra i mitt huvud så jag lär väl gå och lägga mig. Gooodnatt.
Mamma och jag spikade just att vi ska dra till Ludvika och hälsa på släkten. Kommer bli lite tufft att träffa morbror, men vafan ska man göra, annat än att kämpa sig genom det? Vi måste vara starka för hans skull och dessutom, för vår egen skull, måste vi ta vara på tiden som är kvar.
Nåja, nu börjar det snurra i mitt huvud så jag lär väl gå och lägga mig. Gooodnatt.
Likgiltighet - då var vi där igen...
Härmed stiger jag ut ur känslostadiumet och äntrar stadiumet av likgiltighet. Eller snarare sjunker in, ungefär som om jag drabbas av en själslig bedövning. När det släpper kommer smärtan åter, antar jag - historien upprepas ju, sägs det.
Jag ska snart gå till sängs, sedan gå upp klockan 06.00 för att sedan jobba mellan kl 07.00 - 16.00 och sedan inte orka något mer. Det blir med andra ord jobb, en dusch, några timmars självömkan, sova och upprepa. Jobb, lunch, jobb, en dusch, middag, några timmars självömkan (varav viss del i bloggen), sova. Därmed har man levt genom ytterligare en dag och känt sig allt annat än levande.
Imorgon kan jag kanske förklara varför jag först klagat på att jag inte har nåt att göra om dagarna för att sedan klaga på att jag faktiskt har saker att göra. It's all about the balance...
måndag 7 juli 2008
fan vad fuckat
Ofta funderar jag på saker. Nu satt jag och tänkte på hur folk som läser min blogg tänker om mig. Jag misstänker att vissa kan få intrycket att jag tänker väldigt mycket på mig själv i och med att jag skriver så jävla mycket om hur jag mår.
Men det är väl i stort sett inte mycket mer än så. Vanligtvis. Annars försöker jag alltid mitt bästa för att ställa upp för mina nära. Jag gör mitt yttersta för att se till att de som betyder mest kommer i första hand - jag kan offra både pengar, energi och tid och ibland även min egen hälsa för andras skull. Det säger jag inte för att låta som en god människa eller nåt. När jag väl unnar mig själv nåt är det tyvärr något onyttigt i de allra flesta fallen, exempelvis en fet jävla pizza och en iskall Coca-cola med mycket kolsyra. Det är grejer det. Slutsatsen man kan dra från det är att jag bör tänka mer på min hälsa, va?
Jag måste dock medge att jag inte haft lika lätt att tänka på andra på sista tiden. Mina kusiner har mist en vän och det känns som om jag kan göra mer för att vara där för dem. Visserligen förhindras jag till viss del då jag känner en riktigt stor liten gnutta hjälplöshet, men det är ingen ursäkt egentligen. Alla mina vänner får ursäkta att jag kanske är lite "off" ett tag - men kom ihåg att om ni vill prata med mig så är det bara att göra det, då är det absolut inga problem. Jag ska då göra så gott jag kan för att finna tid och prata med er.
Det enda problemet är att jag är lite blind, förhoppningsvis bara för tillfället, jag bryr mig om er lika mycket som innan - om inte till och med ännu mer, även om det kanske inte märks. Jag vet nämligen att livet kan vara svårt för oss alla, vilket jag egentligen vetat länge men inte känt ordentligt förrän nu. Mina kusiner mår dåligt, min familj mår dåligt, allt känns så jävla kaotiskt. Jag vet att andra mår dåligt. Jag vill vara där för alla och hjälpa dem, men jag orkar knappt hålla mitt eget huvud högt.
Det känns ibland så uppgivet, upprivet, så hopplöst, så meningslöst. Det finns ingen ordning. Jag dras åt alla jävla håll och kanter och snart slits allt itu, misstänker jag. Jag vet att både jag och familjen kommer krossas när det är dags för min morbror... usch. Jag vill inte vänta på det, och jag vill inte "få det överstökat".
Fan vad dessa terapisnack med mig själv drar iväg fort... Nu är det dags att avrunda.
Men det är väl i stort sett inte mycket mer än så. Vanligtvis. Annars försöker jag alltid mitt bästa för att ställa upp för mina nära. Jag gör mitt yttersta för att se till att de som betyder mest kommer i första hand - jag kan offra både pengar, energi och tid och ibland även min egen hälsa för andras skull. Det säger jag inte för att låta som en god människa eller nåt. När jag väl unnar mig själv nåt är det tyvärr något onyttigt i de allra flesta fallen, exempelvis en fet jävla pizza och en iskall Coca-cola med mycket kolsyra. Det är grejer det. Slutsatsen man kan dra från det är att jag bör tänka mer på min hälsa, va?
Jag måste dock medge att jag inte haft lika lätt att tänka på andra på sista tiden. Mina kusiner har mist en vän och det känns som om jag kan göra mer för att vara där för dem. Visserligen förhindras jag till viss del då jag känner en riktigt stor liten gnutta hjälplöshet, men det är ingen ursäkt egentligen. Alla mina vänner får ursäkta att jag kanske är lite "off" ett tag - men kom ihåg att om ni vill prata med mig så är det bara att göra det, då är det absolut inga problem. Jag ska då göra så gott jag kan för att finna tid och prata med er.
Det enda problemet är att jag är lite blind, förhoppningsvis bara för tillfället, jag bryr mig om er lika mycket som innan - om inte till och med ännu mer, även om det kanske inte märks. Jag vet nämligen att livet kan vara svårt för oss alla, vilket jag egentligen vetat länge men inte känt ordentligt förrän nu. Mina kusiner mår dåligt, min familj mår dåligt, allt känns så jävla kaotiskt. Jag vet att andra mår dåligt. Jag vill vara där för alla och hjälpa dem, men jag orkar knappt hålla mitt eget huvud högt.
Det känns ibland så uppgivet, upprivet, så hopplöst, så meningslöst. Det finns ingen ordning. Jag dras åt alla jävla håll och kanter och snart slits allt itu, misstänker jag. Jag vet att både jag och familjen kommer krossas när det är dags för min morbror... usch. Jag vill inte vänta på det, och jag vill inte "få det överstökat".
Fan vad dessa terapisnack med mig själv drar iväg fort... Nu är det dags att avrunda.
Musik
"My mouth is dry
with words I cannot verbalize"
Paramore - We Are Broken
----------
"My girl, my girl, dont lie to me
Tell me, where did you sleep last night?
In the pines, in the pines
Where the sun dont ever shine
I will shiver the whole night through"
Nirvana - Where Did You Sleep Last Night?
----------
To think that we'd regret
So we just take it back,
hese words and hold our breath
Forget the things we swore we meant
I'll write you just to let you know that I'm alright
Can't say I'm sad to see you go
Cause I'm not. (No I'm not)
Paramore - Here We Go Again
----------
Tre musikaliska stycken jag fastnat för.
with words I cannot verbalize"
Paramore - We Are Broken
----------
"My girl, my girl, dont lie to me
Tell me, where did you sleep last night?
In the pines, in the pines
Where the sun dont ever shine
I will shiver the whole night through"
Nirvana - Where Did You Sleep Last Night?
----------
To think that we'd regret
So we just take it back,
hese words and hold our breath
Forget the things we swore we meant
I'll write you just to let you know that I'm alright
Can't say I'm sad to see you go
Cause I'm not. (No I'm not)
Paramore - Here We Go Again
----------
Tre musikaliska stycken jag fastnat för.
söndag 6 juli 2008
Emo?
Om du tycker det ser ut vara mycket text kan du bläddra ner till HUVUDDELEN! Det är det jag vill ta upp.
Som jag tagit upp tidigare en gång, så stör jag mig otroligt hårt på den här extrema anti-emokampanjen som pågår. Dels att många verkar tro att alla nya moderna pop/rock/metal-låtar med känslosamma texter är emo, dels att många verkar tro att det enbart är ungar med svart snelugg som lyssnar på emo samt att många verkar tro det motsatta: att alla med svartfärgad snelugg och svarta kläder är emo.
Men det finns dock saker med denna "kampanj" som jag tycker är värre. Dessa människor, huvudsakligen hårdrockare, tyvärr, har ofta mentaliteten att allt populärt är dåligt. Alla som är populära är sellouts. "Sellouts" med känslosamma texter och svarta kläder blir nästan automatiskt klassade som emos.
Jag känner en person (låt oss kalla denna för H) som mer än gärna klankar ner på emostilen. Men denne person såg några band på en lokalspelning och tyckte att speciellt två av dessa var bra. Det lustiga är att de såklart spelar emo - utan att H har en aning om det. H gillar dessutom ett annat band som åtminstone blandar in emo (inte renodlad) och bandmedlemmarna är kristna på det, vilket denne också gärna ser ner på. Jag undrar hur personen ifråga skulle reagera om vi avslöjade dessa saker.
Jag undrar också hur denne människa skulle agera om vi två träffar några andra, gärna hårdrockare som dessutom är fler än oss och som ogillar gruppen jag pratar om. H faller gärna för grupptryck, verkar det som, men vet att jag skulle påpeka om han plötsligt säger att han ogillar bandet. Därför drar jag slutsatsen att han lägger sig nånstans i mitten och säger, "de har i alla fall några låtar som är bra". Nästan lite jantelag över det hela, va? Allt eftersom skulle han dock falla över på en viss sida, t.ex. 'hårdrockarnas sida' ifall han umgås mer med dem än med mig.
En liten parantes bara. Det känns lite lustigt att beskriva mig som icke-hårdrockare. Jag lyssnar för det mesta på hårdrock och metal, men vill inte gärna lägga mig själv i ett fack.
NU TILL HUVUDDELEN!!
Det jag avskyr mest, och jag gör det av hela mitt hjärta tror jag, är något jag nämnt tidigare: att man ska bli kallad emo om man är deprimerad och skriver öppet om det. Vissa lider verkligen av sjukdomen depression och en viktig aspekt av "helandet", eller åtminstone uthärdandet, är att kunna uttrycka sig. Då spelar det egentligen ingen roll om man har tonårsdepression, som många har, eller om man man är 107 år gammal och lidit av depression hela livet. Man behöver uttrycka sig, utan att få en hop internetanvändare efter sig.
Visserligen tycker jag också att vissa är extrema, när de egentligen inte mår så förfärligt illa. Någonstans på Helgon.se var det en som hade hört en tjej prata med sina kompisar om att skära sig i armarna: "Men det gjorde ju ont!". Jag fyller i de blanka rutorna och antar att hon fallit för grupptryck och så ska det inte va.
Men annars vill jag uppmana vissa att ha förståelse för att andra har svårt att öppna sig. Många människor har svårt att uttrycka sig på ett naturligt sätt, och det blir inte lättare när de försöker och gång på gång får en massa emoanklagelser emot sig, när dessutom emostilen är så utmobbad. Det behöver inte heller vara emoanklagelser - det kan vara dissningar på andra vis. Just att man försöker men blir nedtryckt på ett eller annat sätt. Jag förstår att vissa har det svårt, för jag har själv haft det svårt. Jag har dock turen att kunna uttrycka mig i skrift åtminstone, men vissa kan inte det heller och har dessutom ännu svårare att uttrycka sig öga mot öga med nån, även om de försöker med en person de verkligen litar på.
Och låt oss säga att en tonårsflicka har en mamma hon litar på i alla väder men absolut ingen annan. Flickan mår så psykiskt dåligt att hon ibland önskar bort sitt liv. Hur lätt är det för henne att erkänna för sin mor att hon egentligen önskar bort sitt liv - det liv hon har fått av sin mor, som hon så mycket älskar? Jag försöker bara säga att det kan finnas så många orsaker och man ska inte vara för snabb att döma ut den personen.
dr. Robin,
amatörpsykolog
Som jag tagit upp tidigare en gång, så stör jag mig otroligt hårt på den här extrema anti-emokampanjen som pågår. Dels att många verkar tro att alla nya moderna pop/rock/metal-låtar med känslosamma texter är emo, dels att många verkar tro att det enbart är ungar med svart snelugg som lyssnar på emo samt att många verkar tro det motsatta: att alla med svartfärgad snelugg och svarta kläder är emo.
Men det finns dock saker med denna "kampanj" som jag tycker är värre. Dessa människor, huvudsakligen hårdrockare, tyvärr, har ofta mentaliteten att allt populärt är dåligt. Alla som är populära är sellouts. "Sellouts" med känslosamma texter och svarta kläder blir nästan automatiskt klassade som emos.
Jag känner en person (låt oss kalla denna för H) som mer än gärna klankar ner på emostilen. Men denne person såg några band på en lokalspelning och tyckte att speciellt två av dessa var bra. Det lustiga är att de såklart spelar emo - utan att H har en aning om det. H gillar dessutom ett annat band som åtminstone blandar in emo (inte renodlad) och bandmedlemmarna är kristna på det, vilket denne också gärna ser ner på. Jag undrar hur personen ifråga skulle reagera om vi avslöjade dessa saker.
Jag undrar också hur denne människa skulle agera om vi två träffar några andra, gärna hårdrockare som dessutom är fler än oss och som ogillar gruppen jag pratar om. H faller gärna för grupptryck, verkar det som, men vet att jag skulle påpeka om han plötsligt säger att han ogillar bandet. Därför drar jag slutsatsen att han lägger sig nånstans i mitten och säger, "de har i alla fall några låtar som är bra". Nästan lite jantelag över det hela, va? Allt eftersom skulle han dock falla över på en viss sida, t.ex. 'hårdrockarnas sida' ifall han umgås mer med dem än med mig.
En liten parantes bara. Det känns lite lustigt att beskriva mig som icke-hårdrockare. Jag lyssnar för det mesta på hårdrock och metal, men vill inte gärna lägga mig själv i ett fack.
NU TILL HUVUDDELEN!!
Det jag avskyr mest, och jag gör det av hela mitt hjärta tror jag, är något jag nämnt tidigare: att man ska bli kallad emo om man är deprimerad och skriver öppet om det. Vissa lider verkligen av sjukdomen depression och en viktig aspekt av "helandet", eller åtminstone uthärdandet, är att kunna uttrycka sig. Då spelar det egentligen ingen roll om man har tonårsdepression, som många har, eller om man man är 107 år gammal och lidit av depression hela livet. Man behöver uttrycka sig, utan att få en hop internetanvändare efter sig.
Visserligen tycker jag också att vissa är extrema, när de egentligen inte mår så förfärligt illa. Någonstans på Helgon.se var det en som hade hört en tjej prata med sina kompisar om att skära sig i armarna: "Men det gjorde ju ont!". Jag fyller i de blanka rutorna och antar att hon fallit för grupptryck och så ska det inte va.
Men annars vill jag uppmana vissa att ha förståelse för att andra har svårt att öppna sig. Många människor har svårt att uttrycka sig på ett naturligt sätt, och det blir inte lättare när de försöker och gång på gång får en massa emoanklagelser emot sig, när dessutom emostilen är så utmobbad. Det behöver inte heller vara emoanklagelser - det kan vara dissningar på andra vis. Just att man försöker men blir nedtryckt på ett eller annat sätt. Jag förstår att vissa har det svårt, för jag har själv haft det svårt. Jag har dock turen att kunna uttrycka mig i skrift åtminstone, men vissa kan inte det heller och har dessutom ännu svårare att uttrycka sig öga mot öga med nån, även om de försöker med en person de verkligen litar på.
Och låt oss säga att en tonårsflicka har en mamma hon litar på i alla väder men absolut ingen annan. Flickan mår så psykiskt dåligt att hon ibland önskar bort sitt liv. Hur lätt är det för henne att erkänna för sin mor att hon egentligen önskar bort sitt liv - det liv hon har fått av sin mor, som hon så mycket älskar? Jag försöker bara säga att det kan finnas så många orsaker och man ska inte vara för snabb att döma ut den personen.
dr. Robin,
amatörpsykolog
Humor
Vissa människor anstränger sig för hårt för att vara roliga. Men det brukar resultera i ganska pinsamma tystnader, och det är... ja, pinsamt. På sin höjd kan det också sluta med några skratt som dock riktas mot det misslyckade skämtet. Det är nästan lite sorgligt.
I och för sig händer det att även de allra roligaste människor drar misslyckade skämt (utom jag, jag är alltid klockren). Nä, se där. Jag ville bara demonstrera hur vissa skämt är misslyckade och nu sitter ni säkert där och skrattar åt mig. Inte med mig - åt mig.
Eller så är ni bara trötta på att jag fortsätter försöka vara rolig. Fast egentligen försöker jag inte, det bara blir såhär. En massa nonsens, jag vet. Live with it!
Det jag skulle komma till är, att vissa personer hittar på en sak som andra tycker är kul. Då kör de med det hela tiden. Då blir det uttjatat. Lite synd, det. Nåja, de flesta jag känner brukar vara ganska roliga faktiskt. Men ni får ursäkta min arrogans när jag påstår detta: jag är liiite roligare än dig.
Äh, man kan ju försöka ha lite självförtroende i alla fall.
I och för sig händer det att även de allra roligaste människor drar misslyckade skämt (utom jag, jag är alltid klockren). Nä, se där. Jag ville bara demonstrera hur vissa skämt är misslyckade och nu sitter ni säkert där och skrattar åt mig. Inte med mig - åt mig.
Eller så är ni bara trötta på att jag fortsätter försöka vara rolig. Fast egentligen försöker jag inte, det bara blir såhär. En massa nonsens, jag vet. Live with it!
Det jag skulle komma till är, att vissa personer hittar på en sak som andra tycker är kul. Då kör de med det hela tiden. Då blir det uttjatat. Lite synd, det. Nåja, de flesta jag känner brukar vara ganska roliga faktiskt. Men ni får ursäkta min arrogans när jag påstår detta: jag är liiite roligare än dig.
Äh, man kan ju försöka ha lite självförtroende i alla fall.
Blogga ffs!
Till min vän Malin - skriv mer i din blogg! Jag vet att du grubblar på mycket ibland - skriv ner det!
Och alla andra, skriv blogg ni också. Jag vill ha nåt att läsa! Dessutom är det bra för er. Språket utvecklas definitivt, man kan sortera tankar (utan att använda bloggen som en dagbok, som jag gjort), man blir förmodligen lite klarare i skallen i alla fall.
Ni kan också glädja andra som på denna jorden vandra, blogga blogg när du är riktigt [valfritt humör]
(I samma melodi som Klappa händerna-låten, för den som inte hörde hur bra jag sjöng)
Och alla andra, skriv blogg ni också. Jag vill ha nåt att läsa! Dessutom är det bra för er. Språket utvecklas definitivt, man kan sortera tankar (utan att använda bloggen som en dagbok, som jag gjort), man blir förmodligen lite klarare i skallen i alla fall.
Ni kan också glädja andra som på denna jorden vandra, blogga blogg när du är riktigt [valfritt humör]
(I samma melodi som Klappa händerna-låten, för den som inte hörde hur bra jag sjöng)
Amatörpsykolog
Ja, nästan i alla fall.
Jag tror jag officiellt ska låta den här bloggen bli ett ställe där jag skriver om lite psykiska och känslorelaterade grejer där jag reflekterar, jämför och drar slutsatser från mitt eget liv. Då kan låtsas att jag inte bara klagar, utan ser det som ett intresse att berätta för omvärlden hur den kan vara.
Ja, det lät bra. Det kör vi på.
Jag tror jag officiellt ska låta den här bloggen bli ett ställe där jag skriver om lite psykiska och känslorelaterade grejer där jag reflekterar, jämför och drar slutsatser från mitt eget liv. Då kan låtsas att jag inte bara klagar, utan ser det som ett intresse att berätta för omvärlden hur den kan vara.
Ja, det lät bra. Det kör vi på.
lördag 5 juli 2008
Att förtränga ilska
För några år sedan mådde jag ganska psykiskt dåligt. För att dämpa känslan brukade jag gå och lägga mig när det blev för mycket. Oftast satt jag dock vaken framför datorn. Det jag undrar nu är; vad är sämst av dessa två sätt att gå tillväga?
Om man går och lägger sig och sover så försvinner kanske den värsta känslan för stunden, men får inte utlopp för känslorna på något vis. Man förtränger allting, med andra ord. Jag förmodar att de flesta är medvetna om att det är onyttigt i längden. Som i filmen Anger Management där Jack Nicholsons karaktär säger ungefär såhär till en annan: "det finns två typer av aggressiva människor: de som reagerar direkt och börjar skälla och skrika och så finns det de som är tysta men en dag exploderar och skjuter skallen av folk". Det är åtminstone nåt i den stilen han försöker förklara.
Satt jag däremot vaken vid datorn en hel natt kände jag hela tiden hur dåligt jag mådde. Jag behöver egentligen inte säga det, men att sitta ensam i flera timmar och känna hur dåligt man mår, är verkligen inget som gör att man mår bättre i långa loppet. Däremot gjorde ungefär då som nu, att jag skrev mycket. Det var förresten då jag fann intresset att skriva. Hur som helst är inget av dessa två sätt särskilt hållbara.
Man kan kanske tycka att det kom någonting bra ur det, att jag åtminstone kunde uttrycka mig. Samtidigt förstördes mitt sociala liv. Jag gick oftast och lade mig mellan kl 5-7 på morgonen och sov därför till kl 15 på ett ungefär. Jag, med anlag till social fobi, drogs ner i en värre svacka och drabbes så småningom av just social fobi.
Liksom då är jag fortfarande relativt oförmögen att visa starkare känslor, eller i alla fall aggressiva känslor. Det grundar sig i att jag är rädd att det är för mycket som kommer ut om det väl kommer ut - om någon förstår vad jag menar. Jag har burit på så mycket ilska och jag är rädd att vissa personer råkar ut för ilska som den inte skapat. Det är alltså en ond cirkel kan man säga. Jag fortsätter förtränga vissa känslor, fortfarande.
Jag hade behövt ett bra sätt att hantera min nedstämdhet. Behöver än idag bättre sätt. När jag tänker efter så är det inte mycket som har ändrats, även om jag har lättare att snacka med andra människor när jag mår dåligt. Men jag har fortfarande ingen hållbar metod att kurera mig själv, om man säger så.
Om någon befinner sig i samma situation som jag gjorde då, vill jag passa på att föreslå att några utbrott då och då kan vara på sin plats. Är familjen en familj som den bör vara, så förlåter man varann efter ett tag - även om man skrikit och såna grejer. Just ilska är nog den värsta känslan att förtränga. Någon gång måste den komma ut, och då finns risken att det blir ketchupeffekt.
Om man går och lägger sig och sover så försvinner kanske den värsta känslan för stunden, men får inte utlopp för känslorna på något vis. Man förtränger allting, med andra ord. Jag förmodar att de flesta är medvetna om att det är onyttigt i längden. Som i filmen Anger Management där Jack Nicholsons karaktär säger ungefär såhär till en annan: "det finns två typer av aggressiva människor: de som reagerar direkt och börjar skälla och skrika och så finns det de som är tysta men en dag exploderar och skjuter skallen av folk". Det är åtminstone nåt i den stilen han försöker förklara.
Satt jag däremot vaken vid datorn en hel natt kände jag hela tiden hur dåligt jag mådde. Jag behöver egentligen inte säga det, men att sitta ensam i flera timmar och känna hur dåligt man mår, är verkligen inget som gör att man mår bättre i långa loppet. Däremot gjorde ungefär då som nu, att jag skrev mycket. Det var förresten då jag fann intresset att skriva. Hur som helst är inget av dessa två sätt särskilt hållbara.
Man kan kanske tycka att det kom någonting bra ur det, att jag åtminstone kunde uttrycka mig. Samtidigt förstördes mitt sociala liv. Jag gick oftast och lade mig mellan kl 5-7 på morgonen och sov därför till kl 15 på ett ungefär. Jag, med anlag till social fobi, drogs ner i en värre svacka och drabbes så småningom av just social fobi.
Liksom då är jag fortfarande relativt oförmögen att visa starkare känslor, eller i alla fall aggressiva känslor. Det grundar sig i att jag är rädd att det är för mycket som kommer ut om det väl kommer ut - om någon förstår vad jag menar. Jag har burit på så mycket ilska och jag är rädd att vissa personer råkar ut för ilska som den inte skapat. Det är alltså en ond cirkel kan man säga. Jag fortsätter förtränga vissa känslor, fortfarande.
Jag hade behövt ett bra sätt att hantera min nedstämdhet. Behöver än idag bättre sätt. När jag tänker efter så är det inte mycket som har ändrats, även om jag har lättare att snacka med andra människor när jag mår dåligt. Men jag har fortfarande ingen hållbar metod att kurera mig själv, om man säger så.
Om någon befinner sig i samma situation som jag gjorde då, vill jag passa på att föreslå att några utbrott då och då kan vara på sin plats. Är familjen en familj som den bör vara, så förlåter man varann efter ett tag - även om man skrikit och såna grejer. Just ilska är nog den värsta känslan att förtränga. Någon gång måste den komma ut, och då finns risken att det blir ketchupeffekt.
torsdag 3 juli 2008
Vill kunna drömma...
För mycket händer i mitt liv just nu. Det känns som om familjen här i Värmland behöver mig, och jag saknar alltid dem när jag är i Köping. Men det är i Köping jag har mitt sociala liv med alla kompisar (och större delen av släkten). Tyvärr kan jag inte slappna av här i Storfors men hemma slappnar jag av för mycket. Måste finna den där jävla balansen...
Jag brukar få en förvirrande känsla av jag inte har ett hem, just på grund av de sakerna jag skrev ovan. Det händer att jag försöker drömma mig bort, och som ni kanske minns så anser jag att drömmar är viktiga, men någonstans går de i nästan kras när verkligheten griper tag om mig igen så som den alltid gör.
Det går nästan att jämföra med de tillfällen då man är på väg att somna men så vaknar man till i ett ryck för att sedan inse hur omöjligt det är att somna om. Hopplöst. Man bara vänder och vrider på sig, försöker hitta vägar att falla i sömn igen, man försöker och försöker åter igen men till slut ger man nästan upp. Jag, åtminstone, känner nästan att jag skulle ta lite amfetamin bara för att vara trotsig mot livet och inte sova på evigheter.
Jag önskar saker, till och med ber ibland. Vissa saker går min väg, så att säga, men många gånger visar det sig sedan att den vägen kröker sig jävligt mycket och leder till något som får mig att ångra det jag bad om från första början. Så allting går emot mig ändå. Nu är det förstås inte så att allt går emot mig, men mycket gör det, och det är dessvärre ganska tunga saker som går emot mig också. Jag vill tro att det lönar sig att tro på saker, men när gud/ödet/whatever bestämmer sig för att enbart lura mig att det lönar sig - ja, då är det jävligt svårt att tro. Hängde någon med där?
Jag orkar inte mer. Godnatt.
Jag brukar få en förvirrande känsla av jag inte har ett hem, just på grund av de sakerna jag skrev ovan. Det händer att jag försöker drömma mig bort, och som ni kanske minns så anser jag att drömmar är viktiga, men någonstans går de i nästan kras när verkligheten griper tag om mig igen så som den alltid gör.
Det går nästan att jämföra med de tillfällen då man är på väg att somna men så vaknar man till i ett ryck för att sedan inse hur omöjligt det är att somna om. Hopplöst. Man bara vänder och vrider på sig, försöker hitta vägar att falla i sömn igen, man försöker och försöker åter igen men till slut ger man nästan upp. Jag, åtminstone, känner nästan att jag skulle ta lite amfetamin bara för att vara trotsig mot livet och inte sova på evigheter.
Jag önskar saker, till och med ber ibland. Vissa saker går min väg, så att säga, men många gånger visar det sig sedan att den vägen kröker sig jävligt mycket och leder till något som får mig att ångra det jag bad om från första början. Så allting går emot mig ändå. Nu är det förstås inte så att allt går emot mig, men mycket gör det, och det är dessvärre ganska tunga saker som går emot mig också. Jag vill tro att det lönar sig att tro på saker, men när gud/ödet/whatever bestämmer sig för att enbart lura mig att det lönar sig - ja, då är det jävligt svårt att tro. Hängde någon med där?
Jag orkar inte mer. Godnatt.
onsdag 2 juli 2008
Rubriklöst
Imorse när jag vaknade insåg jag att eftersom vi passerat midsommar så vänder året... det blir mörkare igen. Jag vet att det går fort - tyvärr. Ärligt talat (eller skrivet, detta är ju inte röstinspelat...) så är jag osäker om huruvida jag orkar med ännu en vinter eller inte.
Sommaren är verkligen den bästa årstiden men det känns som om den snart är slut - även fast den för min del inte har börjat än. Jag har inte fått vila nånting. Direkt efter studenten åkte jag hit, och högst ett par tre dagar har jag sovit gott samtidigt som jag tar ganska mycket ansvar i och med att jag spenderat stora delar av tiden att passa min bror och städat. Resten av tiden har jag inte orkat mycket mer och därför har jag suttit vid datorn eller något annat elektroniskt. Har helt enkelt antingen för mycket eller för lite att göra.
Som jag just skrev till Linda så tror jag att människor behöver klaga på nånting. Då man inte jobbar eller sysselsätter sig med nåt annat så har man inget att klaga på, förutom sig själv. Som om hjärnan undermedvetet börjar leta fel hos en själv.
För att sammanfatta mitt senaste år (i runda slängar) så har jag pluggat stenhårt mellan augusti och juni (dessutom mått riktigt psykiskt dåligt under februari, mars och april) därefter åkt direkt hit för att dels ta mycket ansvar, dels ta emot vissa jobbiga besked och nu börjar jag dessutom jobba. Det enda mentalt avslappnande jag varit med om är Kornkonserten i februari och Kisskonserten i maj. Annars så känns varje dag som en dag då jag MÅSTE gå igenom enbart för att man har sina respektive plikter.
Det vore perfekt om sommaren blir såhär: sommarjobb på Structo tre fyra veckor, få pengar, vila några veckor, det visar sig att Structo behöver folk och ringer mig igen men denna gång erbjuds jag fast anställning. Då försvinner de ekonomiska bekymren och jag får åtminstone tid och råd att vila mig samt besöka alla i Köping. Det behövs nog.
Ibland skriver man mer än vad man planerar. Men här slutar det.
Förutom detta, "YOU SHALL NOT PASS!"
Vet inte varför jag tänkte på Gandalf mitt i allt, men det gjorde jag tydligen. Tror det kan ha med "men här slutar det"-meningen. Jag översatte det till engelska och då blev det "here but no further". Antar att det är lite fantasybetoning på den meningen. Nåja, it ends here.
"I said goodday!" - Fez
Sommaren är verkligen den bästa årstiden men det känns som om den snart är slut - även fast den för min del inte har börjat än. Jag har inte fått vila nånting. Direkt efter studenten åkte jag hit, och högst ett par tre dagar har jag sovit gott samtidigt som jag tar ganska mycket ansvar i och med att jag spenderat stora delar av tiden att passa min bror och städat. Resten av tiden har jag inte orkat mycket mer och därför har jag suttit vid datorn eller något annat elektroniskt. Har helt enkelt antingen för mycket eller för lite att göra.
Som jag just skrev till Linda så tror jag att människor behöver klaga på nånting. Då man inte jobbar eller sysselsätter sig med nåt annat så har man inget att klaga på, förutom sig själv. Som om hjärnan undermedvetet börjar leta fel hos en själv.
För att sammanfatta mitt senaste år (i runda slängar) så har jag pluggat stenhårt mellan augusti och juni (dessutom mått riktigt psykiskt dåligt under februari, mars och april) därefter åkt direkt hit för att dels ta mycket ansvar, dels ta emot vissa jobbiga besked och nu börjar jag dessutom jobba. Det enda mentalt avslappnande jag varit med om är Kornkonserten i februari och Kisskonserten i maj. Annars så känns varje dag som en dag då jag MÅSTE gå igenom enbart för att man har sina respektive plikter.
Det vore perfekt om sommaren blir såhär: sommarjobb på Structo tre fyra veckor, få pengar, vila några veckor, det visar sig att Structo behöver folk och ringer mig igen men denna gång erbjuds jag fast anställning. Då försvinner de ekonomiska bekymren och jag får åtminstone tid och råd att vila mig samt besöka alla i Köping. Det behövs nog.
Ibland skriver man mer än vad man planerar. Men här slutar det.
Förutom detta, "YOU SHALL NOT PASS!"
Vet inte varför jag tänkte på Gandalf mitt i allt, men det gjorde jag tydligen. Tror det kan ha med "men här slutar det"-meningen. Jag översatte det till engelska och då blev det "here but no further". Antar att det är lite fantasybetoning på den meningen. Nåja, it ends here.
"I said goodday!" - Fez
Jobb
Känner för att skriva men vet dessvärre inte vad jag kan skriva om som skulle kunna vara av ens det minsta intresse. Visserligen kanske mina blogginlägg inte är särskilt intressanta över huvud taget, men det är åtminstone skönt att skriva av sig lite.
Jag kan nämna att jag började jobba idag. Fick först ett samtal och de frågade om jag kunde komma och jobba imorgon kl 7 varpå jag svarade "javisst". Två minuter senare ringde dem igen och frågade om jag kunde komma redan idag kl 13. Ganska kort varsel i och med att jag fick samtalet två timmar innan jag skulle dit.
Det var rätt skönt att göra nånting. Vi flyttade möbler (de omorganiserar och flyttar kontor och sånt) så det var ett ganska fysiskt arbete. Jag tror det är precis vad jag behöver. Dels för att bli starkare, men mest för att lägga fokus på något annat än mina tankar. För det är där felet ligger nånstans, tror jag, att jag har för mycket tid med min hjärna. Den behöver slappna av från allt.
Just nu är jag "anställd" till måndag nästa vecka. Därefter ska vi ser hur vi gör. Det kan bli som ett sommarjobb, det kan bli fast anställning. Då flyttar jag hit. Jag har verkligen inte råd att missa en sån chans. Men till skillnad från många andra där nere så tänker jag inte fastna och jobba där livet ut. Jag har andra mål. Detta är enbart för att få erfarenhet, pengar och en sysselsättning - som längst till jag orkar plugga vidare, eller hittar ett bättre jobb.
Jag kan nämna att jag började jobba idag. Fick först ett samtal och de frågade om jag kunde komma och jobba imorgon kl 7 varpå jag svarade "javisst". Två minuter senare ringde dem igen och frågade om jag kunde komma redan idag kl 13. Ganska kort varsel i och med att jag fick samtalet två timmar innan jag skulle dit.
Det var rätt skönt att göra nånting. Vi flyttade möbler (de omorganiserar och flyttar kontor och sånt) så det var ett ganska fysiskt arbete. Jag tror det är precis vad jag behöver. Dels för att bli starkare, men mest för att lägga fokus på något annat än mina tankar. För det är där felet ligger nånstans, tror jag, att jag har för mycket tid med min hjärna. Den behöver slappna av från allt.
Just nu är jag "anställd" till måndag nästa vecka. Därefter ska vi ser hur vi gör. Det kan bli som ett sommarjobb, det kan bli fast anställning. Då flyttar jag hit. Jag har verkligen inte råd att missa en sån chans. Men till skillnad från många andra där nere så tänker jag inte fastna och jobba där livet ut. Jag har andra mål. Detta är enbart för att få erfarenhet, pengar och en sysselsättning - som längst till jag orkar plugga vidare, eller hittar ett bättre jobb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)