Emo?

Om du tycker det ser ut vara mycket text kan du bläddra ner till HUVUDDELEN! Det är det jag vill ta upp.

Som jag tagit upp tidigare en gång, så stör jag mig otroligt hårt på den här extrema anti-emokampanjen som pågår. Dels att många verkar tro att alla nya moderna pop/rock/metal-låtar med känslosamma texter är emo, dels att många verkar tro att det enbart är ungar med svart snelugg som lyssnar på emo samt att många verkar tro det motsatta: att alla med svartfärgad snelugg och svarta kläder är emo.

Men det finns dock saker med denna "kampanj" som jag tycker är värre. Dessa människor, huvudsakligen hårdrockare, tyvärr, har ofta mentaliteten att allt populärt är dåligt. Alla som är populära är sellouts. "Sellouts" med känslosamma texter och svarta kläder blir nästan automatiskt klassade som emos.

Jag känner en person (låt oss kalla denna för H) som mer än gärna klankar ner på emostilen. Men denne person såg några band på en lokalspelning och tyckte att speciellt två av dessa var bra. Det lustiga är att de såklart spelar emo - utan att H har en aning om det. H gillar dessutom ett annat band som åtminstone blandar in emo (inte renodlad) och bandmedlemmarna är kristna på det, vilket denne också gärna ser ner på. Jag undrar hur personen ifråga skulle reagera om vi avslöjade dessa saker.

Jag undrar också hur denne människa skulle agera om vi två träffar några andra, gärna hårdrockare som dessutom är fler än oss och som ogillar gruppen jag pratar om. H faller gärna för grupptryck, verkar det som, men vet att jag skulle påpeka om han plötsligt säger att han ogillar bandet. Därför drar jag slutsatsen att han lägger sig nånstans i mitten och säger, "de har i alla fall några låtar som är bra". Nästan lite jantelag över det hela, va? Allt eftersom skulle han dock falla över på en viss sida, t.ex. 'hårdrockarnas sida' ifall han umgås mer med dem än med mig.

En liten parantes bara. Det känns lite lustigt att beskriva mig som icke-hårdrockare. Jag lyssnar för det mesta på hårdrock och metal, men vill inte gärna lägga mig själv i ett fack.

NU TILL HUVUDDELEN!!

Det jag avskyr mest, och jag gör det av hela mitt hjärta tror jag, är något jag nämnt tidigare: att man ska bli kallad emo om man är deprimerad och skriver öppet om det. Vissa lider verkligen av sjukdomen depression och en viktig aspekt av "helandet", eller åtminstone uthärdandet, är att kunna uttrycka sig. Då spelar det egentligen ingen roll om man har tonårsdepression, som många har, eller om man man är 107 år gammal och lidit av depression hela livet. Man behöver uttrycka sig, utan att få en hop internetanvändare efter sig.

Visserligen tycker jag också att vissa är extrema, när de egentligen inte mår så förfärligt illa. Någonstans på Helgon.se var det en som hade hört en tjej prata med sina kompisar om att skära sig i armarna: "Men det gjorde ju ont!". Jag fyller i de blanka rutorna och antar att hon fallit för grupptryck och så ska det inte va.

Men annars vill jag uppmana vissa att ha förståelse för att andra har svårt att öppna sig. Många människor har svårt att uttrycka sig på ett naturligt sätt, och det blir inte lättare när de försöker och gång på gång får en massa emoanklagelser emot sig, när dessutom emostilen är så utmobbad. Det behöver inte heller vara emoanklagelser - det kan vara dissningar på andra vis. Just att man försöker men blir nedtryckt på ett eller annat sätt. Jag förstår att vissa har det svårt, för jag har själv haft det svårt. Jag har dock turen att kunna uttrycka mig i skrift åtminstone, men vissa kan inte det heller och har dessutom ännu svårare att uttrycka sig öga mot öga med nån, även om de försöker med en person de verkligen litar på.

Och låt oss säga att en tonårsflicka har en mamma hon litar på i alla väder men absolut ingen annan. Flickan mår så psykiskt dåligt att hon ibland önskar bort sitt liv. Hur lätt är det för henne att erkänna för sin mor att hon egentligen önskar bort sitt liv - det liv hon har fått av sin mor, som hon så mycket älskar? Jag försöker bara säga att det kan finnas så många orsaker och man ska inte vara för snabb att döma ut den personen.

dr. Robin,
amatörpsykolog