Att förtränga ilska

För några år sedan mådde jag ganska psykiskt dåligt. För att dämpa känslan brukade jag gå och lägga mig när det blev för mycket. Oftast satt jag dock vaken framför datorn. Det jag undrar nu är; vad är sämst av dessa två sätt att gå tillväga?

Om man går och lägger sig och sover så försvinner kanske den värsta känslan för stunden, men får inte utlopp för känslorna på något vis. Man förtränger allting, med andra ord. Jag förmodar att de flesta är medvetna om att det är onyttigt i längden. Som i filmen Anger Management där Jack Nicholsons karaktär säger ungefär såhär till en annan: "det finns två typer av aggressiva människor: de som reagerar direkt och börjar skälla och skrika och så finns det de som är tysta men en dag exploderar och skjuter skallen av folk". Det är åtminstone nåt i den stilen han försöker förklara.

Satt jag däremot vaken vid datorn en hel natt kände jag hela tiden hur dåligt jag mådde. Jag behöver egentligen inte säga det, men att sitta ensam i flera timmar och känna hur dåligt man mår, är verkligen inget som gör att man mår bättre i långa loppet. Däremot gjorde ungefär då som nu, att jag skrev mycket. Det var förresten då jag fann intresset att skriva. Hur som helst är inget av dessa två sätt särskilt hållbara.

Man kan kanske tycka att det kom någonting bra ur det, att jag åtminstone kunde uttrycka mig. Samtidigt förstördes mitt sociala liv. Jag gick oftast och lade mig mellan kl 5-7 på morgonen och sov därför till kl 15 på ett ungefär. Jag, med anlag till social fobi, drogs ner i en värre svacka och drabbes så småningom av just social fobi.

Liksom då är jag fortfarande relativt oförmögen att visa starkare känslor, eller i alla fall aggressiva känslor. Det grundar sig i att jag är rädd att det är för mycket som kommer ut om det väl kommer ut - om någon förstår vad jag menar. Jag har burit på så mycket ilska och jag är rädd att vissa personer råkar ut för ilska som den inte skapat. Det är alltså en ond cirkel kan man säga. Jag fortsätter förtränga vissa känslor, fortfarande.

Jag hade behövt ett bra sätt att hantera min nedstämdhet. Behöver än idag bättre sätt. När jag tänker efter så är det inte mycket som har ändrats, även om jag har lättare att snacka med andra människor när jag mår dåligt. Men jag har fortfarande ingen hållbar metod att kurera mig själv, om man säger så.

Om någon befinner sig i samma situation som jag gjorde då, vill jag passa på att föreslå att några utbrott då och då kan vara på sin plats. Är familjen en familj som den bör vara, så förlåter man varann efter ett tag - även om man skrikit och såna grejer. Just ilska är nog den värsta känslan att förtränga. Någon gång måste den komma ut, och då finns risken att det blir ketchupeffekt.