fan vad fuckat

Ofta funderar jag på saker. Nu satt jag och tänkte på hur folk som läser min blogg tänker om mig. Jag misstänker att vissa kan få intrycket att jag tänker väldigt mycket på mig själv i och med att jag skriver så jävla mycket om hur jag mår.

Men det är väl i stort sett inte mycket mer än så. Vanligtvis. Annars försöker jag alltid mitt bästa för att ställa upp för mina nära. Jag gör mitt yttersta för att se till att de som betyder mest kommer i första hand - jag kan offra både pengar, energi och tid och ibland även min egen hälsa för andras skull. Det säger jag inte för att låta som en god människa eller nåt. När jag väl unnar mig själv nåt är det tyvärr något onyttigt i de allra flesta fallen, exempelvis en fet jävla pizza och en iskall Coca-cola med mycket kolsyra. Det är grejer det. Slutsatsen man kan dra från det är att jag bör tänka mer på min hälsa, va?

Jag måste dock medge att jag inte haft lika lätt att tänka på andra på sista tiden. Mina kusiner har mist en vän och det känns som om jag kan göra mer för att vara där för dem. Visserligen förhindras jag till viss del då jag känner en riktigt stor liten gnutta hjälplöshet, men det är ingen ursäkt egentligen. Alla mina vänner får ursäkta att jag kanske är lite "off" ett tag - men kom ihåg att om ni vill prata med mig så är det bara att göra det, då är det absolut inga problem. Jag ska då göra så gott jag kan för att finna tid och prata med er.

Det enda problemet är att jag är lite blind, förhoppningsvis bara för tillfället, jag bryr mig om er lika mycket som innan - om inte till och med ännu mer, även om det kanske inte märks. Jag vet nämligen att livet kan vara svårt för oss alla, vilket jag egentligen vetat länge men inte känt ordentligt förrän nu. Mina kusiner mår dåligt, min familj mår dåligt, allt känns så jävla kaotiskt. Jag vet att andra mår dåligt. Jag vill vara där för alla och hjälpa dem, men jag orkar knappt hålla mitt eget huvud högt.

Det känns ibland så uppgivet, upprivet, så hopplöst, så meningslöst. Det finns ingen ordning. Jag dras åt alla jävla håll och kanter och snart slits allt itu, misstänker jag. Jag vet att både jag och familjen kommer krossas när det är dags för min morbror... usch. Jag vill inte vänta på det, och jag vill inte "få det överstökat".

Fan vad dessa terapisnack med mig själv drar iväg fort... Nu är det dags att avrunda.