Musik

Davids senaste inlägg handlade om musik (deathosbeck.blogspot.com) och jag tänkte spinna vidare på det. Ni vet vid det här laget att jag kan gå in djupt på de mest onödiga detaljer.

David skrev nåt i stil med att om man enbart lyssnar på deppig musik så blir det värre. Jag tror att han har helt rätt i det. Det kan ha en magisk inverkan att lyssna på sorgsen musik när man är nere, det är nästan som att han en vän och få terapi på en och samma gång - men precis som David skrev så blir det förmodligen värre om man bara lyssnar på sån musik.

Det beror säkert på vilken person man är också, förstås. Men jag kan ju alltid dela med av mina erfarenheter. Musik får mig att känna på ett visst sätt. De gånger jag är riktigt nere brukar någon låt från Korns sju första album ljuda genom högtalare omkring mig, när jag lyssnar på vikingdödsmetal är jag förmodligen inne i en fantasy-skrivar-fas (konstiga ord här). Är jag pissed off kan det vara lite allt möjligt, men definitivt nåt skrikigt.

Men det är också den skrikiga musiken som gör mig glad. Så länge den är snabb och melodisk och inte innehåller en gnällig "skrikare". Jag går igång ordentligt på sån musik. I och för sig kan jag känna mig lite mer lättirriterad, samtidigt tror jag att det är nåt jag behöver. Då jag kanske spottar ut lite mer än vad jag sväljer, så att säga, blir jag på bättre humör. Jag har funnit en nykärlek inom den här sortens musik och gruppen heter All That Remains. Snabb, energisk, skrikig men melodisk ändock.

Det som fascinerar mig mest är hur olika alla människor kan se olika på samma sorts musik. Denna skrikiga musik t.ex. är rörig och ja, skrikig i mångas öron, medan den i andras kan ses som allt för mesig och samtidigt betraktas som helt fantastisk i andras öron. Skulle vilja ta reda på varför människor upplever det så olika. Det kan inte vara så enkelt att det beror på i vilka musikaliska kretsar man vuxit upp.