Vill kunna drömma...

För mycket händer i mitt liv just nu. Det känns som om familjen här i Värmland behöver mig, och jag saknar alltid dem när jag är i Köping. Men det är i Köping jag har mitt sociala liv med alla kompisar (och större delen av släkten). Tyvärr kan jag inte slappna av här i Storfors men hemma slappnar jag av för mycket. Måste finna den där jävla balansen...

Jag brukar få en förvirrande känsla av jag inte har ett hem, just på grund av de sakerna jag skrev ovan. Det händer att jag försöker drömma mig bort, och som ni kanske minns så anser jag att drömmar är viktiga, men någonstans går de i nästan kras när verkligheten griper tag om mig igen så som den alltid gör.

Det går nästan att jämföra med de tillfällen då man är på väg att somna men så vaknar man till i ett ryck för att sedan inse hur omöjligt det är att somna om. Hopplöst. Man bara vänder och vrider på sig, försöker hitta vägar att falla i sömn igen, man försöker och försöker åter igen men till slut ger man nästan upp. Jag, åtminstone, känner nästan att jag skulle ta lite amfetamin bara för att vara trotsig mot livet och inte sova på evigheter.

Jag önskar saker, till och med ber ibland. Vissa saker går min väg, så att säga, men många gånger visar det sig sedan att den vägen kröker sig jävligt mycket och leder till något som får mig att ångra det jag bad om från första början. Så allting går emot mig ändå. Nu är det förstås inte så att allt går emot mig, men mycket gör det, och det är dessvärre ganska tunga saker som går emot mig också. Jag vill tro att det lönar sig att tro på saker, men när gud/ödet/whatever bestämmer sig för att enbart lura mig att det lönar sig - ja, då är det jävligt svårt att tro. Hängde någon med där?

Jag orkar inte mer. Godnatt.