Idag har jag nästan bara suttit vid datorn... ska nog ta som vana att inte göra det lika mycket. Ska nog sätta en gräns vid kl 22 eller nåt sånt.
The Pacifier går på Tv4+. Den är faktiskt ganska bra.
Nu ska jag in och duscha. Adjö för i afton!
lördag 30 augusti 2008
fredag 29 augusti 2008
Toppar och dalar
Min energi flyger och upp ned idag!
På morgonen (d.v.s. fram till kl 12-13, då jag vaknar till på riktigt) var jag så klart trött som ett as. När jag varit på arbetsförmedlingen blev jag dock ganska pigg och kände mig hyperaktiv ett tag. Ville i stort sett skruva upp volymen, studsa omkring lite och skrika för fulla muggar. Men kunde inte göra det då pappa låg och vilade. Sen gick jag ner i en svacka och har varit där sen kanske kl 16 eller nåt... Gäspar tills jag blir tårögd för fan. Nu dricker jag te, efter att Teresia rekommenderat det. Får se om det hjälper. Jag skulle dock inte bli förvånad om jag blir övertrött och därmed hyperaktiv igen för att sedan tappa det och bli ännu tröttare.
Det är ungefär så min psykiska hälsa fungerar också.
På morgonen (d.v.s. fram till kl 12-13, då jag vaknar till på riktigt) var jag så klart trött som ett as. När jag varit på arbetsförmedlingen blev jag dock ganska pigg och kände mig hyperaktiv ett tag. Ville i stort sett skruva upp volymen, studsa omkring lite och skrika för fulla muggar. Men kunde inte göra det då pappa låg och vilade. Sen gick jag ner i en svacka och har varit där sen kanske kl 16 eller nåt... Gäspar tills jag blir tårögd för fan. Nu dricker jag te, efter att Teresia rekommenderat det. Får se om det hjälper. Jag skulle dock inte bli förvånad om jag blir övertrött och därmed hyperaktiv igen för att sedan tappa det och bli ännu tröttare.
Det är ungefär så min psykiska hälsa fungerar också.
onsdag 27 augusti 2008
WHIIITE WAAAAALLS!!!
Fan vilken underbart bra låt! Särskilt från 10.40 och framåt..
Jag måste förresten träffa kusin Emma någon dag. Det var för längesen. Jag ska ringa henne imorgon. Hoppas jag inte glömmer det bara. Tyvärr har jag dåligt minne ibland... Men det betyder inte att jag slutat bry mig om saker.
Fast det är inte alltid jag bryr mig om saker heller. Så nu vet ni. Men egentligen vet ni inte.
Adjööö för i afton.
PS nr 1. Jag har skaffat mig en ny vana. När jag är nervös/tankspridd så vill jag tugga tuggummi för det hjälper. Jag vet inte om det är en bra eller dålig vana. För tänderna och andedräkten: bra. För magen: mindre bra, då det tydligen ska ha en laxerande effekt.
PS nr 2. Jag gillar att vissa dofter fastnar. Det kan vara trevligt. Man minns dem väldigt väl.
Adjö igen. Flum.
Jag måste förresten träffa kusin Emma någon dag. Det var för längesen. Jag ska ringa henne imorgon. Hoppas jag inte glömmer det bara. Tyvärr har jag dåligt minne ibland... Men det betyder inte att jag slutat bry mig om saker.
Fast det är inte alltid jag bryr mig om saker heller. Så nu vet ni. Men egentligen vet ni inte.
Adjööö för i afton.
PS nr 1. Jag har skaffat mig en ny vana. När jag är nervös/tankspridd så vill jag tugga tuggummi för det hjälper. Jag vet inte om det är en bra eller dålig vana. För tänderna och andedräkten: bra. För magen: mindre bra, då det tydligen ska ha en laxerande effekt.
PS nr 2. Jag gillar att vissa dofter fastnar. Det kan vara trevligt. Man minns dem väldigt väl.
Adjö igen. Flum.
Promenader och sömn
Tidigare idag kom jag till insikt om att promenader (med sällskap) förbättrar min sömn. Då jag går ensam brukar jag oftast grubbla väldigt mycket och då sover jag ändå inte bra när natten väl är kommen, men med sällskap känns det dock bra för då pratar man ut lite och man behöver inte gå runt och tänka lika mycket på ens egna bekymmer. Därför känns det riktigt bra att Teresia är villig att gå på promenad, även om vädret är lite småtrist. Dessutom får man motion på köpet och det skadar inte.
Vi gick en sväng idag och förhoppningsvis sover jag bättre i natt än vad jag gjort de senaste nätterna. Jag har faktiskt inte vaknat en enda gång de senaste tre-fyra åren och känt mig ordentligt utvilad. Det vore skönt att känna sig pigg och glad när man vaknar. Jag räknar dock inte med att det ska ske snart... Konstigt nog vänjer jag mig aldrig vid att sova dåligt heller. I morse till exempel, jag kände mig lika trött och utsliten då som jag gjorde igår innan jag lade mig i sängen, och det berodde inte på att jag är morgontrött. Det bara var så.
Snart börjar Scrubs.
Vi gick en sväng idag och förhoppningsvis sover jag bättre i natt än vad jag gjort de senaste nätterna. Jag har faktiskt inte vaknat en enda gång de senaste tre-fyra åren och känt mig ordentligt utvilad. Det vore skönt att känna sig pigg och glad när man vaknar. Jag räknar dock inte med att det ska ske snart... Konstigt nog vänjer jag mig aldrig vid att sova dåligt heller. I morse till exempel, jag kände mig lika trött och utsliten då som jag gjorde igår innan jag lade mig i sängen, och det berodde inte på att jag är morgontrött. Det bara var så.
Snart börjar Scrubs.
Kortfattad
Jag är hemma hos Teresia. Jag är trött men ändå ganska glad. Teresia äter. Vi ska snart ut och gå, tror jag. Det kommer börja regna. Men det gör inget.
tisdag 26 augusti 2008
Kul
Nu när jag ändå är irriterad så kan jag passa på att nämna andra saker som stör skiten ur mig:
- Att stå och laga mat när man redan är ashungrig.
- Dålig kvalitet. Senaste exemplet är mina skor. De är två månader gamla. De gick sönder för mer än en månad sen. Måste ha varit en blind kinesunge som sytt dem.
- Barnarbete. Det blir aldrig bra resultat om blinda kinesungar ska sy kläder. Nu skämtade jag bara. Jag hatar förstås barnarbete men inte av den orsaken.
- Falska leenden och skratt och fejkad artighet. Fan vad jag hatar det. Det påminner mig bara om socialkärringar och andra myndighetsfittor.
- Försvenskad stavning på engelska låneord, ungefär som "fejk".
- Att jag måste använda mig av försvenskad stavning på engelska låneord. Tyvärr blir det helt fel med ett engelskt ord och svensk böjning, exempelvis "fakea" (=fejka).
- Djurplågeri. Det är ju så modigt att spöa en katt, t.ex...
- Idioter.
- Madonna. Kärring.
- MTV.
- "Titta-vad-jag-är-rik-och-divig-och-slösaktig"-kändisar som köper sju bilar om året eller flyger in sin frisör från andra sidan jordklotet för att klippa ett par hårstrån. Fan vad jag hatar dem. Jag är inte avundsjuk, jag hatar dem verkligen. Istället för att Sverige ska göra en massa förändringar för att inte bidra till växthuseffekten borde vi skjuta alla äckliga kändisar som gör sådana saker.
- MTV, Aftonbladet och allt annat jävla skit som glorifierar alla dessa kändisar.
- Alla som tycker bra om ovanstående saker.
- Att vara så jävla irriterad som jag är nu är också irriterande.
- Såna här listor.
Att bli vuxen är bajs
Det här känns som en grå och trist dag. Och jag ser inte fram emot fredagen för då ska jag till Arbets-jävla-skit-förmedlingen igen. Ska tydligen dit varannan fredag och böga lite med dem. Jävla äckelmyndighet.
Jag vill ha ett förbannat jävla jobb men jag vet inte var jag ska börja söka. Det är visserligen lite läskigt att man ska komma ut på marknaden och ringa en jävla massa personer, men problemet är ju inte att jag inte vågar söka. Jag vet inte hur, bara. Eller var. Något förslag? Ska man kanske låta som en feg liten nörd och fråga "Hej, jag heter Robin. Kan jag få börja jobba hos er eller?" Vad bra det vore om man kände en massa ute på arbetsmarknaden men det gör förstås inte jag. Fan vad jag hatar svågerpolitik, förresten. Jag kan ju inte utnyttja det.
Svågerpolitik... Det påminner om Tiina Hammar och historielektionerna. Och det påminner mig om att jag saknar Ullvigymnasiet. Och det påminner om att Teresia skulle dit idag. Och att jag borde träffa Johan den stora runkbögen nån dag.
Och allt prat om skola påminner mig om att man helst inte ska börja meningar med orden "och" eller "men". Men det skiter väl jag i. Och jag tror du också skiter i det.
Nu svamlar jag och är allmänt tråkig. Fan vad trött och irriterad jag är.
Adjö
Jag vill ha ett förbannat jävla jobb men jag vet inte var jag ska börja söka. Det är visserligen lite läskigt att man ska komma ut på marknaden och ringa en jävla massa personer, men problemet är ju inte att jag inte vågar söka. Jag vet inte hur, bara. Eller var. Något förslag? Ska man kanske låta som en feg liten nörd och fråga "Hej, jag heter Robin. Kan jag få börja jobba hos er eller?" Vad bra det vore om man kände en massa ute på arbetsmarknaden men det gör förstås inte jag. Fan vad jag hatar svågerpolitik, förresten. Jag kan ju inte utnyttja det.
Svågerpolitik... Det påminner om Tiina Hammar och historielektionerna. Och det påminner mig om att jag saknar Ullvigymnasiet. Och det påminner om att Teresia skulle dit idag. Och att jag borde träffa Johan den stora runkbögen nån dag.
Och allt prat om skola påminner mig om att man helst inte ska börja meningar med orden "och" eller "men". Men det skiter väl jag i. Och jag tror du också skiter i det.
Nu svamlar jag och är allmänt tråkig. Fan vad trött och irriterad jag är.
Adjö
måndag 25 augusti 2008
söndag 24 augusti 2008
Korv och makaroner är inte så jättegott men det har ingenting med inlägget att göra...
Det här har varit en dag då motivationen sprungit ned till minus. Jag tror jag känner mig för liten i världen, eller att världen i mitt lilla huvud är för stor. Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag vet för mycket eller för lite. Försöker förgäves ruska av mig känslan av meningslöshet. Saker och ting är inte meningslösa, det vet jag, men ändå känns det så. Jag tror jag saknar något, eller någon.
Även om chansen finns att jag kan få det jag saknar, vill jag inte skynda fram och förstöra det.
Idag gick jag runt i Köping. Ända från Ica Nibble längs Ringvägen förbi McDonald's och Willy:s bort till Zigenarbacken ungefär, ned mot Folkets Hus, förbi Kabbeskolan, längs Å-promenaden och hem igen. Det tog mig två timmar, nästan. Jag letade efter ett ställe där jag kunde sitta helt själv, fri från omvärlden och alla jävla insekter som vill bita mig, men jag hittade inget. Det känns ungefär lika otillfredställande som att släppa en fis och få lite mer på köpet...
Jag har ont i ryggen och magen och lite grann någonstans däremellan. Min sinnesstämning matchar min t-shirt... Den är grå som en hösthimmel.
Även om chansen finns att jag kan få det jag saknar, vill jag inte skynda fram och förstöra det.
Idag gick jag runt i Köping. Ända från Ica Nibble längs Ringvägen förbi McDonald's och Willy:s bort till Zigenarbacken ungefär, ned mot Folkets Hus, förbi Kabbeskolan, längs Å-promenaden och hem igen. Det tog mig två timmar, nästan. Jag letade efter ett ställe där jag kunde sitta helt själv, fri från omvärlden och alla jävla insekter som vill bita mig, men jag hittade inget. Det känns ungefär lika otillfredställande som att släppa en fis och få lite mer på köpet...
Jag har ont i ryggen och magen och lite grann någonstans däremellan. Min sinnesstämning matchar min t-shirt... Den är grå som en hösthimmel.
fredag 22 augusti 2008
Förvirrade Robin 2008
Igår var jag till Arbetsförmedlingen på nån jävla BAS-info... Fan så värdelöst. Efter det följde jag med David upp till hans mor och hälsade på. Linda och hennes extremt feta katt Jon var där också, haha. Efter det träffade jag Sassa en kort stund och senare träffade jag Malin och det kändes verkligen att det fanns mycket att prata om. Egentligen inte om något särskilt men det blev en del saker ändå som man tog upp. Det var trevligt hur som helst.
Idag har jag träffat Teresia igen. Jag gillar att umgås med dig, Teresia. Vi kan spela kort och en massa andra spel eller bara glo på film/teve eller gå på promenad, och jag trivs jättebra trots att jag vanligtvis tycker det är ganska trista grejer. Men med rätt sällskap så blir det kul ändå tydligen :) Sorgligt att jag förlorar 9 gånger av 10 bara. Snyft. Haha. Jag försöker skylla bort mig men hon köper inte mina dåliga ursäkter. Förstår inte varför hon inte tror mig när jag säger att jag låter henne vinna, bara för att vara snäll :D
Jag inser nu att när man verkligen är ensam så bryr man sig inte så mycket om den känslan - inte jag i alla fall - men när man hittar någon man tycker om, då känner man sig verkligen ensam de stunder man inte har den personen omkring. Ungefär som att man inte kan sakna något förrän man vet hur bra det är. Nu svamlar jag nog igen. Jag orkar knappt förklara bättre. Antar att ni som känner mig förstår ändå. Det är lite förvirrande hur som helst och förmodligen har ni också upplevt den känslan.
Känner mig lite nere just nu. Men jag ser det som något positivt, för i det här fallet betyder det att jag saknar det som var så bra tidigare idag. Det är jag glad för. Det är det här som är Förvirrade Robin 2008: glad för att han mår dåligt över att en bra dag är slut.
Förvirrande va?
Men Teresia, du bör också se det som något positivt. Det finns andra stunder i livet då jag faktiskt har känt att "jag" saknas, men jag vet i alla fall att jag lever när det känns så här som det gör ikväll :)
Nåja. Brinn i helvetet alla människor som förtjänar att bli till kol. Må ni dö en plågsam död.
Och ni andra, jag hoppas ni mår bra samt att ni inte frågar mig varför jag skrev föregående mening - jag har själv inget svar. Haha, nu är det dags att säga godnatt märker jag. Adjö.
En sak till bara: nya duschtvålen, med doft av vitlök/mellanöstern, luktar fantastiskt. Mums! Du blir en ny människa efteråt, jag lovar.
Idag har jag träffat Teresia igen. Jag gillar att umgås med dig, Teresia. Vi kan spela kort och en massa andra spel eller bara glo på film/teve eller gå på promenad, och jag trivs jättebra trots att jag vanligtvis tycker det är ganska trista grejer. Men med rätt sällskap så blir det kul ändå tydligen :) Sorgligt att jag förlorar 9 gånger av 10 bara. Snyft. Haha. Jag försöker skylla bort mig men hon köper inte mina dåliga ursäkter. Förstår inte varför hon inte tror mig när jag säger att jag låter henne vinna, bara för att vara snäll :D
Jag inser nu att när man verkligen är ensam så bryr man sig inte så mycket om den känslan - inte jag i alla fall - men när man hittar någon man tycker om, då känner man sig verkligen ensam de stunder man inte har den personen omkring. Ungefär som att man inte kan sakna något förrän man vet hur bra det är. Nu svamlar jag nog igen. Jag orkar knappt förklara bättre. Antar att ni som känner mig förstår ändå. Det är lite förvirrande hur som helst och förmodligen har ni också upplevt den känslan.
Känner mig lite nere just nu. Men jag ser det som något positivt, för i det här fallet betyder det att jag saknar det som var så bra tidigare idag. Det är jag glad för. Det är det här som är Förvirrade Robin 2008: glad för att han mår dåligt över att en bra dag är slut.
Förvirrande va?
Men Teresia, du bör också se det som något positivt. Det finns andra stunder i livet då jag faktiskt har känt att "jag" saknas, men jag vet i alla fall att jag lever när det känns så här som det gör ikväll :)
Nåja. Brinn i helvetet alla människor som förtjänar att bli till kol. Må ni dö en plågsam död.
Och ni andra, jag hoppas ni mår bra samt att ni inte frågar mig varför jag skrev föregående mening - jag har själv inget svar. Haha, nu är det dags att säga godnatt märker jag. Adjö.
En sak till bara: nya duschtvålen, med doft av vitlök/mellanöstern, luktar fantastiskt. Mums! Du blir en ny människa efteråt, jag lovar.
onsdag 20 augusti 2008
Smurfa sig i säng, kanske?
Jag har haft en übermysig dag idag! Jag och Teresia glodde på Smurfarna och Mumien och tog sedan en långpromenad. Efter promenaden spelade vi bland annat Fyra i rad och skrattade åt i stort sett ingenting för att vi var så trötta. Jag är fortfarande trött och bör sova - för jag ska till nån jävla BAS-info på Arbetsförmedlingen tidigt imorgon - men jag vill låta den här dagen sjunka in lite. Den har varit så bra så jag vill inte riktigt att den ska ta slut. Speciellt när morgondagen inte kommer få en lika trevlig start. Urk för allt ansvar man måste ta som vuxen.
Tessan och Robban äger hur som helst! Det är tur att vi ger nytt liv åt barnen inom oss, eller hur? "You name it" haha. Nåväl... ska väl sova ändå. Tack för en bra dag, Teresia!
Tessan och Robban äger hur som helst! Det är tur att vi ger nytt liv åt barnen inom oss, eller hur? "You name it" haha. Nåväl... ska väl sova ändå. Tack för en bra dag, Teresia!
Tönt
Jag känner mig lite töntig när jag sitter här och fnissar för mig själv, och märker att jag har svårt att koncentrera mig på vanliga saker för att jag upptagen med att tänka på en viss person. Det skiter jag i, jag är nog en tönt, men om jag är en tönt för att jag fnissar för att jag är glad för att jag tänker på en viss person, ja, då vill jag nog vara en tönt livet ut.
Nu svamlar jag. Det beror kanske på att jag är en liten tönt. Jag kanske svamlar då jag inte vill att mina läsare ska förstå vad jag snackar om - än. Ni förstår säkert ändå, men jag tänker inte skriva i klartext vad jag menar förrän jag berättat det för personen ifråga. Det känns lite spännande faktiskt.
Nu ska jag gå och lägga mig så att morgondagen kommer fortare. Egentligen kommer den inte fortare, men det känns så eftersom jag ligger och sover... Ja, ni förstår vad jag menar.
Tänk att jag faktiskt känner optimism inför kommande dag... det var längesen och det är en saknad känsla.
Nu svamlar jag. Det beror kanske på att jag är en liten tönt. Jag kanske svamlar då jag inte vill att mina läsare ska förstå vad jag snackar om - än. Ni förstår säkert ändå, men jag tänker inte skriva i klartext vad jag menar förrän jag berättat det för personen ifråga. Det känns lite spännande faktiskt.
Nu ska jag gå och lägga mig så att morgondagen kommer fortare. Egentligen kommer den inte fortare, men det känns så eftersom jag ligger och sover... Ja, ni förstår vad jag menar.
Tänk att jag faktiskt känner optimism inför kommande dag... det var längesen och det är en saknad känsla.
lördag 16 augusti 2008
Trött
Äntligen har jag lyckats vrida tillbaka dygnet. Till viss del beror det faktiskt på att det blir avsevärt mycket mindre roligt att sitta vid datorn efter kl 20 varje kväll... en person förstår nog vad jag menar, hihi.
Klockan är bara 22:22 men jag gäspar och blir så tårögd att jag nästan rinner bort, haha. Fnittrar som en liten flicka också. Ja, Sabrin, jag gav dig en frispark - kalla mig gay bara. Haha.
Tänkte läsa lite ikväll, men ärligt talat, jag orkar inte det just nu.
Så... nu går jag snart och lägger mig. Får se vad som väntar imorgon.
Tänkvärt: orden "ibland", "blinda" och "Linda B" består alla av samma bokstäver. Tänk på det, det kanske kommer till nytta nån gång. Man vet aldrig. Det kanske visar sig att de som heter Linda B är blinda ibland.
Nä fyfan, det här har gått för långt. Jag går och lägger mig nu.
Klockan är bara 22:22 men jag gäspar och blir så tårögd att jag nästan rinner bort, haha. Fnittrar som en liten flicka också. Ja, Sabrin, jag gav dig en frispark - kalla mig gay bara. Haha.
Tänkte läsa lite ikväll, men ärligt talat, jag orkar inte det just nu.
Så... nu går jag snart och lägger mig. Får se vad som väntar imorgon.
Tänkvärt: orden "ibland", "blinda" och "Linda B" består alla av samma bokstäver. Tänk på det, det kanske kommer till nytta nån gång. Man vet aldrig. Det kanske visar sig att de som heter Linda B är blinda ibland.
Nä fyfan, det här har gått för långt. Jag går och lägger mig nu.
torsdag 14 augusti 2008
Regnig promenad
I går frågade Teresia om jag ville följa med henne och Unna (hennes söta lilla kusin) ut på promenad idag. Det lät trevligt så jag sa att jag kunde följa med, om vädret var bra. Vädret var inte bra men jag följde med ändå, haha. Det var trevligt trots regnet och det faktum att vi inte gjorde nåt särskilt. I bland är det faktiskt härligare att bara vara och inte göra nåt speciellt än att anstränga sig för något roande. Lat som jag är antar jag att det är mer avslappnande så. Känns mer naturligt.
Hur som helst, det var kul. Snart ska jag dock ta ett varmt bad för jag blev ganska blöt tidigare och känner inte för att bli sjuk. Vore ju trist, liksom. Efter det ska jag förmodligen läsa. Jag har äntligen fått läslusten tillbaka, kanske som en följd av att jag faktiskt orkar bry mig lite mer, och jag har till och med fastnat i boken. Det här känns bra!
Förresten! Imorse drack jag ordentlig O'boy för första gången på nästan två veckor. Det, mina vänner, är lycka!
Hur som helst, det var kul. Snart ska jag dock ta ett varmt bad för jag blev ganska blöt tidigare och känner inte för att bli sjuk. Vore ju trist, liksom. Efter det ska jag förmodligen läsa. Jag har äntligen fått läslusten tillbaka, kanske som en följd av att jag faktiskt orkar bry mig lite mer, och jag har till och med fastnat i boken. Det här känns bra!
Förresten! Imorse drack jag ordentlig O'boy för första gången på nästan två veckor. Det, mina vänner, är lycka!
It's a good thing, I guess
Den senaste tiden har jag inte skrivit så mycket i min blogg, och jag tror jag just insåg varför. Bloggen har jag använt för att klaga. Helt enkelt. Mest på mig själv, förstås. Just nu har jag inte direkt något att klaga på, för jag känner mig hyfsat uppåt. Så jag antar det är bra. Och när jag når lycka, vilket jag fanimej tänker göra, så ska jag skriva om det. Jag ska vara positiv. Nej, jag ÄR positiv!
Det är förstås svårt att övertala sig själv att vara glad när man mått dåligt länge - men det går! Någonstans måste man börja och jag anser att första steget är att övertyga sig själv att saker och ting inte är så hemska, även om det pågår jobbiga saker runt omkring. Sedan måste man öppna ögonen och förstå att man i de flesta fall har människor som bryr sig om en, både de man känt länge och kanske t.o.m. nya personer som är på väg in i ens liv och försöker hjälpa till.
Just nu antar jag att jag befinner mig någonstans mittemellan bra och dåligt: jag har lärt mig lite smått att intala mig positiva saker, och vågar därför mer, men det är fortfarande ganska svårt. Jag vet också vad som väntar. När man är på bättringsvägen är det mycket som känns svårare än någonsin - så jag måste försöka komma ihåg att inte göra något dumt de stunder allting känns överväldigande. Härda ut, det måste jag göra. Det stöd jag fått från vissa den senaste tiden har betytt mycket och kommer fortsätta göra så. Det kommer bli bra, det här... I've got that feeling... Samtidigt hoppas jag kunna ställa upp för andra, om/när någon behöver det.
[infoga ett glatt men inte alltför fjolligt uttryck här + utropstecken]
Det är förstås svårt att övertala sig själv att vara glad när man mått dåligt länge - men det går! Någonstans måste man börja och jag anser att första steget är att övertyga sig själv att saker och ting inte är så hemska, även om det pågår jobbiga saker runt omkring. Sedan måste man öppna ögonen och förstå att man i de flesta fall har människor som bryr sig om en, både de man känt länge och kanske t.o.m. nya personer som är på väg in i ens liv och försöker hjälpa till.
Just nu antar jag att jag befinner mig någonstans mittemellan bra och dåligt: jag har lärt mig lite smått att intala mig positiva saker, och vågar därför mer, men det är fortfarande ganska svårt. Jag vet också vad som väntar. När man är på bättringsvägen är det mycket som känns svårare än någonsin - så jag måste försöka komma ihåg att inte göra något dumt de stunder allting känns överväldigande. Härda ut, det måste jag göra. Det stöd jag fått från vissa den senaste tiden har betytt mycket och kommer fortsätta göra så. Det kommer bli bra, det här... I've got that feeling... Samtidigt hoppas jag kunna ställa upp för andra, om/när någon behöver det.
[infoga ett glatt men inte alltför fjolligt uttryck här + utropstecken]
tisdag 12 augusti 2008
En ovanligt aktiv dag
Igår natt somnade jag ungefär halv fem, och vaknade vid 10 i morse. Försökte somna om men lyckades aldrig riktigt. Tidigt på eftermiddagen följde jag med Linda på stan en sväng, stack hem till henne och drack kaffe (woho, vuxenpoäng!). Sedan drog jag och pappa till hemköp, därefter träffade jag Teresia och vi gick på en promenad. Det tog kanske drygt en timme, vi snackade en massa skit. Jag skulle till farmor och äta och Teresia skulle hälsa på sin morbror (hoppas tacosen var godare den här gången!) så vi kunde tyvärr inte träffas mer än så. Men jag tycker det var riktigt trevligt, så det måste vi - klyschigt som det må låta - göra om.
Efter maten drog jag på repning med bandet för första gången på skitlänge. Vi kom åtminstone överens om vilken slags musik vi ska spela, samt att göra en cover för att komma igång lite. Det ska bli skönt. Det var dessutom så vackert att höra min bas igen... åh så fint! Haha.
Nej, tro det eller ej, jag strax sova - och klockan är bara halv tolv. Tak i korset. Jag ska trotsa mitt behov av att uttrycka mig och inte sitta uppe halva natten för att tänka/skriva/klaga. Visst är jag duktig som försöker vända tillbaka dygnet?
Efter maten drog jag på repning med bandet för första gången på skitlänge. Vi kom åtminstone överens om vilken slags musik vi ska spela, samt att göra en cover för att komma igång lite. Det ska bli skönt. Det var dessutom så vackert att höra min bas igen... åh så fint! Haha.
Nej, tro det eller ej, jag strax sova - och klockan är bara halv tolv. Tak i korset. Jag ska trotsa mitt behov av att uttrycka mig och inte sitta uppe halva natten för att tänka/skriva/klaga. Visst är jag duktig som försöker vända tillbaka dygnet?
lördag 9 augusti 2008
Humor
Jag måste faktiskt vara lite skrytsam och säga att jag är en ganska rolig människa. Speciellt när jag är lite småtrött men ändå glad, då kan jag vara riktigt klockren. Om ni aldrig upplevt det så tycker jag nästan synd om er. Haha. Det är kul att vara självgod.
Undrar om komiker tycker att de själva är roliga. Till skillnad från mig själv så brukar de flesta hålla sig för skratt när de drar sina skämt, men det kan lika gärna vara en del av hela grejen utåt. Jag tycker dock någonstans att man måste anse att man själv är rolig, för att ha självförtroendet att skämta inför publik. Åtminstone måste man vara medveten om att andra tycker om ens skämt. Men jag tycker att man själv ska ha roligt, så därför anser jag att det är bra att gilla sina egna skämt. Kanske inte så överdrivet att man själv sitter och asgarvar medan andra bara tittar underligt mot en, rullar med ögonen.
Nåja, jag är en rolig människa och det är ju kul att jag har nåt att vara bra på.
(Detta är ett steg i att förbättra självförtroendet. Man måste våga tro på sig själv, inte sant? Och tror man inte på sig själv så är det dags att manipulera sig själv till att tro det. Catfish?)
Nu skrattade jag åt mig själv igen, haha. "Catfish." Den som sett avsnittet med Simpsons där Bart stjäl ett tv-spel kanske förstår. Jag förstod i alla fall, och det var kul. Men egentligen var det inte mitt skämt.
ÄSCH. SLUTA SKRIV, ROBIN! Du bara svamlar.
Okej.
Undrar om komiker tycker att de själva är roliga. Till skillnad från mig själv så brukar de flesta hålla sig för skratt när de drar sina skämt, men det kan lika gärna vara en del av hela grejen utåt. Jag tycker dock någonstans att man måste anse att man själv är rolig, för att ha självförtroendet att skämta inför publik. Åtminstone måste man vara medveten om att andra tycker om ens skämt. Men jag tycker att man själv ska ha roligt, så därför anser jag att det är bra att gilla sina egna skämt. Kanske inte så överdrivet att man själv sitter och asgarvar medan andra bara tittar underligt mot en, rullar med ögonen.
Nåja, jag är en rolig människa och det är ju kul att jag har nåt att vara bra på.
(Detta är ett steg i att förbättra självförtroendet. Man måste våga tro på sig själv, inte sant? Och tror man inte på sig själv så är det dags att manipulera sig själv till att tro det. Catfish?)
Nu skrattade jag åt mig själv igen, haha. "Catfish." Den som sett avsnittet med Simpsons där Bart stjäl ett tv-spel kanske förstår. Jag förstod i alla fall, och det var kul. Men egentligen var det inte mitt skämt.
ÄSCH. SLUTA SKRIV, ROBIN! Du bara svamlar.
Okej.
Tomorrow...
Det känns som om jag har försummat min blogg... Stackar'n.
Men det borde betyda att jag ägnat ganska mycket tid åt familjen, allra mest Lucas. Och det är ju bra att jag tar vara på tiden.
Imorgon åker jag dock åter hem till Köping. Då är det dags att återuppta lite mer av det sociala livet, det utanför familjen alltså.
Hoppas ni har klarat er utan mig även om jag finner det osannolikt, haha. Nä, nu ni.
Men det borde betyda att jag ägnat ganska mycket tid åt familjen, allra mest Lucas. Och det är ju bra att jag tar vara på tiden.
Imorgon åker jag dock åter hem till Köping. Då är det dags att återuppta lite mer av det sociala livet, det utanför familjen alltså.
Hoppas ni har klarat er utan mig även om jag finner det osannolikt, haha. Nä, nu ni.
torsdag 7 augusti 2008
Som Ted i Scrubs
Ni måste ha sett Scrubs. Känner ni till karaktären Ted? Han är den neurotiske advokaten som alltid svettas. Jag är han, på många vis. Förutom att jag inte kommer bo hos min mamma när jag är 40 år, och jag kan inte sjunga lika bra som han. Men i övrigt kommer jag bli ganska lik honom, och jag är redan på god väg. Jag börjar bli skallig, trots att jag är blott 20 år. Har ju nervproblem så det räcker. Svettas ungefär lika mycket. Är inte direkt typen kvinnor springer efter, haha. Känner mig allmänt utsliten, fick t.o.m. en slags diagnos på depressionsutbrändhet eller nåt sånt - när jag var SEXTON år gammal. Hur illa är inte det?
Ska uppsöka läkare om det och se om den diagnosen är aktuell än i dag. Den har garanterat inte blivit mildare, risken är snarare att det övergått till nåt annat. Suck.
Ska uppsöka läkare om det och se om den diagnosen är aktuell än i dag. Den har garanterat inte blivit mildare, risken är snarare att det övergått till nåt annat. Suck.
Sömnsvårigheter
Jag har lätt att förstå varför jag själv har svårigheter att sova. Delvis, i alla fall. Rättare sagt vet jag varför jag hellre är vaken långt inpå natten. Det beror ofta på en oro inför morgondagen, samtidigt som det är väldigt lugnt när alla andra ligger och sover. Jag vet ju att när jag väl har somnat så går det så fort att vakna igen och det enda som väntar då är en ny dag med nya bekymmer.
Ibland kan jag vara så trött att ögonlocken nästan är fastklistrade men ändå tvingar jag mig själv att vara vaken, ofta genom att sitta vid datorn eller glo på TV. Andra gånger försöker jag verkligen somna, men det går inte. Dock tror jag detta beror på samma sak som när jag tvingar mig själv att fortsätta vara vaken, fast på en mer undermedveten nivå.
Många gånger beror det också på att jag är lite av en konstnärlig själ och har ett behov av att uttrycka mig själv, och det gör jag bäst på natten. Endast då kan jag koncentrera mig och vara riktigt ärlig med mig själv. Detta är inte heller alltid så bra eftersom det är vid dessa tillfällen jag kommer till insikt om diverse saker som inte helt sällan berör mitt psykiska tillstånd. Negativa sådana.
Det är förresten lite intressant hur jag kan vara som flera helt skilda människor. När jag är ensam, lugn och sitter framför en dator blir jag ofta som jag är just nu: jag klagar, kritiserar mig själv, känner mig hopplös och så vidare. När jag är med vänner så är jag oftast relativt glad och skojfrisk. I skolan eller andra ställen där jag upplever miljön som stressig känner jag mig mest trött och osocial, ibland lite likgiltig.
Nu är jag egentligen trött som fan, men tidigt imorgon bitti kommer min brorsa och det är fullkomligt omöjligt att sova när han brakar in. Mamma har ryggproblem deluxe och jag måste därmed passa honom. Igen. Eller måste och måste... ingen tvingar mig, förutom mitt samvete, sådant som hans andra syskon ibland tycks sakna då de inte alls passar honom när jag är här. Jag älskar honom verkligen och han medför många skratt, men det är samtidigt slitsamt att underhålla honom från klockan 7 eller 8 till kl 16, då hans far hämtar honom.
Jag orkar inte riktigt vakna upp till det, för jag upplever det lika jobbigt oavsett om jag sovit 7 eller 4 timmar.
Oh ja, herregud, jag gillar verkligen att klaga. Det här är skoj! Kan också passa på att klaga på en smärta i bröstkorgen (rent fysisk alltså) samt i min rygg och nacke.
Ibland kan jag vara så trött att ögonlocken nästan är fastklistrade men ändå tvingar jag mig själv att vara vaken, ofta genom att sitta vid datorn eller glo på TV. Andra gånger försöker jag verkligen somna, men det går inte. Dock tror jag detta beror på samma sak som när jag tvingar mig själv att fortsätta vara vaken, fast på en mer undermedveten nivå.
Många gånger beror det också på att jag är lite av en konstnärlig själ och har ett behov av att uttrycka mig själv, och det gör jag bäst på natten. Endast då kan jag koncentrera mig och vara riktigt ärlig med mig själv. Detta är inte heller alltid så bra eftersom det är vid dessa tillfällen jag kommer till insikt om diverse saker som inte helt sällan berör mitt psykiska tillstånd. Negativa sådana.
Det är förresten lite intressant hur jag kan vara som flera helt skilda människor. När jag är ensam, lugn och sitter framför en dator blir jag ofta som jag är just nu: jag klagar, kritiserar mig själv, känner mig hopplös och så vidare. När jag är med vänner så är jag oftast relativt glad och skojfrisk. I skolan eller andra ställen där jag upplever miljön som stressig känner jag mig mest trött och osocial, ibland lite likgiltig.
Nu är jag egentligen trött som fan, men tidigt imorgon bitti kommer min brorsa och det är fullkomligt omöjligt att sova när han brakar in. Mamma har ryggproblem deluxe och jag måste därmed passa honom. Igen. Eller måste och måste... ingen tvingar mig, förutom mitt samvete, sådant som hans andra syskon ibland tycks sakna då de inte alls passar honom när jag är här. Jag älskar honom verkligen och han medför många skratt, men det är samtidigt slitsamt att underhålla honom från klockan 7 eller 8 till kl 16, då hans far hämtar honom.
Jag orkar inte riktigt vakna upp till det, för jag upplever det lika jobbigt oavsett om jag sovit 7 eller 4 timmar.
Oh ja, herregud, jag gillar verkligen att klaga. Det här är skoj! Kan också passa på att klaga på en smärta i bröstkorgen (rent fysisk alltså) samt i min rygg och nacke.
söndag 3 augusti 2008
Storfors
Nu är jag här. Det är trevligt att träffa familjen, verkligen.
Dock finns det något med Storfors som gör att jag inte mår bra. Kanske helt enkelt så att jag associerar det med gammal smärta... jag vet inte.
Nu är det i och för sig så att det finns en typ här som terroriserar familjen, speciellt mamma, och hotar oss. Ska väl inte gå in djupare på det men det gör också att man inte känner sig helt bra. Känner mig mer förbannad än rädd, och rädslan jag har grundar sig snarare på vad jag kan tänkas göra med människan.
Nåväl. Onödigt att gå runt och vara orolig/rädd eftersom det ändå inte ändrar på det som komma skall. Man skadar bara sig själv.
Dock finns det något med Storfors som gör att jag inte mår bra. Kanske helt enkelt så att jag associerar det med gammal smärta... jag vet inte.
Nu är det i och för sig så att det finns en typ här som terroriserar familjen, speciellt mamma, och hotar oss. Ska väl inte gå in djupare på det men det gör också att man inte känner sig helt bra. Känner mig mer förbannad än rädd, och rädslan jag har grundar sig snarare på vad jag kan tänkas göra med människan.
Nåväl. Onödigt att gå runt och vara orolig/rädd eftersom det ändå inte ändrar på det som komma skall. Man skadar bara sig själv.
Here it goes
Imorgon, tekniskt sett senare idag, åker jag till Storfors. Det blir dock inte lika länge som senast, utan blott en vecka denna gång.
Förmodligen kommer jag inte vara lika aktiv på Internet eftersom den mesta tiden brukar spenderas på lillbrorsan, men jag ska ta tillvara på de få tillfällen som givs. Och jag kommer inte glömma er, trogna vänner, hehe. När jag kommer tillbaka till Köping ska jag umgås mer med en massa personer:
Pappa, för att jag varit lite för internetsocial sen jag fick in datorn på rummet (som jag förresten uppskattar!). Men det ska jag ändra på när jag kommer tillbaka, så vi kan prata om djupa saker när vi sitter på balkongen nattetid ;)
Malin, för att du är en av närmaste och vi inte träffats än denna sommar. Katastrof! We've got some catchin' up to do, damnit.
Kusinerna (Emma, Anders, David och Linda) som är lätta att prata med om det behövs. Roliga jävla osbeckare är ni! Speciellt Emma har jag inte träffat på ett bra tag och så ska det inte vara! Ni ställer alltid upp. Jag älskar er och ni är fan som syskon för mig.
Salkooo - Du betyder mycket för mig även om vi inte känt varann så djupt särskilt länge. Du är alltid lätt att prata med, en utmärkt vän.
Teresia, du har varit ett stort stöd denna sommar trots att jag kanske inte visat det. Ber om ursäkt i så fall. Du får mig att le så fånigt framför datorskärmen hela tiden (tur att ingen ser det!). Vi ska fan ut på promenad när jag kommer tillbaka, okej?
Johan för att han varit en stor ljuspunkt de mörka dagarna, särskilt i skolan. En rolig jävel det också. Och skratt blir det aldrig för mycket av.
Sassa av den enkla anledningen att du hjälpte mig genom skolan på många vis, och du försöker lyssna och värna om min familjs välmående. Saker och ting kommer knappast vara som de varit, men det gör inte så mycket. Du är bra ändå.
Två katrineholmare också:
Zabbe, min gamle konsertpolare som pratar vett i skallen på mig ibland, senast tidigare idag. Korn 4-ever, eller hur! Vi är moraltanter som klagar tillsammans! xD
Hannah, vi har msn:at oss i några år nu och det är dags att träffas, dude ^^ Vrickade nattsamtal har vi nog patent på!
(ingen rangordning har förekommit, förresten)
Sedan älskar jag förstås hela min familj i Storfors. Mamma, Martina, Kevin och Lucas. Ni kan vara dryga som fan, men jag älskar er ändå! :D
Jag brukar tycka det är opersonligt att skriva sånt här i en blogg, men det är bättre än att inte säga det alls. Och i skrivande stund är det ju inte direkt många här i vår lägenhet om man säger så, så det känns inte direkt lämpligt att åka hem till er alla, väcka er och säga det. Det är just nu jag känner behovet att säga det, speciellt eftersom vi inte kommer ha samma kontakt under veckan. Okej?! So deal with it! Haha.
Förmodligen kommer jag inte vara lika aktiv på Internet eftersom den mesta tiden brukar spenderas på lillbrorsan, men jag ska ta tillvara på de få tillfällen som givs. Och jag kommer inte glömma er, trogna vänner, hehe. När jag kommer tillbaka till Köping ska jag umgås mer med en massa personer:
Pappa, för att jag varit lite för internetsocial sen jag fick in datorn på rummet (som jag förresten uppskattar!). Men det ska jag ändra på när jag kommer tillbaka, så vi kan prata om djupa saker när vi sitter på balkongen nattetid ;)
Malin, för att du är en av närmaste och vi inte träffats än denna sommar. Katastrof! We've got some catchin' up to do, damnit.
Kusinerna (Emma, Anders, David och Linda) som är lätta att prata med om det behövs. Roliga jävla osbeckare är ni! Speciellt Emma har jag inte träffat på ett bra tag och så ska det inte vara! Ni ställer alltid upp. Jag älskar er och ni är fan som syskon för mig.
Salkooo - Du betyder mycket för mig även om vi inte känt varann så djupt särskilt länge. Du är alltid lätt att prata med, en utmärkt vän.
Teresia, du har varit ett stort stöd denna sommar trots att jag kanske inte visat det. Ber om ursäkt i så fall. Du får mig att le så fånigt framför datorskärmen hela tiden (tur att ingen ser det!). Vi ska fan ut på promenad när jag kommer tillbaka, okej?
Johan för att han varit en stor ljuspunkt de mörka dagarna, särskilt i skolan. En rolig jävel det också. Och skratt blir det aldrig för mycket av.
Sassa av den enkla anledningen att du hjälpte mig genom skolan på många vis, och du försöker lyssna och värna om min familjs välmående. Saker och ting kommer knappast vara som de varit, men det gör inte så mycket. Du är bra ändå.
Två katrineholmare också:
Zabbe, min gamle konsertpolare som pratar vett i skallen på mig ibland, senast tidigare idag. Korn 4-ever, eller hur! Vi är moraltanter som klagar tillsammans! xD
Hannah, vi har msn:at oss i några år nu och det är dags att träffas, dude ^^ Vrickade nattsamtal har vi nog patent på!
(ingen rangordning har förekommit, förresten)
Sedan älskar jag förstås hela min familj i Storfors. Mamma, Martina, Kevin och Lucas. Ni kan vara dryga som fan, men jag älskar er ändå! :D
Jag brukar tycka det är opersonligt att skriva sånt här i en blogg, men det är bättre än att inte säga det alls. Och i skrivande stund är det ju inte direkt många här i vår lägenhet om man säger så, så det känns inte direkt lämpligt att åka hem till er alla, väcka er och säga det. Det är just nu jag känner behovet att säga det, speciellt eftersom vi inte kommer ha samma kontakt under veckan. Okej?! So deal with it! Haha.
lördag 2 augusti 2008
9
Detta är inlägg 9 för den här månaden. Det betyder att jag i augusti har skrivit 4,5 inlägg om dagen. Om jag fortsätter så kommer jag skriva 139-140 inlägg denna månad. Hur många tror att jag kan klara av det?
Det borde gå ganska lätt om jag fortsätter skriva meningslösa inlägg såsom detta, haha. Nu ska jag först vara lite social med pappa och Bosse och sen blir det Simcity en sväng.
Det borde gå ganska lätt om jag fortsätter skriva meningslösa inlägg såsom detta, haha. Nu ska jag först vara lite social med pappa och Bosse och sen blir det Simcity en sväng.
Ideal
David och jag, och även jag och pappa, hade en diskussion om ideal häromaftonen. Vi pratade mycket om idealen som de båda könen "måste" leva upp till. Personligen har jag alltid dragit slutsatsen att båda könen har svåra ideal att försöka nå upp till - inget kön har svårare än det andra att hantera det, däremot möter vi dem på annorlunda sätt.
Många tjejer verkar mena att vi killar föredrar smala blondiner med jättestora tuttar och några kilo smink i ansiktet. De killar/män jag känner bryr sig dock inte alls särskilt mycket om detta, precis som jag.
Jag har lätt för att se det fina i människor jag tycker om. Jag brukar säga att konst tar ett tag att upptäcka ordentligt. Det är samma med människor. Exempelvis kan en tjej ha jättefina ögon eller ett leende som lyser upp allting, men ibland kan det krävas att man lär känna människan innan man inser sådana saker. Alltså: en härlig personlighet och utstrålning kan skapa något vackert bättre än vad smink och bantninskurer kan.
Sådan skönhet är givetvis mer äkta än den hos t.ex. kändisar som opererar sig eller andra tjejer som tar till onödigt många skönhetsprodukter. Syntetisk skönhet är knappast nåt jag letar efter.
Jag kan inte påstå följande, precis som tjejer inte kan påstå motsatsen, men jag får intrycket av att det är lika vanligt med tjejer som har höga krav på hur killar ska se ut och vara. Vi ska enligt dessa ideal vara stora, starka, modiga, tuffa - men inte för stora, starka, modiga och tuffa, för då är vi bara elaka. Vi ska ha bra klädsmak och en snygg frisyr, en egen stil. Man ska också kunna visa känslor, vara snäll - men inte för mycket, för då är man en mes. Vi ska vara arbetssamma också.
Ja, ni fattar galoppen va? Män har också vissa saker att leva upp till och jag tycker inte att man kan påstå att den ena parten har det svårare än den andra, eftersom flertalet av oss inte befunnit oss i båda situationerna. Det är helt enkelt så att de flesta av oss har svårt att hantera sådana saker, och det är bara dumt att utse sig själv till den sidan som har det svårast. Då gör man sig själv till offer och det har nog aldrig kommit något bra ur det.
Många tjejer verkar mena att vi killar föredrar smala blondiner med jättestora tuttar och några kilo smink i ansiktet. De killar/män jag känner bryr sig dock inte alls särskilt mycket om detta, precis som jag.
Jag har lätt för att se det fina i människor jag tycker om. Jag brukar säga att konst tar ett tag att upptäcka ordentligt. Det är samma med människor. Exempelvis kan en tjej ha jättefina ögon eller ett leende som lyser upp allting, men ibland kan det krävas att man lär känna människan innan man inser sådana saker. Alltså: en härlig personlighet och utstrålning kan skapa något vackert bättre än vad smink och bantninskurer kan.
Sådan skönhet är givetvis mer äkta än den hos t.ex. kändisar som opererar sig eller andra tjejer som tar till onödigt många skönhetsprodukter. Syntetisk skönhet är knappast nåt jag letar efter.
Jag kan inte påstå följande, precis som tjejer inte kan påstå motsatsen, men jag får intrycket av att det är lika vanligt med tjejer som har höga krav på hur killar ska se ut och vara. Vi ska enligt dessa ideal vara stora, starka, modiga, tuffa - men inte för stora, starka, modiga och tuffa, för då är vi bara elaka. Vi ska ha bra klädsmak och en snygg frisyr, en egen stil. Man ska också kunna visa känslor, vara snäll - men inte för mycket, för då är man en mes. Vi ska vara arbetssamma också.
Ja, ni fattar galoppen va? Män har också vissa saker att leva upp till och jag tycker inte att man kan påstå att den ena parten har det svårare än den andra, eftersom flertalet av oss inte befunnit oss i båda situationerna. Det är helt enkelt så att de flesta av oss har svårt att hantera sådana saker, och det är bara dumt att utse sig själv till den sidan som har det svårast. Då gör man sig själv till offer och det har nog aldrig kommit något bra ur det.
Att dö
Ibland vill jag, i ärlighetens namn, bara sluta ögonen och dö i en månad eller två och sedan vakna upp i en utopi.
Okej. Nej, det vill jag inte alls. Eller jo, men ändå inte. Vad är utopi? Svårdefinierat, tycker jag. En perfekt värld. Visst. Men om allting ständigt är perfekt, suddas inte dess betydelse ut då? Människor behöver balans. Vi behöver ha bevittnat mörkret för att uppskatta ljuset. Någon släcks ljuset och då måste man kunna hantera mörkret. Det är inte meningen att vi ska få allting serverat på silverfat, eftersom det är något betydelsefullt att kämpa och sedan lyckas med något.
Men. En människa ska väl också förtjäna en paus ibland. Vems ansvar det är att ge dig denna paus kan jag inte svara på, om det är upp till dig eller din chef, exempelvis. Vissa människor kämpar under en hel livstid, ofta för att göra världen bättre för andra, men i slutändan får de inte så mycket tillbaka. Det känns så orättvist. Men vem vet, de kanske ligger där på dödsbädden och vet att de har gjort något gott. De vet att de har betytt något medan alla dessa bortskämda brats, vars piss kostar mer än andras mat, kanske inser att det enda de lyckats med, är att misslyckas.
Tänk då, vad är mest givande? Du kan, precis som jag, tycka att livet är hårt och att man ibland borde få en paus i det som förhindrar vårt välmående. Men om vi ska gå och hoppas att allting löser sig själv, eller säga att vi har det sämre än andra, kan vi inte göra saken bättre. Vi måste försöka, dag ut och dag in, när orken tryter, när du är redo att ge upp - ta ett steg till. Stanna vid stoppljuset, som någon vis människa skrev, och ta vara på pausen. Om problemet ligger i att gubben är röd och man står och stampar i skit, hämta en jävla sprayflaska och måla gubben grön - gå och kleta av skiten under tiden!
Jag kommer tycka det är hårt, jag kommer lida genom mycket, men jag ska försöka. Jag tänker inte ligga på min dödsbädd och ångra mig. Jag må vara full av sorg - men aldrig ska det vara ånger! Att dö ska vara tillfället då man förstår vad livet varit.
Okej. Nej, det vill jag inte alls. Eller jo, men ändå inte. Vad är utopi? Svårdefinierat, tycker jag. En perfekt värld. Visst. Men om allting ständigt är perfekt, suddas inte dess betydelse ut då? Människor behöver balans. Vi behöver ha bevittnat mörkret för att uppskatta ljuset. Någon släcks ljuset och då måste man kunna hantera mörkret. Det är inte meningen att vi ska få allting serverat på silverfat, eftersom det är något betydelsefullt att kämpa och sedan lyckas med något.
Men. En människa ska väl också förtjäna en paus ibland. Vems ansvar det är att ge dig denna paus kan jag inte svara på, om det är upp till dig eller din chef, exempelvis. Vissa människor kämpar under en hel livstid, ofta för att göra världen bättre för andra, men i slutändan får de inte så mycket tillbaka. Det känns så orättvist. Men vem vet, de kanske ligger där på dödsbädden och vet att de har gjort något gott. De vet att de har betytt något medan alla dessa bortskämda brats, vars piss kostar mer än andras mat, kanske inser att det enda de lyckats med, är att misslyckas.
Tänk då, vad är mest givande? Du kan, precis som jag, tycka att livet är hårt och att man ibland borde få en paus i det som förhindrar vårt välmående. Men om vi ska gå och hoppas att allting löser sig själv, eller säga att vi har det sämre än andra, kan vi inte göra saken bättre. Vi måste försöka, dag ut och dag in, när orken tryter, när du är redo att ge upp - ta ett steg till. Stanna vid stoppljuset, som någon vis människa skrev, och ta vara på pausen. Om problemet ligger i att gubben är röd och man står och stampar i skit, hämta en jävla sprayflaska och måla gubben grön - gå och kleta av skiten under tiden!
Jag kommer tycka det är hårt, jag kommer lida genom mycket, men jag ska försöka. Jag tänker inte ligga på min dödsbädd och ångra mig. Jag må vara full av sorg - men aldrig ska det vara ånger! Att dö ska vara tillfället då man förstår vad livet varit.
fredag 1 augusti 2008
1 augusti
Jag har kommit fram till att det är augusti idag... Egentligen har jag ingenting emot månaden i sig, men jag gillar inte att det gått så fort. Sedan studenten har jag åstadkommit följande:
Ja, precis så mycket. Nejdå, jag har väl egentligen haft en okej sommar på det viset att jag umgåtts ganska mycket med vissa människor, fått lite bättre kontakt med andra.
Men det skrämmer mig lite tror jag. Tiden. Studenten tog jag för två veckor sedan, enligt min mentala klocka i alla fall. Sedan dess har det varit blandade känslor, men framför allt känner jag brist på ansvarstagande från min sida. Jag borde så mycket men gör desto mindre. Det grundar sig i att jag känner hur mina krafter runnit ut i ... tomma intet kanske? Med kraften försvinner modet, orken att våga möta det nya och kanske något osäkra som framtiden har att erbjuda.
Jag är egentligen inte så feg som jag möjligen ger intryck av att vara. Men snart ska jag ta mig i kragen och ordna upp allt. Jag lovar.
Ja, precis så mycket. Nejdå, jag har väl egentligen haft en okej sommar på det viset att jag umgåtts ganska mycket med vissa människor, fått lite bättre kontakt med andra.
Men det skrämmer mig lite tror jag. Tiden. Studenten tog jag för två veckor sedan, enligt min mentala klocka i alla fall. Sedan dess har det varit blandade känslor, men framför allt känner jag brist på ansvarstagande från min sida. Jag borde så mycket men gör desto mindre. Det grundar sig i att jag känner hur mina krafter runnit ut i ... tomma intet kanske? Med kraften försvinner modet, orken att våga möta det nya och kanske något osäkra som framtiden har att erbjuda.
Jag är egentligen inte så feg som jag möjligen ger intryck av att vara. Men snart ska jag ta mig i kragen och ordna upp allt. Jag lovar.
Sjuka tankar
Jag har redan skrivit om detta i min helgondagbok, men jag måste yttra mig igen.
I morse, efter att David ringt och väckt mig, låg jag kvar i sängen och försökte vakna till. Då började jag tänka i de konstiga banor jag vanligtvis gör. Efter ungefär fem minuter tänkte jag helt plötsligt "fan, jag vill döda en geting med min hand. Bara slå ihjäl fanskapet."
Det kan tyckas något sinnessjukt. Det är det förmodligen också. Men kan jag rå för det eller?! Nej, då så!
Andra sinnessjuka tankar som kan vara värda att nämna är: när jag ser småhundar vill jag sparka dem, enbart för att höra hur de piper och sedan lättar från marken (det skulle dock aldrig falla mig in att faktiskt göra det då jag är en djurvän) samt att jag är lite smått besatt av sår... jag vill pilla i öppna sår... Sjukt.
I morse, efter att David ringt och väckt mig, låg jag kvar i sängen och försökte vakna till. Då började jag tänka i de konstiga banor jag vanligtvis gör. Efter ungefär fem minuter tänkte jag helt plötsligt "fan, jag vill döda en geting med min hand. Bara slå ihjäl fanskapet."
Det kan tyckas något sinnessjukt. Det är det förmodligen också. Men kan jag rå för det eller?! Nej, då så!
Andra sinnessjuka tankar som kan vara värda att nämna är: när jag ser småhundar vill jag sparka dem, enbart för att höra hur de piper och sedan lättar från marken (det skulle dock aldrig falla mig in att faktiskt göra det då jag är en djurvän) samt att jag är lite smått besatt av sår... jag vill pilla i öppna sår... Sjukt.
Kommentarer 2
Ja, du har nog helt rätt Zabbe. Jag borde kanske svara på kommentarerna IRL eller på t.ex. MSN. Tack för kommentaren, Zabbe, jag har kommit till insikt nu.
Hahaha, fan vad härligt dryg jag är!
Var det nån som förstod? Haha
Hahaha, fan vad härligt dryg jag är!
Var det nån som förstod? Haha
Kommentarer
Det är synd att det inte finns en funktion här på blogspot som gör det möjligt att svara på kommentarer (eller så är det synd att jag inte letat ordentligt, om den funktionen redan finns). Hur som helst, många av mina inlägg får ganska smickrande kommentarer och det känns lite dumt att jag inte kan svara på dem. Så därför passar jag på att tacka alla som skriver att jag är duktig, att de kan ställa upp och prata och så vidare. Tack! Det betyder faktiskt ganska mycket att höra sånt [infogar fånig smiley här]
Propaganda
Propaganda.
Människor som utformar propaganda är väldigt smarta, det kan jag hålla med om. Men deras taktik är ändå ganska enkel och inte alltför svår att genomskåda, tycker jag. Man kan dela in många i dagens samhälle i två grupper: de som kan granska informationsflödet (/nyheter) kritiskt och de som inte kan det. De som inte gör det får ofta sina åsikter från kända medier eller sina kompisar. De mer kritiska personerna försöker bilda egna åsikter och lyckas i många fall göra så. Det blir fler och fler, får jag intrycket av.
Men de som är kritiska kommer så småningom stöta på en text/nyhet som stöttar deras åsikt. Exempelvis tycker jag det är avskyvärt att Aftonbladet och annan media glorifierar kändisars missbruk. Nyss läste jag en text, från en högervriden sida, som tog upp just detta ämne. Författarinnans och mina åsikter är ganska snarlika i just den frågan, och det är där propagister försöker hitta oss. De är ofta kritiskt inställda till samma saker som oss, t.ex. media. Då är det väldigt lätt att hålla med dem och sakta men säkert glida över på deras sida. "För de har ju faktiskt rätt".
Ja, i vissa fall har de rätt - men de överdriver och skyller på en större grupp än rättvist. Detta kan dock vara svårt att se när man håller med dem i frågor, i vilka man vanligtvis inte kan finna medhåll från andra i samhället. För att beskriva det lite enklare så hittar man plötsligt någon som tycker lika. Hamnar man bland alltför många liksinnade finns dock risken att man glömmer se bortom det gruppen i fråga tycker.
Vi kan ta invandringspolitik som exempel. Jag tycker den ska begränsas av diverse skäl. Inte för att jag tycker illa om invandrare, jag t.o.m. förespråkar mångkultur men i Sveriges fall går det för fort och vi är i många fall för snälla mot "skurkarna". Jag förstår varför vissa blir kriminella. Jag skyller inte heller felet på dem och blundar inte heller för att det finns vanliga svenskar som begår brott. Men brottslingar och barn är (eller bör vara) lite lika på det viset, man kan inte vara för snäll mot dem - för deras egna bästa.
(Lite off topic: Det som jag huvudsakligen bryr mig om vad gäller invandring, är att vi ska försöka hjälpa dem vi kan. Men det rätta valet är inte alltid att hjälpa dem här. De behöver sitt hemland för där känner de sig, inte helt konstigt, som hemma. Då hade vi kanske sluppit packa ihop ett stort antal invandrare i samma område. Dels trivs de inte alltid och dels får de inte tid eller möjlighet att lära känna vår kultur. Människor är i grunden ganska konservativa när det gäller sina "flockar", tror jag, och då blir det lätt "vi och dem" när man kommer till ett främmande land men ändå kan bo med sina egna. "Vi och dem". Man söker sig inte in i den nya flocken eftersom man fortfarande har den egna. Därför uppstår konflikter om två stora flockar ska bli grannar över en natt. Det tror jag i alla fall.)
När man hör talas om vad vissa invandrare gör, blir man kanske kritiskt inställd till Sveriges invandringspolitik, av ganska förståeliga skäl. Då man inte kan finna stöd för sina åsikter i de vanliga medierna (eller i "vänliga" politiska partier för den delen) ökar risken att man finner detta stöd i främlingsfientliga partier. Från början kanske man inte ens tyckte illa om en viss grupp människor, men när man får stöd från andra som dessutom pushar på en, kan ens åsikter vridas åt något man inte menade från start.
Allting grundar sig i att man behöver känna att man hör hemma någonstans. Jag tror även att livet över huvud taget handlar om att hitta sitt hem och behålla det, en plats där du är trygg.
Hoppas ni hänger med.
Det jag vill komma fram till är följande: om du ska vara kritisk så måste du vara det till allt du läser och hör, även om du i viss mån håller med om det du läser. Annars tar du åt dig av propagandan, och bara för att den kommer från icke kända medier betyder det inte att den inte kan spridas som löpeld.
Och nej, detta är inte propaganda - det är mina åsikter, och det vore kanske till och med opassande om ni håller med om allt jag skriver. Då har ni antingen inte lärt er något, eller så råkar det bara vara så att ni tycker som jag. Då hoppas jag förstås på det sistnämnda.
Människor som utformar propaganda är väldigt smarta, det kan jag hålla med om. Men deras taktik är ändå ganska enkel och inte alltför svår att genomskåda, tycker jag. Man kan dela in många i dagens samhälle i två grupper: de som kan granska informationsflödet (/nyheter) kritiskt och de som inte kan det. De som inte gör det får ofta sina åsikter från kända medier eller sina kompisar. De mer kritiska personerna försöker bilda egna åsikter och lyckas i många fall göra så. Det blir fler och fler, får jag intrycket av.
Men de som är kritiska kommer så småningom stöta på en text/nyhet som stöttar deras åsikt. Exempelvis tycker jag det är avskyvärt att Aftonbladet och annan media glorifierar kändisars missbruk. Nyss läste jag en text, från en högervriden sida, som tog upp just detta ämne. Författarinnans och mina åsikter är ganska snarlika i just den frågan, och det är där propagister försöker hitta oss. De är ofta kritiskt inställda till samma saker som oss, t.ex. media. Då är det väldigt lätt att hålla med dem och sakta men säkert glida över på deras sida. "För de har ju faktiskt rätt".
Ja, i vissa fall har de rätt - men de överdriver och skyller på en större grupp än rättvist. Detta kan dock vara svårt att se när man håller med dem i frågor, i vilka man vanligtvis inte kan finna medhåll från andra i samhället. För att beskriva det lite enklare så hittar man plötsligt någon som tycker lika. Hamnar man bland alltför många liksinnade finns dock risken att man glömmer se bortom det gruppen i fråga tycker.
Vi kan ta invandringspolitik som exempel. Jag tycker den ska begränsas av diverse skäl. Inte för att jag tycker illa om invandrare, jag t.o.m. förespråkar mångkultur men i Sveriges fall går det för fort och vi är i många fall för snälla mot "skurkarna". Jag förstår varför vissa blir kriminella. Jag skyller inte heller felet på dem och blundar inte heller för att det finns vanliga svenskar som begår brott. Men brottslingar och barn är (eller bör vara) lite lika på det viset, man kan inte vara för snäll mot dem - för deras egna bästa.
(Lite off topic: Det som jag huvudsakligen bryr mig om vad gäller invandring, är att vi ska försöka hjälpa dem vi kan. Men det rätta valet är inte alltid att hjälpa dem här. De behöver sitt hemland för där känner de sig, inte helt konstigt, som hemma. Då hade vi kanske sluppit packa ihop ett stort antal invandrare i samma område. Dels trivs de inte alltid och dels får de inte tid eller möjlighet att lära känna vår kultur. Människor är i grunden ganska konservativa när det gäller sina "flockar", tror jag, och då blir det lätt "vi och dem" när man kommer till ett främmande land men ändå kan bo med sina egna. "Vi och dem". Man söker sig inte in i den nya flocken eftersom man fortfarande har den egna. Därför uppstår konflikter om två stora flockar ska bli grannar över en natt. Det tror jag i alla fall.)
När man hör talas om vad vissa invandrare gör, blir man kanske kritiskt inställd till Sveriges invandringspolitik, av ganska förståeliga skäl. Då man inte kan finna stöd för sina åsikter i de vanliga medierna (eller i "vänliga" politiska partier för den delen) ökar risken att man finner detta stöd i främlingsfientliga partier. Från början kanske man inte ens tyckte illa om en viss grupp människor, men när man får stöd från andra som dessutom pushar på en, kan ens åsikter vridas åt något man inte menade från start.
Allting grundar sig i att man behöver känna att man hör hemma någonstans. Jag tror även att livet över huvud taget handlar om att hitta sitt hem och behålla det, en plats där du är trygg.
Hoppas ni hänger med.
Det jag vill komma fram till är följande: om du ska vara kritisk så måste du vara det till allt du läser och hör, även om du i viss mån håller med om det du läser. Annars tar du åt dig av propagandan, och bara för att den kommer från icke kända medier betyder det inte att den inte kan spridas som löpeld.
Och nej, detta är inte propaganda - det är mina åsikter, och det vore kanske till och med opassande om ni håller med om allt jag skriver. Då har ni antingen inte lärt er något, eller så råkar det bara vara så att ni tycker som jag. Då hoppas jag förstås på det sistnämnda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)