It's a good thing, I guess

Den senaste tiden har jag inte skrivit så mycket i min blogg, och jag tror jag just insåg varför. Bloggen har jag använt för att klaga. Helt enkelt. Mest på mig själv, förstås. Just nu har jag inte direkt något att klaga på, för jag känner mig hyfsat uppåt. Så jag antar det är bra. Och när jag når lycka, vilket jag fanimej tänker göra, så ska jag skriva om det. Jag ska vara positiv. Nej, jag ÄR positiv!

Det är förstås svårt att övertala sig själv att vara glad när man mått dåligt länge - men det går! Någonstans måste man börja och jag anser att första steget är att övertyga sig själv att saker och ting inte är så hemska, även om det pågår jobbiga saker runt omkring. Sedan måste man öppna ögonen och förstå att man i de flesta fall har människor som bryr sig om en, både de man känt länge och kanske t.o.m. nya personer som är på väg in i ens liv och försöker hjälpa till.

Just nu antar jag att jag befinner mig någonstans mittemellan bra och dåligt: jag har lärt mig lite smått att intala mig positiva saker, och vågar därför mer, men det är fortfarande ganska svårt. Jag vet också vad som väntar. När man är på bättringsvägen är det mycket som känns svårare än någonsin - så jag måste försöka komma ihåg att inte göra något dumt de stunder allting känns överväldigande. Härda ut, det måste jag göra. Det stöd jag fått från vissa den senaste tiden har betytt mycket och kommer fortsätta göra så. Det kommer bli bra, det här... I've got that feeling... Samtidigt hoppas jag kunna ställa upp för andra, om/när någon behöver det.

[infoga ett glatt men inte alltför fjolligt uttryck här + utropstecken]