Sånt är livet...

Det har inte hänt så fruktansvärt mycket kul på sistone...

En släkting till mig, inte ens 30 år gammal, har drabbats av cancer och har förmodligen bara några månader kvar att leva. Det som spär på eländet är att han det senaste året har hållit sig ren, efter ett tioårigt missbruk, och han blev för någon månad utsläppt från fängelse - och nu drabbas han av det här. Men det allra värsta, är att han nyligen blivit pappa... han har en liten dotter.

I fredags fick vi nästan bekräftelse på att mammas pojkvän hade dött i en bilolycka i Serbien (precis allting på nyheterna verkade stämma överens) och vi hörde inte från honom på en och en halv vecka - men idag visade det sig att han lever. Och han är på väg hit nu.

Ett av två iaf. Får väl vara glad för det...

Jag var riktigt nedstämd i fredags då jag fick båda dessa nyheter, men tack vare en snäll och söt tös som pratade med mig så blev det bättre. Antar att jag fick prata av mig själva chocken lite grann. Det är jag väldigt tacksam för och jag uppskattar verkligen att hon lyssnade. Det blev så mycket bättre efter det.

Visserligen är det fortfarande tufft att tänka på släktingen med cancer... men jag hoppas innerligt att hans sista tid på jorden blir meningsfull, samt att han inte lider alltför mycket innan han tas ifrån oss.

Jag vill inte heller ta ut sorgen i förväg, för dels blir det onödigt lidande för alla inblandade om vi ska sörja detta innan han går vidare, dels tror jag att mirakel kan ske. Jag tror och hoppas, även om jag kanske inte förväntar mig att det ska sluta lyckligt. Man måste fan tro. När allt annat saknas och bara tron och hoppet är kvar, så kan man åtminstone leva vidare. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, eller vad brukar man säga?