17 februari 2009

Jag känner mig omotiverad. Till viss del kan jag skylla på att jag är sjuk och har förlorat energi, till viss del att jag sitter isolerad på mitt rum större delar av dagarna, men samtidigt känns det som något annat också. Det jag mest oroar mig för är mitt karriärsliv, tror jag. Det finns egentligen bara en sak jag verkligen vill syssla med på heltid och det är att bli författare, men jag tvivlar på min förmåga och det är dessutom allt mer sällan jag finner inspiration och ro nog att sätta mig ned och skriva något seriöst.

Jag måste ju vara realistisk. Jag kan verkligen inte förvänta mig att bli en etablerad författare, och framför allt inte redan som 20-åring. En karriär som förskollärare kan jag tänka mig, för det är givande att jobba med barn, men när det gäller jobb i övrigt så så kan jag verkligen inte föreställa mig något längre jobb någonstans. Jag tröttnar så fort. För mig är det också svårt att genomföra saker som jag tycker är tråkiga, därför är det väldigt svårt att söka ett jobb jag egentligen inte vill ha.

Många på t.ex. arbetsförmedligen tycker att man inte ska vara så kräsen och söka lite allt möjligt. Och visst, man kan verkligen inte förvänta sig att få sitt drömjobb. Man måste kämpa sig dit, inte sant? Och även om man kämpar kan man inte alltid ta sig dit. Man ska vara realistisk, som sagt. Jag är realistisk, och har därför bestämt mig för att plugga vidare till förskollärare. Men det är ett tag kvar till jag kan börja plugga och jag tycker inte det är särskilt kul att gå på socbidrag/aktivitetstöd under tiden, och det är inte heller särskilt kul att gå till Jobbcenter och Arbetsförmedlingen stup i kvart.

Nåväl... Jag som känner mig själv ganska väl, kan ju passa på att säga att jag är en velig typ, och ibland även en litet "multipel" person eller hur man ska uttrycka det... I klartext: jag är måhända en realistisk/pessimistisk människa men jag är också orealistisk och tänker inte ge upp mina drömmar om en författarkarriär. Jag får helt enkelt lägga den tanken på is, och - nu ska jag köra med en metafor a la "gammal-komplicerad-bekant-som-försöker-låta-poetisk-men-misslyckas-fatalt" - vänta tills mitt självförtroende vaknar och smälter isen igen. Nej, jisses vad det är kul att håna folk. Och den metaforen var bra i jämförelse! Trots att man försöker kan man inte hamna på samma låga nivå som personen jag hånar.

Jag ska helt enkelt vänta ett tag.

Nåja. Nu får det vara nog en stund.