Skitnatt

I stunder som dessa, när Teresia inte är här och när jag inte kan sova, är jag i behov av ord. Men orden har försvunnit och jag har förlorat förmågan att uttrycka mig på ett ärligt och riktigt sätt. Så länge jag kan minnas har jag alltid använt mig av ord när jag varit ensam, men nu när det inte fungerar så känns det som om en del av mig själv fattas. Ensamheten blir ännu värre. Det är nästan att jag vill jämföra mig med en musiker som förlorat hörseln. Jag vet att det låter löjligt, men jag antar att det är svårt att förstå om man inte själv vet hur det är. Personligen har skrivandet varit det enda jag ansett mig vara någorlunda bra på, men nu har jag plötsligt insett att jag inte är bra på det heller. Så det hela avslutas med en fråga jag inte har något svar på, vad fan är jag bra på? Det känns som en fråga som åker direkt ut i intet. Mitt mål i livet går inte ut på att bara vara väldigt snäll, jag vill bidra med något större, och jag trodde alltid jag någon gång skulle kunna lyckas med mina ord. Men det är ju åt helvete nu.

Ursäka emo-tjafset. Jag borde inte vara vaken efter midnatt, det blir bara skit av allting då. Teresia, du anar inte vilken tur det är att jag har dig att krypa ner bredvid. Utan dig skulle varje natt vara såhär, och det är det sista jag vill.