Viftande näsborrar

Tyvärr måste jag medge att mitt humör är väldigt skiftande och så starkt beroende på saker runt omkring.

Exempelvis var gårdagen ganska fysiskt krävande, och särskilt jobbigt var det då jag hade sovit dåligt, men mitt humör var bra trots att jag var trött och sliten. När jag låg och slötittade på Day After Tomorrow somnade jag till men väcktes av pappa. Då gick jag upp och borstade tänder och stängde av TV:n, datorn och alla lampor. Plötsligt kunde jag inte längre sova vilket ledde till ett dåligt jävla humör som försämrade chanserna att sova gott.

Mycket riktigt sov jag inte särskilt gott alls, som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Detta har gjort att jag varit oerhört trött idag. Men jag har mått bra och varit glad, mestadels tack vare Teresia som kom hit och degade framför TV:n med mig. Det var så härligt och avslappnande och jag var nog på väg att somna mer än en gång för att var så mysigt att bara ligga ned en stund. Men sedan hon åkte hem har jag hamnat i en liten svacka, som om jag jämför den bra stunden hon var här med nuet. Då känner jag av ensamheten och plötsligt även tröttheten. Kanske också lite av den tråkiga senhöstkänslan, tiden då alla vackra löv fallit och den blåa himlen inte längre syns till. Man vet att det snart kommer vara mörkt när man vaknar om morgonen och grått är det fram till mörkret återvänder på kvällen.

Lars Winnerbäcks musik är en kamrat i ensamheten men kan tyvärr inte föra hit Teresia igen. Inte kan den riktigt bota tröttheten heller. Och visst har jag rätt att känna en liten hopplöshet inför en god natts sömn? Jag menar, jag har kanske 10 nätter av 365 med riktigt god sömn, vilket är statistiken för 6 år tillbaka. Det är inga vidare siffror att hoppas på.

Nåja, jag ska jag sluta vara så negativ. Jag har mina nära och kära, jag har mat på bordet och jag har musiken så jag ska väl vara nöjd. Och jag kan vifta på mina näsborrar. Det är en talang som jag hoppas att mina framtida barn ärver.