Det är ungefär en och en halv timme kvar av juni månad.
Tidigare i mitt liv har jag alltid gillat juni och mått ganska bra i och med skolavslutning (sommarlov), födelsedag, frihet, sommar o.s.v.
I år har det dock varit en ganska mörk period. Mitt "sommarlov" är inget sommarlov eftersom skolan är helt slut nu. Nu är det ekonomiska bekymmer som väntar då jag ännu inte har ett jobb. Födelsedagar är för mig betydelselösa nuförtiden, tyvärr måste jag säga. Man behöver saker att se fram emot. Någon frihet är det ju inte när man inte har råd att vara fri från ansvar. Och någon sommar har det inte riktigt känts som heller... vet dock inte varför.
Jag skulle kunna skriva så mycket mer, men vissa av er förstår ändå. Om du anser att du står mig nära men ändå inte vet vad jag syftar på, så ska jag berätta när det blir tillfälle. Jag döljer inget medvetet, däremot känner jag att jag måste hitta bra tillfällen när jag ska berätta såna här saker.
måndag 30 juni 2008
Korn = kärlek
Den 30 juni för fyra år sedan såg jag Korn för första gången. Det var tamefasiken en gudomlig upplevelse. Jag firar det genom att lyssna på detta fantastiska band. Så härligt. Jonathan Davis röst... jag dreglar. Och ryser. Jag undrar hur många liv Davis har räddat, eller åtminstone underlättat, med hjälp av sina texter och ärligheten i hans röst.
Mmmgott!
Jag åt just pizza och det var så gott! Nu ska jag glo på Family Guy och sen börja tänka på att lägga mig. Har sovit två timmar i natt och dessutom varit barnvakt i nio timmar. Lucas är ju inte direkt typen som sitter stilla heller... Så jag är rätt trött.
Let the flames begin
"My pain and all the trouble caused
No matter how long
I believe that there's hope
buried beneath it all and
hiding beneath it all and
growing beneath it all and
This is how we'll dance when
when they try to take us down
This is how we'll sing, oh"
Hayley Williams texter är så bra. Allt handlar inte om henne själv, det känns som om hon försöker ge sina lyssnare hopp. Hon känns så empatisk. Det är mmmycket trevligt.
No matter how long
I believe that there's hope
buried beneath it all and
hiding beneath it all and
growing beneath it all and
This is how we'll dance when
when they try to take us down
This is how we'll sing, oh"
Hayley Williams texter är så bra. Allt handlar inte om henne själv, det känns som om hon försöker ge sina lyssnare hopp. Hon känns så empatisk. Det är mmmycket trevligt.
söndag 29 juni 2008
Sånt är livet...
Det har inte hänt så fruktansvärt mycket kul på sistone...
En släkting till mig, inte ens 30 år gammal, har drabbats av cancer och har förmodligen bara några månader kvar att leva. Det som spär på eländet är att han det senaste året har hållit sig ren, efter ett tioårigt missbruk, och han blev för någon månad utsläppt från fängelse - och nu drabbas han av det här. Men det allra värsta, är att han nyligen blivit pappa... han har en liten dotter.
I fredags fick vi nästan bekräftelse på att mammas pojkvän hade dött i en bilolycka i Serbien (precis allting på nyheterna verkade stämma överens) och vi hörde inte från honom på en och en halv vecka - men idag visade det sig att han lever. Och han är på väg hit nu.
Ett av två iaf. Får väl vara glad för det...
Jag var riktigt nedstämd i fredags då jag fick båda dessa nyheter, men tack vare en snäll och söt tös som pratade med mig så blev det bättre. Antar att jag fick prata av mig själva chocken lite grann. Det är jag väldigt tacksam för och jag uppskattar verkligen att hon lyssnade. Det blev så mycket bättre efter det.
Visserligen är det fortfarande tufft att tänka på släktingen med cancer... men jag hoppas innerligt att hans sista tid på jorden blir meningsfull, samt att han inte lider alltför mycket innan han tas ifrån oss.
Jag vill inte heller ta ut sorgen i förväg, för dels blir det onödigt lidande för alla inblandade om vi ska sörja detta innan han går vidare, dels tror jag att mirakel kan ske. Jag tror och hoppas, även om jag kanske inte förväntar mig att det ska sluta lyckligt. Man måste fan tro. När allt annat saknas och bara tron och hoppet är kvar, så kan man åtminstone leva vidare. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, eller vad brukar man säga?
En släkting till mig, inte ens 30 år gammal, har drabbats av cancer och har förmodligen bara några månader kvar att leva. Det som spär på eländet är att han det senaste året har hållit sig ren, efter ett tioårigt missbruk, och han blev för någon månad utsläppt från fängelse - och nu drabbas han av det här. Men det allra värsta, är att han nyligen blivit pappa... han har en liten dotter.
I fredags fick vi nästan bekräftelse på att mammas pojkvän hade dött i en bilolycka i Serbien (precis allting på nyheterna verkade stämma överens) och vi hörde inte från honom på en och en halv vecka - men idag visade det sig att han lever. Och han är på väg hit nu.
Ett av två iaf. Får väl vara glad för det...
Jag var riktigt nedstämd i fredags då jag fick båda dessa nyheter, men tack vare en snäll och söt tös som pratade med mig så blev det bättre. Antar att jag fick prata av mig själva chocken lite grann. Det är jag väldigt tacksam för och jag uppskattar verkligen att hon lyssnade. Det blev så mycket bättre efter det.
Visserligen är det fortfarande tufft att tänka på släktingen med cancer... men jag hoppas innerligt att hans sista tid på jorden blir meningsfull, samt att han inte lider alltför mycket innan han tas ifrån oss.
Jag vill inte heller ta ut sorgen i förväg, för dels blir det onödigt lidande för alla inblandade om vi ska sörja detta innan han går vidare, dels tror jag att mirakel kan ske. Jag tror och hoppas, även om jag kanske inte förväntar mig att det ska sluta lyckligt. Man måste fan tro. När allt annat saknas och bara tron och hoppet är kvar, så kan man åtminstone leva vidare. Hoppet är det sista som lämnar kroppen, eller vad brukar man säga?
måndag 23 juni 2008
Svartare mörker får man leta efter
Det är mycket som känns tungt, jobbigt och mörkt i min tillvaro just nu. Jag är djupt nere i en svacka och jag känner mig för svag för att ta mig ur skiten... Jag vill be om hjälp. Men jag vet inte vilken slags hjälp jag behöver. Människor jag kan prata med finns det gott om - men ändå finns det nåt som hindrar mig.
Kanske... Jag har pratat med folk förr, och jag uppskattar verkligen att vissa alltid lyssnar (det kommer jag aldrig glömma), men kanske upplever jag det som att det inte hjälper mer än tillfälligt. Jag vet ärligt talat inte. Var dock så snälla och tro inte att det har varit i onödan för det har betytt mycket.
Många, inklusive jag själv, anser att man måste hjälpa sig själv ut ur problem. Visst, men jag anser att man måste vilja ta sig ur problemet själv samt ta det första steget. Det är dock förbannat svårt att ta sig ur allt själv och det är inte många som klarar av en sån sak själv. Det är nästan lite dumt att tro att man ska kunna göra det helt själv, åtminstone om man ändå har möjligheten att prata igenom sina problem.
Nu är det bara så att... det kan vara jävligt svårt att öppna sig, även om det är för människor man litar på. Förra veckan nån gång berättade jag för en viss person att jag inte orkar vara med i vårt band, inte just nu men kanske i framtiden. Anledningen var mina psykiska besvär, sade jag. Den dagen hade jag bestämt mig för att prata med någon om hur jag känner, men då jag helt öppet sa att jag inte orkar med att fokusera på musik p.g.a. psykiska problem, utan att få någon respons på det, kändes det helt visset. Samma dag bestämde jag mig för att vänta med att berätta.
(Personen i fråga har sedan dess inte pratat om något annat än om huruvida jag bestämt mig för en framtid i bandet eller inte)
Men nu skriver jag här, tillgängligt och förståeligt (?) för alla som har tillgång till internet samt förstår det svenska språket och kan läsa det: jag känner mig inte densamma inombords och därför kanske jag inte beter mig som jag brukar. Ni får förlåta mig. Förvänta er inte att jag ska svara ärligt på frågor som "hur är det?" om ni nu inte visar tecken på att ni verkligen vill prata om det. Och om någon känner sig intresserad att prata seriöst, var vänlig att ta det IRL eller via msn eller annan textkommunikation. Inte i telefon, dock. Folk har alltid så svårt att höra vad jag säger i tele och då blir jag bara irriterad.
Kanske... Jag har pratat med folk förr, och jag uppskattar verkligen att vissa alltid lyssnar (det kommer jag aldrig glömma), men kanske upplever jag det som att det inte hjälper mer än tillfälligt. Jag vet ärligt talat inte. Var dock så snälla och tro inte att det har varit i onödan för det har betytt mycket.
Många, inklusive jag själv, anser att man måste hjälpa sig själv ut ur problem. Visst, men jag anser att man måste vilja ta sig ur problemet själv samt ta det första steget. Det är dock förbannat svårt att ta sig ur allt själv och det är inte många som klarar av en sån sak själv. Det är nästan lite dumt att tro att man ska kunna göra det helt själv, åtminstone om man ändå har möjligheten att prata igenom sina problem.
Nu är det bara så att... det kan vara jävligt svårt att öppna sig, även om det är för människor man litar på. Förra veckan nån gång berättade jag för en viss person att jag inte orkar vara med i vårt band, inte just nu men kanske i framtiden. Anledningen var mina psykiska besvär, sade jag. Den dagen hade jag bestämt mig för att prata med någon om hur jag känner, men då jag helt öppet sa att jag inte orkar med att fokusera på musik p.g.a. psykiska problem, utan att få någon respons på det, kändes det helt visset. Samma dag bestämde jag mig för att vänta med att berätta.
(Personen i fråga har sedan dess inte pratat om något annat än om huruvida jag bestämt mig för en framtid i bandet eller inte)
Men nu skriver jag här, tillgängligt och förståeligt (?) för alla som har tillgång till internet samt förstår det svenska språket och kan läsa det: jag känner mig inte densamma inombords och därför kanske jag inte beter mig som jag brukar. Ni får förlåta mig. Förvänta er inte att jag ska svara ärligt på frågor som "hur är det?" om ni nu inte visar tecken på att ni verkligen vill prata om det. Och om någon känner sig intresserad att prata seriöst, var vänlig att ta det IRL eller via msn eller annan textkommunikation. Inte i telefon, dock. Folk har alltid så svårt att höra vad jag säger i tele och då blir jag bara irriterad.
Musik
De bästa låtarna just nu är:
- Stone Sour - Zzyzx Rd
- Paramore - We Are Broken
- Mudvayne - Happy?
- Three Doors Down - Here Without You
- Paramore - When It Rains
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)