Detta är söndagsvemod.
Jag är trött på livet. Men jag orkar inte prata om det, för oavsett vad jag än säger så hjälper det mig inte på nåt sätt. Och jag skäms, även om jag kanske inte borde, över att jag mår såhär.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar