Svar till min vän

Jag ska svara på ett inlägg från Silvertaggen, "Vad skall man säga?"

Det är skönt att du inte har använt dig av de klichébetingade uttrycken när du och jag pratat, för det låter i mina ögon som nåt påtvingat (varför vet jag ej). Det har funkat bra när du frågat hur jag mår och även när du pratat lite kort om hur du haft det. Då känns det som att man ligger på samma nivå.

Jag kan bara tala för mig själv, samtidigt tror jag att många håller med mig, om att när man upplever en svår period är vetskapen om att ens vän finns tillgänglig viktigare än att denne enbart försöker peppa en. Då kan man öppna sig när man själv är redo att ta till sig av uppmuntrande ord.

Sensmoral; du behöver inte säga så mycket. Var tillgänglig, fråga lite, var lyhörd. Men det funkar som sagt också att prata lite om egna erfarenheter (så länge det inte blir för mycket).

PS. Jag kan passa på att tacka för ditt stöd, min vän. Det har betytt mycket.