Vissa människor anstränger sig för hårt för att vara roliga. Men det brukar resultera i ganska pinsamma tystnader, och det är... ja, pinsamt. På sin höjd kan det också sluta med några skratt som dock riktas mot det misslyckade skämtet. Det är nästan lite sorgligt.
I och för sig händer det att även de allra roligaste människor drar misslyckade skämt (utom jag, jag är alltid klockren). Nä, se där. Jag ville bara demonstrera hur vissa skämt är misslyckade och nu sitter ni säkert där och skrattar åt mig. Inte med mig - åt mig.
Eller så är ni bara trötta på att jag fortsätter försöka vara rolig. Fast egentligen försöker jag inte, det bara blir såhär. En massa nonsens, jag vet. Live with it!
Det jag skulle komma till är, att vissa personer hittar på en sak som andra tycker är kul. Då kör de med det hela tiden. Då blir det uttjatat. Lite synd, det. Nåja, de flesta jag känner brukar vara ganska roliga faktiskt. Men ni får ursäkta min arrogans när jag påstår detta: jag är liiite roligare än dig.
Äh, man kan ju försöka ha lite självförtroende i alla fall.
söndag 6 juli 2008
Blogga ffs!
Till min vän Malin - skriv mer i din blogg! Jag vet att du grubblar på mycket ibland - skriv ner det!
Och alla andra, skriv blogg ni också. Jag vill ha nåt att läsa! Dessutom är det bra för er. Språket utvecklas definitivt, man kan sortera tankar (utan att använda bloggen som en dagbok, som jag gjort), man blir förmodligen lite klarare i skallen i alla fall.
Ni kan också glädja andra som på denna jorden vandra, blogga blogg när du är riktigt [valfritt humör]
(I samma melodi som Klappa händerna-låten, för den som inte hörde hur bra jag sjöng)
Och alla andra, skriv blogg ni också. Jag vill ha nåt att läsa! Dessutom är det bra för er. Språket utvecklas definitivt, man kan sortera tankar (utan att använda bloggen som en dagbok, som jag gjort), man blir förmodligen lite klarare i skallen i alla fall.
Ni kan också glädja andra som på denna jorden vandra, blogga blogg när du är riktigt [valfritt humör]
(I samma melodi som Klappa händerna-låten, för den som inte hörde hur bra jag sjöng)
Amatörpsykolog
Ja, nästan i alla fall.
Jag tror jag officiellt ska låta den här bloggen bli ett ställe där jag skriver om lite psykiska och känslorelaterade grejer där jag reflekterar, jämför och drar slutsatser från mitt eget liv. Då kan låtsas att jag inte bara klagar, utan ser det som ett intresse att berätta för omvärlden hur den kan vara.
Ja, det lät bra. Det kör vi på.
Jag tror jag officiellt ska låta den här bloggen bli ett ställe där jag skriver om lite psykiska och känslorelaterade grejer där jag reflekterar, jämför och drar slutsatser från mitt eget liv. Då kan låtsas att jag inte bara klagar, utan ser det som ett intresse att berätta för omvärlden hur den kan vara.
Ja, det lät bra. Det kör vi på.
lördag 5 juli 2008
Att förtränga ilska
För några år sedan mådde jag ganska psykiskt dåligt. För att dämpa känslan brukade jag gå och lägga mig när det blev för mycket. Oftast satt jag dock vaken framför datorn. Det jag undrar nu är; vad är sämst av dessa två sätt att gå tillväga?
Om man går och lägger sig och sover så försvinner kanske den värsta känslan för stunden, men får inte utlopp för känslorna på något vis. Man förtränger allting, med andra ord. Jag förmodar att de flesta är medvetna om att det är onyttigt i längden. Som i filmen Anger Management där Jack Nicholsons karaktär säger ungefär såhär till en annan: "det finns två typer av aggressiva människor: de som reagerar direkt och börjar skälla och skrika och så finns det de som är tysta men en dag exploderar och skjuter skallen av folk". Det är åtminstone nåt i den stilen han försöker förklara.
Satt jag däremot vaken vid datorn en hel natt kände jag hela tiden hur dåligt jag mådde. Jag behöver egentligen inte säga det, men att sitta ensam i flera timmar och känna hur dåligt man mår, är verkligen inget som gör att man mår bättre i långa loppet. Däremot gjorde ungefär då som nu, att jag skrev mycket. Det var förresten då jag fann intresset att skriva. Hur som helst är inget av dessa två sätt särskilt hållbara.
Man kan kanske tycka att det kom någonting bra ur det, att jag åtminstone kunde uttrycka mig. Samtidigt förstördes mitt sociala liv. Jag gick oftast och lade mig mellan kl 5-7 på morgonen och sov därför till kl 15 på ett ungefär. Jag, med anlag till social fobi, drogs ner i en värre svacka och drabbes så småningom av just social fobi.
Liksom då är jag fortfarande relativt oförmögen att visa starkare känslor, eller i alla fall aggressiva känslor. Det grundar sig i att jag är rädd att det är för mycket som kommer ut om det väl kommer ut - om någon förstår vad jag menar. Jag har burit på så mycket ilska och jag är rädd att vissa personer råkar ut för ilska som den inte skapat. Det är alltså en ond cirkel kan man säga. Jag fortsätter förtränga vissa känslor, fortfarande.
Jag hade behövt ett bra sätt att hantera min nedstämdhet. Behöver än idag bättre sätt. När jag tänker efter så är det inte mycket som har ändrats, även om jag har lättare att snacka med andra människor när jag mår dåligt. Men jag har fortfarande ingen hållbar metod att kurera mig själv, om man säger så.
Om någon befinner sig i samma situation som jag gjorde då, vill jag passa på att föreslå att några utbrott då och då kan vara på sin plats. Är familjen en familj som den bör vara, så förlåter man varann efter ett tag - även om man skrikit och såna grejer. Just ilska är nog den värsta känslan att förtränga. Någon gång måste den komma ut, och då finns risken att det blir ketchupeffekt.
Om man går och lägger sig och sover så försvinner kanske den värsta känslan för stunden, men får inte utlopp för känslorna på något vis. Man förtränger allting, med andra ord. Jag förmodar att de flesta är medvetna om att det är onyttigt i längden. Som i filmen Anger Management där Jack Nicholsons karaktär säger ungefär såhär till en annan: "det finns två typer av aggressiva människor: de som reagerar direkt och börjar skälla och skrika och så finns det de som är tysta men en dag exploderar och skjuter skallen av folk". Det är åtminstone nåt i den stilen han försöker förklara.
Satt jag däremot vaken vid datorn en hel natt kände jag hela tiden hur dåligt jag mådde. Jag behöver egentligen inte säga det, men att sitta ensam i flera timmar och känna hur dåligt man mår, är verkligen inget som gör att man mår bättre i långa loppet. Däremot gjorde ungefär då som nu, att jag skrev mycket. Det var förresten då jag fann intresset att skriva. Hur som helst är inget av dessa två sätt särskilt hållbara.
Man kan kanske tycka att det kom någonting bra ur det, att jag åtminstone kunde uttrycka mig. Samtidigt förstördes mitt sociala liv. Jag gick oftast och lade mig mellan kl 5-7 på morgonen och sov därför till kl 15 på ett ungefär. Jag, med anlag till social fobi, drogs ner i en värre svacka och drabbes så småningom av just social fobi.
Liksom då är jag fortfarande relativt oförmögen att visa starkare känslor, eller i alla fall aggressiva känslor. Det grundar sig i att jag är rädd att det är för mycket som kommer ut om det väl kommer ut - om någon förstår vad jag menar. Jag har burit på så mycket ilska och jag är rädd att vissa personer råkar ut för ilska som den inte skapat. Det är alltså en ond cirkel kan man säga. Jag fortsätter förtränga vissa känslor, fortfarande.
Jag hade behövt ett bra sätt att hantera min nedstämdhet. Behöver än idag bättre sätt. När jag tänker efter så är det inte mycket som har ändrats, även om jag har lättare att snacka med andra människor när jag mår dåligt. Men jag har fortfarande ingen hållbar metod att kurera mig själv, om man säger så.
Om någon befinner sig i samma situation som jag gjorde då, vill jag passa på att föreslå att några utbrott då och då kan vara på sin plats. Är familjen en familj som den bör vara, så förlåter man varann efter ett tag - även om man skrikit och såna grejer. Just ilska är nog den värsta känslan att förtränga. Någon gång måste den komma ut, och då finns risken att det blir ketchupeffekt.
torsdag 3 juli 2008
Vill kunna drömma...
För mycket händer i mitt liv just nu. Det känns som om familjen här i Värmland behöver mig, och jag saknar alltid dem när jag är i Köping. Men det är i Köping jag har mitt sociala liv med alla kompisar (och större delen av släkten). Tyvärr kan jag inte slappna av här i Storfors men hemma slappnar jag av för mycket. Måste finna den där jävla balansen...
Jag brukar få en förvirrande känsla av jag inte har ett hem, just på grund av de sakerna jag skrev ovan. Det händer att jag försöker drömma mig bort, och som ni kanske minns så anser jag att drömmar är viktiga, men någonstans går de i nästan kras när verkligheten griper tag om mig igen så som den alltid gör.
Det går nästan att jämföra med de tillfällen då man är på väg att somna men så vaknar man till i ett ryck för att sedan inse hur omöjligt det är att somna om. Hopplöst. Man bara vänder och vrider på sig, försöker hitta vägar att falla i sömn igen, man försöker och försöker åter igen men till slut ger man nästan upp. Jag, åtminstone, känner nästan att jag skulle ta lite amfetamin bara för att vara trotsig mot livet och inte sova på evigheter.
Jag önskar saker, till och med ber ibland. Vissa saker går min väg, så att säga, men många gånger visar det sig sedan att den vägen kröker sig jävligt mycket och leder till något som får mig att ångra det jag bad om från första början. Så allting går emot mig ändå. Nu är det förstås inte så att allt går emot mig, men mycket gör det, och det är dessvärre ganska tunga saker som går emot mig också. Jag vill tro att det lönar sig att tro på saker, men när gud/ödet/whatever bestämmer sig för att enbart lura mig att det lönar sig - ja, då är det jävligt svårt att tro. Hängde någon med där?
Jag orkar inte mer. Godnatt.
Jag brukar få en förvirrande känsla av jag inte har ett hem, just på grund av de sakerna jag skrev ovan. Det händer att jag försöker drömma mig bort, och som ni kanske minns så anser jag att drömmar är viktiga, men någonstans går de i nästan kras när verkligheten griper tag om mig igen så som den alltid gör.
Det går nästan att jämföra med de tillfällen då man är på väg att somna men så vaknar man till i ett ryck för att sedan inse hur omöjligt det är att somna om. Hopplöst. Man bara vänder och vrider på sig, försöker hitta vägar att falla i sömn igen, man försöker och försöker åter igen men till slut ger man nästan upp. Jag, åtminstone, känner nästan att jag skulle ta lite amfetamin bara för att vara trotsig mot livet och inte sova på evigheter.
Jag önskar saker, till och med ber ibland. Vissa saker går min väg, så att säga, men många gånger visar det sig sedan att den vägen kröker sig jävligt mycket och leder till något som får mig att ångra det jag bad om från första början. Så allting går emot mig ändå. Nu är det förstås inte så att allt går emot mig, men mycket gör det, och det är dessvärre ganska tunga saker som går emot mig också. Jag vill tro att det lönar sig att tro på saker, men när gud/ödet/whatever bestämmer sig för att enbart lura mig att det lönar sig - ja, då är det jävligt svårt att tro. Hängde någon med där?
Jag orkar inte mer. Godnatt.
onsdag 2 juli 2008
Rubriklöst
Imorse när jag vaknade insåg jag att eftersom vi passerat midsommar så vänder året... det blir mörkare igen. Jag vet att det går fort - tyvärr. Ärligt talat (eller skrivet, detta är ju inte röstinspelat...) så är jag osäker om huruvida jag orkar med ännu en vinter eller inte.
Sommaren är verkligen den bästa årstiden men det känns som om den snart är slut - även fast den för min del inte har börjat än. Jag har inte fått vila nånting. Direkt efter studenten åkte jag hit, och högst ett par tre dagar har jag sovit gott samtidigt som jag tar ganska mycket ansvar i och med att jag spenderat stora delar av tiden att passa min bror och städat. Resten av tiden har jag inte orkat mycket mer och därför har jag suttit vid datorn eller något annat elektroniskt. Har helt enkelt antingen för mycket eller för lite att göra.
Som jag just skrev till Linda så tror jag att människor behöver klaga på nånting. Då man inte jobbar eller sysselsätter sig med nåt annat så har man inget att klaga på, förutom sig själv. Som om hjärnan undermedvetet börjar leta fel hos en själv.
För att sammanfatta mitt senaste år (i runda slängar) så har jag pluggat stenhårt mellan augusti och juni (dessutom mått riktigt psykiskt dåligt under februari, mars och april) därefter åkt direkt hit för att dels ta mycket ansvar, dels ta emot vissa jobbiga besked och nu börjar jag dessutom jobba. Det enda mentalt avslappnande jag varit med om är Kornkonserten i februari och Kisskonserten i maj. Annars så känns varje dag som en dag då jag MÅSTE gå igenom enbart för att man har sina respektive plikter.
Det vore perfekt om sommaren blir såhär: sommarjobb på Structo tre fyra veckor, få pengar, vila några veckor, det visar sig att Structo behöver folk och ringer mig igen men denna gång erbjuds jag fast anställning. Då försvinner de ekonomiska bekymren och jag får åtminstone tid och råd att vila mig samt besöka alla i Köping. Det behövs nog.
Ibland skriver man mer än vad man planerar. Men här slutar det.
Förutom detta, "YOU SHALL NOT PASS!"
Vet inte varför jag tänkte på Gandalf mitt i allt, men det gjorde jag tydligen. Tror det kan ha med "men här slutar det"-meningen. Jag översatte det till engelska och då blev det "here but no further". Antar att det är lite fantasybetoning på den meningen. Nåja, it ends here.
"I said goodday!" - Fez
Sommaren är verkligen den bästa årstiden men det känns som om den snart är slut - även fast den för min del inte har börjat än. Jag har inte fått vila nånting. Direkt efter studenten åkte jag hit, och högst ett par tre dagar har jag sovit gott samtidigt som jag tar ganska mycket ansvar i och med att jag spenderat stora delar av tiden att passa min bror och städat. Resten av tiden har jag inte orkat mycket mer och därför har jag suttit vid datorn eller något annat elektroniskt. Har helt enkelt antingen för mycket eller för lite att göra.
Som jag just skrev till Linda så tror jag att människor behöver klaga på nånting. Då man inte jobbar eller sysselsätter sig med nåt annat så har man inget att klaga på, förutom sig själv. Som om hjärnan undermedvetet börjar leta fel hos en själv.
För att sammanfatta mitt senaste år (i runda slängar) så har jag pluggat stenhårt mellan augusti och juni (dessutom mått riktigt psykiskt dåligt under februari, mars och april) därefter åkt direkt hit för att dels ta mycket ansvar, dels ta emot vissa jobbiga besked och nu börjar jag dessutom jobba. Det enda mentalt avslappnande jag varit med om är Kornkonserten i februari och Kisskonserten i maj. Annars så känns varje dag som en dag då jag MÅSTE gå igenom enbart för att man har sina respektive plikter.
Det vore perfekt om sommaren blir såhär: sommarjobb på Structo tre fyra veckor, få pengar, vila några veckor, det visar sig att Structo behöver folk och ringer mig igen men denna gång erbjuds jag fast anställning. Då försvinner de ekonomiska bekymren och jag får åtminstone tid och råd att vila mig samt besöka alla i Köping. Det behövs nog.
Ibland skriver man mer än vad man planerar. Men här slutar det.
Förutom detta, "YOU SHALL NOT PASS!"
Vet inte varför jag tänkte på Gandalf mitt i allt, men det gjorde jag tydligen. Tror det kan ha med "men här slutar det"-meningen. Jag översatte det till engelska och då blev det "here but no further". Antar att det är lite fantasybetoning på den meningen. Nåja, it ends here.
"I said goodday!" - Fez
Jobb
Känner för att skriva men vet dessvärre inte vad jag kan skriva om som skulle kunna vara av ens det minsta intresse. Visserligen kanske mina blogginlägg inte är särskilt intressanta över huvud taget, men det är åtminstone skönt att skriva av sig lite.
Jag kan nämna att jag började jobba idag. Fick först ett samtal och de frågade om jag kunde komma och jobba imorgon kl 7 varpå jag svarade "javisst". Två minuter senare ringde dem igen och frågade om jag kunde komma redan idag kl 13. Ganska kort varsel i och med att jag fick samtalet två timmar innan jag skulle dit.
Det var rätt skönt att göra nånting. Vi flyttade möbler (de omorganiserar och flyttar kontor och sånt) så det var ett ganska fysiskt arbete. Jag tror det är precis vad jag behöver. Dels för att bli starkare, men mest för att lägga fokus på något annat än mina tankar. För det är där felet ligger nånstans, tror jag, att jag har för mycket tid med min hjärna. Den behöver slappna av från allt.
Just nu är jag "anställd" till måndag nästa vecka. Därefter ska vi ser hur vi gör. Det kan bli som ett sommarjobb, det kan bli fast anställning. Då flyttar jag hit. Jag har verkligen inte råd att missa en sån chans. Men till skillnad från många andra där nere så tänker jag inte fastna och jobba där livet ut. Jag har andra mål. Detta är enbart för att få erfarenhet, pengar och en sysselsättning - som längst till jag orkar plugga vidare, eller hittar ett bättre jobb.
Jag kan nämna att jag började jobba idag. Fick först ett samtal och de frågade om jag kunde komma och jobba imorgon kl 7 varpå jag svarade "javisst". Två minuter senare ringde dem igen och frågade om jag kunde komma redan idag kl 13. Ganska kort varsel i och med att jag fick samtalet två timmar innan jag skulle dit.
Det var rätt skönt att göra nånting. Vi flyttade möbler (de omorganiserar och flyttar kontor och sånt) så det var ett ganska fysiskt arbete. Jag tror det är precis vad jag behöver. Dels för att bli starkare, men mest för att lägga fokus på något annat än mina tankar. För det är där felet ligger nånstans, tror jag, att jag har för mycket tid med min hjärna. Den behöver slappna av från allt.
Just nu är jag "anställd" till måndag nästa vecka. Därefter ska vi ser hur vi gör. Det kan bli som ett sommarjobb, det kan bli fast anställning. Då flyttar jag hit. Jag har verkligen inte råd att missa en sån chans. Men till skillnad från många andra där nere så tänker jag inte fastna och jobba där livet ut. Jag har andra mål. Detta är enbart för att få erfarenhet, pengar och en sysselsättning - som längst till jag orkar plugga vidare, eller hittar ett bättre jobb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)