lördag 2 augusti 2008
Att dö
Ibland vill jag, i ärlighetens namn, bara sluta ögonen och dö i en månad eller två och sedan vakna upp i en utopi.
Okej. Nej, det vill jag inte alls. Eller jo, men ändå inte. Vad är utopi? Svårdefinierat, tycker jag. En perfekt värld. Visst. Men om allting ständigt är perfekt, suddas inte dess betydelse ut då? Människor behöver balans. Vi behöver ha bevittnat mörkret för att uppskatta ljuset. Någon släcks ljuset och då måste man kunna hantera mörkret. Det är inte meningen att vi ska få allting serverat på silverfat, eftersom det är något betydelsefullt att kämpa och sedan lyckas med något.
Men. En människa ska väl också förtjäna en paus ibland. Vems ansvar det är att ge dig denna paus kan jag inte svara på, om det är upp till dig eller din chef, exempelvis. Vissa människor kämpar under en hel livstid, ofta för att göra världen bättre för andra, men i slutändan får de inte så mycket tillbaka. Det känns så orättvist. Men vem vet, de kanske ligger där på dödsbädden och vet att de har gjort något gott. De vet att de har betytt något medan alla dessa bortskämda brats, vars piss kostar mer än andras mat, kanske inser att det enda de lyckats med, är att misslyckas.
Tänk då, vad är mest givande? Du kan, precis som jag, tycka att livet är hårt och att man ibland borde få en paus i det som förhindrar vårt välmående. Men om vi ska gå och hoppas att allting löser sig själv, eller säga att vi har det sämre än andra, kan vi inte göra saken bättre. Vi måste försöka, dag ut och dag in, när orken tryter, när du är redo att ge upp - ta ett steg till. Stanna vid stoppljuset, som någon vis människa skrev, och ta vara på pausen. Om problemet ligger i att gubben är röd och man står och stampar i skit, hämta en jävla sprayflaska och måla gubben grön - gå och kleta av skiten under tiden!
Jag kommer tycka det är hårt, jag kommer lida genom mycket, men jag ska försöka. Jag tänker inte ligga på min dödsbädd och ångra mig. Jag må vara full av sorg - men aldrig ska det vara ånger! Att dö ska vara tillfället då man förstår vad livet varit.
Okej. Nej, det vill jag inte alls. Eller jo, men ändå inte. Vad är utopi? Svårdefinierat, tycker jag. En perfekt värld. Visst. Men om allting ständigt är perfekt, suddas inte dess betydelse ut då? Människor behöver balans. Vi behöver ha bevittnat mörkret för att uppskatta ljuset. Någon släcks ljuset och då måste man kunna hantera mörkret. Det är inte meningen att vi ska få allting serverat på silverfat, eftersom det är något betydelsefullt att kämpa och sedan lyckas med något.
Men. En människa ska väl också förtjäna en paus ibland. Vems ansvar det är att ge dig denna paus kan jag inte svara på, om det är upp till dig eller din chef, exempelvis. Vissa människor kämpar under en hel livstid, ofta för att göra världen bättre för andra, men i slutändan får de inte så mycket tillbaka. Det känns så orättvist. Men vem vet, de kanske ligger där på dödsbädden och vet att de har gjort något gott. De vet att de har betytt något medan alla dessa bortskämda brats, vars piss kostar mer än andras mat, kanske inser att det enda de lyckats med, är att misslyckas.
Tänk då, vad är mest givande? Du kan, precis som jag, tycka att livet är hårt och att man ibland borde få en paus i det som förhindrar vårt välmående. Men om vi ska gå och hoppas att allting löser sig själv, eller säga att vi har det sämre än andra, kan vi inte göra saken bättre. Vi måste försöka, dag ut och dag in, när orken tryter, när du är redo att ge upp - ta ett steg till. Stanna vid stoppljuset, som någon vis människa skrev, och ta vara på pausen. Om problemet ligger i att gubben är röd och man står och stampar i skit, hämta en jävla sprayflaska och måla gubben grön - gå och kleta av skiten under tiden!
Jag kommer tycka det är hårt, jag kommer lida genom mycket, men jag ska försöka. Jag tänker inte ligga på min dödsbädd och ångra mig. Jag må vara full av sorg - men aldrig ska det vara ånger! Att dö ska vara tillfället då man förstår vad livet varit.
fredag 1 augusti 2008
1 augusti
Jag har kommit fram till att det är augusti idag... Egentligen har jag ingenting emot månaden i sig, men jag gillar inte att det gått så fort. Sedan studenten har jag åstadkommit följande:
Ja, precis så mycket. Nejdå, jag har väl egentligen haft en okej sommar på det viset att jag umgåtts ganska mycket med vissa människor, fått lite bättre kontakt med andra.
Men det skrämmer mig lite tror jag. Tiden. Studenten tog jag för två veckor sedan, enligt min mentala klocka i alla fall. Sedan dess har det varit blandade känslor, men framför allt känner jag brist på ansvarstagande från min sida. Jag borde så mycket men gör desto mindre. Det grundar sig i att jag känner hur mina krafter runnit ut i ... tomma intet kanske? Med kraften försvinner modet, orken att våga möta det nya och kanske något osäkra som framtiden har att erbjuda.
Jag är egentligen inte så feg som jag möjligen ger intryck av att vara. Men snart ska jag ta mig i kragen och ordna upp allt. Jag lovar.
Ja, precis så mycket. Nejdå, jag har väl egentligen haft en okej sommar på det viset att jag umgåtts ganska mycket med vissa människor, fått lite bättre kontakt med andra.
Men det skrämmer mig lite tror jag. Tiden. Studenten tog jag för två veckor sedan, enligt min mentala klocka i alla fall. Sedan dess har det varit blandade känslor, men framför allt känner jag brist på ansvarstagande från min sida. Jag borde så mycket men gör desto mindre. Det grundar sig i att jag känner hur mina krafter runnit ut i ... tomma intet kanske? Med kraften försvinner modet, orken att våga möta det nya och kanske något osäkra som framtiden har att erbjuda.
Jag är egentligen inte så feg som jag möjligen ger intryck av att vara. Men snart ska jag ta mig i kragen och ordna upp allt. Jag lovar.
Sjuka tankar
Jag har redan skrivit om detta i min helgondagbok, men jag måste yttra mig igen.
I morse, efter att David ringt och väckt mig, låg jag kvar i sängen och försökte vakna till. Då började jag tänka i de konstiga banor jag vanligtvis gör. Efter ungefär fem minuter tänkte jag helt plötsligt "fan, jag vill döda en geting med min hand. Bara slå ihjäl fanskapet."
Det kan tyckas något sinnessjukt. Det är det förmodligen också. Men kan jag rå för det eller?! Nej, då så!
Andra sinnessjuka tankar som kan vara värda att nämna är: när jag ser småhundar vill jag sparka dem, enbart för att höra hur de piper och sedan lättar från marken (det skulle dock aldrig falla mig in att faktiskt göra det då jag är en djurvän) samt att jag är lite smått besatt av sår... jag vill pilla i öppna sår... Sjukt.
I morse, efter att David ringt och väckt mig, låg jag kvar i sängen och försökte vakna till. Då började jag tänka i de konstiga banor jag vanligtvis gör. Efter ungefär fem minuter tänkte jag helt plötsligt "fan, jag vill döda en geting med min hand. Bara slå ihjäl fanskapet."
Det kan tyckas något sinnessjukt. Det är det förmodligen också. Men kan jag rå för det eller?! Nej, då så!
Andra sinnessjuka tankar som kan vara värda att nämna är: när jag ser småhundar vill jag sparka dem, enbart för att höra hur de piper och sedan lättar från marken (det skulle dock aldrig falla mig in att faktiskt göra det då jag är en djurvän) samt att jag är lite smått besatt av sår... jag vill pilla i öppna sår... Sjukt.
Kommentarer 2
Ja, du har nog helt rätt Zabbe. Jag borde kanske svara på kommentarerna IRL eller på t.ex. MSN. Tack för kommentaren, Zabbe, jag har kommit till insikt nu.
Hahaha, fan vad härligt dryg jag är!
Var det nån som förstod? Haha
Hahaha, fan vad härligt dryg jag är!
Var det nån som förstod? Haha
Kommentarer
Det är synd att det inte finns en funktion här på blogspot som gör det möjligt att svara på kommentarer (eller så är det synd att jag inte letat ordentligt, om den funktionen redan finns). Hur som helst, många av mina inlägg får ganska smickrande kommentarer och det känns lite dumt att jag inte kan svara på dem. Så därför passar jag på att tacka alla som skriver att jag är duktig, att de kan ställa upp och prata och så vidare. Tack! Det betyder faktiskt ganska mycket att höra sånt [infogar fånig smiley här]
Propaganda
Propaganda.
Människor som utformar propaganda är väldigt smarta, det kan jag hålla med om. Men deras taktik är ändå ganska enkel och inte alltför svår att genomskåda, tycker jag. Man kan dela in många i dagens samhälle i två grupper: de som kan granska informationsflödet (/nyheter) kritiskt och de som inte kan det. De som inte gör det får ofta sina åsikter från kända medier eller sina kompisar. De mer kritiska personerna försöker bilda egna åsikter och lyckas i många fall göra så. Det blir fler och fler, får jag intrycket av.
Men de som är kritiska kommer så småningom stöta på en text/nyhet som stöttar deras åsikt. Exempelvis tycker jag det är avskyvärt att Aftonbladet och annan media glorifierar kändisars missbruk. Nyss läste jag en text, från en högervriden sida, som tog upp just detta ämne. Författarinnans och mina åsikter är ganska snarlika i just den frågan, och det är där propagister försöker hitta oss. De är ofta kritiskt inställda till samma saker som oss, t.ex. media. Då är det väldigt lätt att hålla med dem och sakta men säkert glida över på deras sida. "För de har ju faktiskt rätt".
Ja, i vissa fall har de rätt - men de överdriver och skyller på en större grupp än rättvist. Detta kan dock vara svårt att se när man håller med dem i frågor, i vilka man vanligtvis inte kan finna medhåll från andra i samhället. För att beskriva det lite enklare så hittar man plötsligt någon som tycker lika. Hamnar man bland alltför många liksinnade finns dock risken att man glömmer se bortom det gruppen i fråga tycker.
Vi kan ta invandringspolitik som exempel. Jag tycker den ska begränsas av diverse skäl. Inte för att jag tycker illa om invandrare, jag t.o.m. förespråkar mångkultur men i Sveriges fall går det för fort och vi är i många fall för snälla mot "skurkarna". Jag förstår varför vissa blir kriminella. Jag skyller inte heller felet på dem och blundar inte heller för att det finns vanliga svenskar som begår brott. Men brottslingar och barn är (eller bör vara) lite lika på det viset, man kan inte vara för snäll mot dem - för deras egna bästa.
(Lite off topic: Det som jag huvudsakligen bryr mig om vad gäller invandring, är att vi ska försöka hjälpa dem vi kan. Men det rätta valet är inte alltid att hjälpa dem här. De behöver sitt hemland för där känner de sig, inte helt konstigt, som hemma. Då hade vi kanske sluppit packa ihop ett stort antal invandrare i samma område. Dels trivs de inte alltid och dels får de inte tid eller möjlighet att lära känna vår kultur. Människor är i grunden ganska konservativa när det gäller sina "flockar", tror jag, och då blir det lätt "vi och dem" när man kommer till ett främmande land men ändå kan bo med sina egna. "Vi och dem". Man söker sig inte in i den nya flocken eftersom man fortfarande har den egna. Därför uppstår konflikter om två stora flockar ska bli grannar över en natt. Det tror jag i alla fall.)
När man hör talas om vad vissa invandrare gör, blir man kanske kritiskt inställd till Sveriges invandringspolitik, av ganska förståeliga skäl. Då man inte kan finna stöd för sina åsikter i de vanliga medierna (eller i "vänliga" politiska partier för den delen) ökar risken att man finner detta stöd i främlingsfientliga partier. Från början kanske man inte ens tyckte illa om en viss grupp människor, men när man får stöd från andra som dessutom pushar på en, kan ens åsikter vridas åt något man inte menade från start.
Allting grundar sig i att man behöver känna att man hör hemma någonstans. Jag tror även att livet över huvud taget handlar om att hitta sitt hem och behålla det, en plats där du är trygg.
Hoppas ni hänger med.
Det jag vill komma fram till är följande: om du ska vara kritisk så måste du vara det till allt du läser och hör, även om du i viss mån håller med om det du läser. Annars tar du åt dig av propagandan, och bara för att den kommer från icke kända medier betyder det inte att den inte kan spridas som löpeld.
Och nej, detta är inte propaganda - det är mina åsikter, och det vore kanske till och med opassande om ni håller med om allt jag skriver. Då har ni antingen inte lärt er något, eller så råkar det bara vara så att ni tycker som jag. Då hoppas jag förstås på det sistnämnda.
Människor som utformar propaganda är väldigt smarta, det kan jag hålla med om. Men deras taktik är ändå ganska enkel och inte alltför svår att genomskåda, tycker jag. Man kan dela in många i dagens samhälle i två grupper: de som kan granska informationsflödet (/nyheter) kritiskt och de som inte kan det. De som inte gör det får ofta sina åsikter från kända medier eller sina kompisar. De mer kritiska personerna försöker bilda egna åsikter och lyckas i många fall göra så. Det blir fler och fler, får jag intrycket av.
Men de som är kritiska kommer så småningom stöta på en text/nyhet som stöttar deras åsikt. Exempelvis tycker jag det är avskyvärt att Aftonbladet och annan media glorifierar kändisars missbruk. Nyss läste jag en text, från en högervriden sida, som tog upp just detta ämne. Författarinnans och mina åsikter är ganska snarlika i just den frågan, och det är där propagister försöker hitta oss. De är ofta kritiskt inställda till samma saker som oss, t.ex. media. Då är det väldigt lätt att hålla med dem och sakta men säkert glida över på deras sida. "För de har ju faktiskt rätt".
Ja, i vissa fall har de rätt - men de överdriver och skyller på en större grupp än rättvist. Detta kan dock vara svårt att se när man håller med dem i frågor, i vilka man vanligtvis inte kan finna medhåll från andra i samhället. För att beskriva det lite enklare så hittar man plötsligt någon som tycker lika. Hamnar man bland alltför många liksinnade finns dock risken att man glömmer se bortom det gruppen i fråga tycker.
Vi kan ta invandringspolitik som exempel. Jag tycker den ska begränsas av diverse skäl. Inte för att jag tycker illa om invandrare, jag t.o.m. förespråkar mångkultur men i Sveriges fall går det för fort och vi är i många fall för snälla mot "skurkarna". Jag förstår varför vissa blir kriminella. Jag skyller inte heller felet på dem och blundar inte heller för att det finns vanliga svenskar som begår brott. Men brottslingar och barn är (eller bör vara) lite lika på det viset, man kan inte vara för snäll mot dem - för deras egna bästa.
(Lite off topic: Det som jag huvudsakligen bryr mig om vad gäller invandring, är att vi ska försöka hjälpa dem vi kan. Men det rätta valet är inte alltid att hjälpa dem här. De behöver sitt hemland för där känner de sig, inte helt konstigt, som hemma. Då hade vi kanske sluppit packa ihop ett stort antal invandrare i samma område. Dels trivs de inte alltid och dels får de inte tid eller möjlighet att lära känna vår kultur. Människor är i grunden ganska konservativa när det gäller sina "flockar", tror jag, och då blir det lätt "vi och dem" när man kommer till ett främmande land men ändå kan bo med sina egna. "Vi och dem". Man söker sig inte in i den nya flocken eftersom man fortfarande har den egna. Därför uppstår konflikter om två stora flockar ska bli grannar över en natt. Det tror jag i alla fall.)
När man hör talas om vad vissa invandrare gör, blir man kanske kritiskt inställd till Sveriges invandringspolitik, av ganska förståeliga skäl. Då man inte kan finna stöd för sina åsikter i de vanliga medierna (eller i "vänliga" politiska partier för den delen) ökar risken att man finner detta stöd i främlingsfientliga partier. Från början kanske man inte ens tyckte illa om en viss grupp människor, men när man får stöd från andra som dessutom pushar på en, kan ens åsikter vridas åt något man inte menade från start.
Allting grundar sig i att man behöver känna att man hör hemma någonstans. Jag tror även att livet över huvud taget handlar om att hitta sitt hem och behålla det, en plats där du är trygg.
Hoppas ni hänger med.
Det jag vill komma fram till är följande: om du ska vara kritisk så måste du vara det till allt du läser och hör, även om du i viss mån håller med om det du läser. Annars tar du åt dig av propagandan, och bara för att den kommer från icke kända medier betyder det inte att den inte kan spridas som löpeld.
Och nej, detta är inte propaganda - det är mina åsikter, och det vore kanske till och med opassande om ni håller med om allt jag skriver. Då har ni antingen inte lärt er något, eller så råkar det bara vara så att ni tycker som jag. Då hoppas jag förstås på det sistnämnda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)