I dag/i natt

Det var tungt med begravningen... En enda stor tomhet kändes när prästen stod och höll tal. I början ville inte tårarna komma men när Sofia (Haglund, tror jag) började sjunga så kom det... Hon sjöng förresten jättefint.

Det känns bättre såhär i efterhand. Antar att det är så det ska vara. Nu har man nog accepterat hur det ligger till... Jag är i vilket fall som helst glad att farmors lidande är slut.

På kvällen kom Teresia hit. Det kändes faktiskt jävligt bra, även om hon kittlade mig hela tiden (jag ska hämnas nån gång på nåt sätt, var så säker). Det var hur som helst übermysigt att träffas och ett skönt avslut på en ganska krävande dag. Jag hoppas på fler liknande stunder.

Snart blir det sängen för mig. Jag känner mig utmattad, vilket kanske inte är helt konstigt. För första gången på länge har jag känslan att jag faktiskt kommer sova gott.

Godnatt.

Imorgon...

Hm... Som jag misstänkte har det gått ganska fort. Imorgon är det begravning. För två veckor sedan skrev jag att det var jobbigt att vänta på den, samtidigt visste jag att det skulle gå fort. Ju närmare man kommer desto jobbigare blir det dessutom.

Jag har varit på två begravningar tidigare. Den första var gammelmormor, som jag ändå inte hade någon kontakt med. Den andra var farfar. Han stod närmare än vad gammelmormor gjorde. Imorgon är det farmor... Eftersom jag flyttade till Köping efter farfars död så stod nog farmor ännu närmare. Mönstret är ganska klart för min del: varje begravning tycks bli värre och värre...

Ursäkta att jag är så negativ. Men det är väl förståeligt, eller hur? Det kommer ju inte bli en rolig morgondag direkt.

Snart ska jag gå och lägga mig. Ska bara in och borsta tänderna, säga godnatt till pappa och sedan skriva ett par sms till Teresia. Eller först ska jag ta en kaka och dricka mjölk, sen ska jag göra det jag nyss nämnde. Godnatt!

Smarta jag

Det har varit en slö dag idag. Varken bra eller dålig antar jag. Jag har suttit framför dumburken - alltså datorn - i stort sett hela tiden. Var med pappa till golfbanan. Och nej, vi spelade absolut inte golf. Fyfan. Nej, pappa lämnade bara tillbaka en spade som han lånat. Sedan handlade vi. Bortsett från det samt en kvällspromenad till Hemköp så har jag bara varit inomhus.

Imorgon ska jag röra lite mer på mig. Om än lite bara.

Jag kom just att tänka på en grej. Det handlar om min intelligens. Jag undrar var den kommer ifrån. Om jag tänker tillbaka så har jag aldrig haft någon riktig stimulans på det området... Trots det har jag mer vett i skallen än många andra. Skulle kunna nämna massa exempel men jag utesluter det nu.

Mycket av tiden i mellan- och högstadiet spenderades på att bara glo på TV (även på skoltid då jag skolkade mycket). Jag har aldrig läst mycket. Kanske ett 20-tal böcker i min livstid men absolut inte mer än så. Jag har inte använt mitt språk särskilt flitigt då jag isolerat mig själv i ungdomen. Visserligen har pennan varit min vän, så att säga. Egentligen var det väl tangentbordet som var min vän. Jag började skriva lite berättelser i nian, tror jag. Men på den fronten har jag inte varit särskilt aktiv heller. Musikaliskt sett har jag bara lyssnat på musik, aldrig skapat eller läst teori förrän ett år tillbaka.

Jag är trots allt inte dum... Mitt IQ är över medel åtminstone. Mitt ordförråd är faktiskt mycket bredare än det jag visar i bloggen, t.ex. Jag har ganska bra sifferminne och är dessutom oerhört filosofisk emellanåt.

Men korkad, det är jag ändock, för tänk vilken nivå jag kan nå om jag bara jobbar lite hårdare. Att inte uppfylla sin potential är nog bland det dummaste en människa kan göra. Ändå låter jag mig själv fördummas av min slöhet. I slutändan kanske jag är lika smart som Homer Simpson eller Peter Griffin tillsammans. Jag är fortfarande tillräckligt klok för att lista ut att det inte är en bra kombination.

Då och nu

Emellanåt ser jag tillbaka på mitt liv, inte sällan med vemod i blicken. Dofter, musik och särskilda känslor är det som oftast får mig att minnas.

Doften av nyklippt gräs får mig att tänka på barndomssomrarna i Västerås. Då var jag i sexårsåldern, full av energi och livslust. Jag hade en vilja att leka men också en längtan efter att bli stor och ha makten att bestämma över mitt liv. Nog var man naiv alltid.

Många låtar - allt från låtar med Spice Girls, Nirvana, Aqua till KISS - för tillbaka tankarna till tiden vi bodde i Ludvika, i slutet av 90-talet. Där var det alltid fart, måhända alltför hög fart. Jag hade åtminstone vänner. Men familjelivet var hektiskt. Det var alldeles för mycket våld, alkohol och droger runt omkring oss. Som 10-åring förstod jag att det inte stod rätt till, jag hade dock inte något annat val än att se förbi allt. Förtränga allt.

Vi flyttade till Storfors sommaren 1999. Där blev det lugnt. Alldeles för lugnt. Till mitt förfogande - nästan med ensamrätt - hade jag en källarvåning i vilken jag inte bara tog chansen att slappna av: jag fastnade där nere. Det var kallt och fuktigt, även emotionellt, om det går att beskriva det så. Som ungdom i Storfors hade man två val för att socialt liv med lite fart: vara aktiv inom någon sport, eller supa sig full. Jag spelade förvisso innebandy upp till 14-15 års ålder men tröttnade snart. Att ta till alkohol var uteslutet. På grund av att jag aldrig var en infödd storforsare så kunde jag aldrig riktigt komma in i en umgängeskrets som delade mina intressen. Då slöt sig världen samman och vände sig inåt i mitt huvud.

Jag är medveten om att dessa två perioder i mitt liv var avgörande för den jag är idag. Många stunder såg jag livet som täckt med en duk av skepsis, och i avseenden gör jag så än idag. Med den livssynen tenderar man bli väldigt omotiverad, som att det inte finns någon mening bakom alltet. Med tiden blir man också feg då man dels inte vet hur man ska bemöta främmande saker, dels inte alltid har orken att kämpa mot sådant som är svårt. Det rör både känslor gentemot personer, karriär etc. Det leder oss närmare vad jag egentligen ville komma till: man låter bli. Ganska simpelt. Man går miste om många saker. Man ångrar att man inte gjorde vissa saker.

Personligen anser jag att det är jobbigare att ångra något man inte gjort. I mitt nuvarande livsskede är det mycket skit som pågår. Bortgången av farmor är inte lätt att handskas med och om ett par dagar väntar begravningen. Jag genomlider en ekonomisk undergång vilket skapar en oro, den här ständiga tanken på hur vi ska klara oss med mat för dagen samt hur jag någonsin ska kunna etablera mitt egna liv som vuxen. Jag har kämpat mot en annan rädsla sedan mitten av sommaren. Liksom under hela min ungdom har jag även haft en intern strid mellan det sunda förnuftet och självkänslan.

Mitt i all misär har dock positiva känslor grott. Utan dessa hade jag nog inte klarat sommaren så väl som jag gjort hittills. Samtidigt är det häri mitt nuvarande problem ligger. Det där med att ångra att man inte gör vissa saker. Jag är säker på vad jag känner, men kan inte förmå mig att leva ut dessa känslor fullt, att chansa. Att riskera något som kan bli så underbart är inte något jag vågar göra just nu, och behöver således tid för att våga berätta det för personen det gäller.

Förmodligen är det ganska uppenbart för många av er, men kanske inte lika uppenbart för människan jag syftar på. Denne kanske också lever i samma osäkerhet som jag: rädslan att man kanske missbedömer den andre och hur den känner.

Hur det än blir, tänker jag inte sitta framför en dator om några år och klottra i bloggen om hur ångerfull jag för tillfället är just då. Jag ska inte låta det gå så långt.

Jag behöver bara lite tid för att finna mod nog att berätta hur jag känner för dig.

Tidigt ikväll

Jag och pappa städade igenom lägenheten idag. Vi skurade till och med. Det ni! Efteråt tog jag det först lugnt en stund för att sedan träffa Teresia. Vi gjorde varandra sällskap på Arbetsjävlapissförmedlingen. Därefter gick vi runt en stund i lilla Köping. Det var ganska trevligt faktiskt.

Jag trivs faktiskt rätt okej i Köping, när jag tänker efter. Jag vill inte riktigt flytta härifrån. Det beror visserligen inte på staden i sig, snarare på att de flesta jag känner bor här. Skulle kännas fel att flytta bara. De som klagar på att Köping är en tråkig stad borde flytta till Storfors och bosätta sig i en jävla källare i några år. Då skulle de inte klaga på Köping lika mycket.

Just nu funderar jag seriöst på att gå ut på promenad... Får se. Det blir i så fall en kort promenad.

Nej, jag är för trött. Inte lat, bara trött. Jag skulle kunna sova nu redan och klockan är inte ens halv elva. Bör jag göra det kanske? Jag vet ju vad som väntar om jag håller mig vaken och blir övertrött. Bäst att undvika det.

Såååå: godnatt.

Nånting

Det är gott med kakor.

Idag måste jag kontakta Arbetsförmedlingen och visa hur det går med arbetssökandet. Jag har bara skickat en enda jobbansökan, men det är bättre än inget, och dessutom kan jag inte göra så mycket mer när allting kräver erfarenhet, utbildning och/eller körkort. Ska sitta och glo igenom Platsbanken och några andra länkar idag och se om jag hittar nåt... Det känns dock föga troligt.

Vi ska även städa lite grann idag. Det är inte jättekul, men det känns skönt efteråt. Jag ska få pengar av Truck, samt träffa Teresia en liten stund om tid finnes, vilket faktiskt skulle vara väldigt trevligt och underlättande. Jag tycker nämligen att det tar på psyket att sitta och leta jobb i några timmar för att hela tiden se att jag inte är kvalificerad till ett enda. Då känns det hopplöst, som att jag aldrig kommer hitta ett jobb och därmed aldrig få en bra ekonomi.

Jag vill faktiskt flytta hemifrån. Inte för att jag otrivs hemma eller vill flytta ifrån pappa eller nåt sånt. Antar att jag bara vill ha ett eget ställe, vara självständig och så vidare... Om jag får råd så kommer jag faktiskt lägga mycket energi på att inreda stället på ett snyggt sätt. Jag skulle även se till att städa oftare än vad jag gjort i mitt rum, för efter senaste storstädningen här inne så märkte jag att jag trivs mycket bättre. Jag sover till och med bättre. I och för sig inte mycket bättre men ändå någonting. Varje förbättring räknas och välkomnas.

Men så återkommer vi till det här med jobb och pengar...

Och nu fick jag en obehaglig déjà vu-känsla.

Jag undrar en sak: är mina blogginlägg långa och jobbiga att läsa? Under tiden jag skriver så tänker jag åtminstone på skitmånga saker, men jag tror inte allt kommer med. Och om jag läser igenom mina egna inlägg så minns jag det mesta, så det går snabbt att läsa.

Nåväl. Adjö.

Blä

Jag ska vara ärlig nu. Det kräver för mycket energi att försöka vara positiv hela tiden. Jag orkar inte, jag klarar det helt enkelt inte. Jag försöker övertyga mig själv, bland annat genom att skriva i bloggen. Men det är bara en sak jag lyckas med och det är att lura mig själv. Och jag skäms över det. Jag känner till och med skam när jag erkänner det.

Det känns som att de flesta omkring mig mår skit, ungefär på samma låga nivå jag befunnit mig halva sommaren. Och jag kan lova er, jag vill inte välkomna er ner hit, om ni förstår vad jag menar. Jag skulle vilja säga att jag orkar stötta alla men i ärlighetens namn orkar jag nätt och jämnt vakna varje morgon.

Däremot är det faktiskt bara smickrande när någon säger att den behöver prata. Jag tyngs inte ned av att lyssna, jag blir snarare lättad då det känns som att jag hjälper genom att lyssna.

En annan sak jag skäms över är att jag sällan orkar vara riktigt social. Förr hade jag alltid något att säga, jag tyckte alltid något, jag tyckte saker var viktiga. Men nu bryr jag mig inte. Jag känner mig avtrubbad. Jag brukade ha intressen och hobbys, det enda jag gör nu är att stirra in i en jävla datorskärm. Och det suger.