Då och nu

Emellanåt ser jag tillbaka på mitt liv, inte sällan med vemod i blicken. Dofter, musik och särskilda känslor är det som oftast får mig att minnas.

Doften av nyklippt gräs får mig att tänka på barndomssomrarna i Västerås. Då var jag i sexårsåldern, full av energi och livslust. Jag hade en vilja att leka men också en längtan efter att bli stor och ha makten att bestämma över mitt liv. Nog var man naiv alltid.

Många låtar - allt från låtar med Spice Girls, Nirvana, Aqua till KISS - för tillbaka tankarna till tiden vi bodde i Ludvika, i slutet av 90-talet. Där var det alltid fart, måhända alltför hög fart. Jag hade åtminstone vänner. Men familjelivet var hektiskt. Det var alldeles för mycket våld, alkohol och droger runt omkring oss. Som 10-åring förstod jag att det inte stod rätt till, jag hade dock inte något annat val än att se förbi allt. Förtränga allt.

Vi flyttade till Storfors sommaren 1999. Där blev det lugnt. Alldeles för lugnt. Till mitt förfogande - nästan med ensamrätt - hade jag en källarvåning i vilken jag inte bara tog chansen att slappna av: jag fastnade där nere. Det var kallt och fuktigt, även emotionellt, om det går att beskriva det så. Som ungdom i Storfors hade man två val för att socialt liv med lite fart: vara aktiv inom någon sport, eller supa sig full. Jag spelade förvisso innebandy upp till 14-15 års ålder men tröttnade snart. Att ta till alkohol var uteslutet. På grund av att jag aldrig var en infödd storforsare så kunde jag aldrig riktigt komma in i en umgängeskrets som delade mina intressen. Då slöt sig världen samman och vände sig inåt i mitt huvud.

Jag är medveten om att dessa två perioder i mitt liv var avgörande för den jag är idag. Många stunder såg jag livet som täckt med en duk av skepsis, och i avseenden gör jag så än idag. Med den livssynen tenderar man bli väldigt omotiverad, som att det inte finns någon mening bakom alltet. Med tiden blir man också feg då man dels inte vet hur man ska bemöta främmande saker, dels inte alltid har orken att kämpa mot sådant som är svårt. Det rör både känslor gentemot personer, karriär etc. Det leder oss närmare vad jag egentligen ville komma till: man låter bli. Ganska simpelt. Man går miste om många saker. Man ångrar att man inte gjorde vissa saker.

Personligen anser jag att det är jobbigare att ångra något man inte gjort. I mitt nuvarande livsskede är det mycket skit som pågår. Bortgången av farmor är inte lätt att handskas med och om ett par dagar väntar begravningen. Jag genomlider en ekonomisk undergång vilket skapar en oro, den här ständiga tanken på hur vi ska klara oss med mat för dagen samt hur jag någonsin ska kunna etablera mitt egna liv som vuxen. Jag har kämpat mot en annan rädsla sedan mitten av sommaren. Liksom under hela min ungdom har jag även haft en intern strid mellan det sunda förnuftet och självkänslan.

Mitt i all misär har dock positiva känslor grott. Utan dessa hade jag nog inte klarat sommaren så väl som jag gjort hittills. Samtidigt är det häri mitt nuvarande problem ligger. Det där med att ångra att man inte gör vissa saker. Jag är säker på vad jag känner, men kan inte förmå mig att leva ut dessa känslor fullt, att chansa. Att riskera något som kan bli så underbart är inte något jag vågar göra just nu, och behöver således tid för att våga berätta det för personen det gäller.

Förmodligen är det ganska uppenbart för många av er, men kanske inte lika uppenbart för människan jag syftar på. Denne kanske också lever i samma osäkerhet som jag: rädslan att man kanske missbedömer den andre och hur den känner.

Hur det än blir, tänker jag inte sitta framför en dator om några år och klottra i bloggen om hur ångerfull jag för tillfället är just då. Jag ska inte låta det gå så långt.

Jag behöver bara lite tid för att finna mod nog att berätta hur jag känner för dig.