Too many cookies will do crazy things to you

Kl 21.00 ikväll började andra säsongen av Heroes på tv4. Underbart. Jag har saknat det ända sedan sista avsnittet sändes i vintras.

Det fick mig att fundera. I vintras när de avslöjade att det skulle dröja till hösten innan nästa säsong skulle börja sändas, tyckte jag det var en oerhört lång tid kvar, men som vanligt när man ser tillbaka så har det gått hur fort som helst.

Vad har jag egentligen gjort sedan dess? Det jag minns är Korn-konserten den 4 februari. Makalöst bra. Som terapi för själen. Vad mer? Jag såg KISS den 30 maj. Också fantastiskt, mestadels för att det är fenomenet KISS. Sista tiden i skolan var stressig men jag fick bra betyg till slut. Svenska C-kursen var en jävla pina. Jag tog studenten. Jag var i Värmland en månad. Jag jobbade lite grann. Jag slutade i Shinda. Jag har fått god kontakt med Teresia, vilket utan tvekan är sommarens höjdpunkt.

Nu söker jag jobb. Jag är fattig, ganska trött och utsliten. Kvällar som denna kan jag ibland känna hur meningslösheten gnager i bakhuvudet men jag försöker ruska av mig skiten, med olika graders framgångar. Alla kan vi ibland känna hur årstiden påverkar ens sinne negativt, då vi vandrar runt i ett evigt mörker som dessutom överöser oss med iskalla höstskurar eller bitande vinterkyla. Jag kan känna hur hösten och vintern jagar mig även de varmaste sommardagarna, när många andra skuttar omkring i ren lycka. Jag vet inte: det kanske beror på avundsjuka, men ibland är det svårt att glädjas åt andra när man badar i sitt egen elände.

Men ikväll känns det som att hösten är kommen, och jag tror nästan jag känner mig hemma. Jag tror jag trivs i den här årstiden trots allt. Vad jag kan minnas, har jag aldrig känt så förr. Att hösten kan bli bra. Det är en ny känsla. Lite svår att omfamna fullt ut, men det är trevligt ändå och jag kommer nog vänja mig.

Jag ska snart meditera och försöka finna lite balans i sinnet. Jag börjar bli bättre på det, vilket sakta men säkert hjälper min sömn. Jag tackar Teresia som påminner mig varje kväll.

Jag känner mig... jag vet inte. Inte konstig. Det är ju så jag brukar känna mig. Det här är annorlunda.

Jag känner mig alltså annorlunda. Annorlunda, men varken på ett negativt eller positivt sätt. Eller både på ett negativt och positivt sätt, kanske.

Jag har nog ätit för många kakor idag. Det måste vara därför. Jag skyller på det.

Opeth är den ultimata höst- och vintermusiken. Den är så tung och dunkel men jävlig vacker.

Där har vi det. Jag känner mig Opeth ikväll. Härmed förklarar jag Opeth till svenska språkets senaste adjektiv, synonymt med... Det finns inga synonymer ännu. Definition: det är känslan av gemenskap i en mörk stund, ett slags empatisk vän, som giver dig ork och styrka i en annars otrygg tillvaro. Opeth-känslan kan ingivas av såväl en omtyckt människa som musik, poesi eller andra uttrycksformer.

NU RÄCKER DET, ROBIN!
God afton!