Fuck that shit

Damn it... it's back.

Jag är feg...

Inte feg i grund och botten. Men jag är svag och har ingen ork att våga möta nya saker, jag orkar inte riskera något och förlora trots att det kan leda till nåt bra.

Man lär sig av sina misstag och historien upprepas, sägs det. Är det måhända därför jag inte vågar?

Jag vill inte göra mig själv till ett offer. Ändå känner jag hur livet, ironiskt nog, sugit ut det liv som fanns inom mig.

Jag har kämpat mot både mig själv, saker i min omgivning och andra människor. Den enda kamp jag verkligen förlorat är den mot mig själv, kampen mot de mål jag satt upp... Kanske är det för att jag sällan prioriterat mina egna problem. Kanske har mina mål varit för höga (osannolikt). Kanske beror det på nåt annat.

Oavsett hur stark man än må vara så är man redo att ge upp vid vissa tillfällen, och när man inte ens är stark från början så är man redo att ge upp tidigt.

Hur svarar man egentligen på frågan "Vad är det som känns meningslöst?" när man nästan är bedövad och inte känner nåt?

Hur kan man känna att allt rasar samman när man knappt lyckats bygga en grund?

Helt enkelt: varför? Jag vet att det finns svar, men jag vet inte om jag är redo att förstå det... Det skulle förmodligen bli sista svaret jag någonsin tar till mig. Jag skulle föredra om mitt sista svar istället blir "Ja" då jag ligger på min dödsbädd och någon frågar: "Var livet värt att leva?"

Fan...
Jag ber om ursäkt. Håll er borta från min blogg ett tag om ni tycker att det jag skriver drar ned stämningen... Jag skriver ändå mest för min egen skull, antar jag.