Okej, rubriker är inte min starka sida.

Klockan har passerat midnatt och det är därmed den 15 september. Redan är vi halvvägs genom månaden. Det har gått fort, liksom hela året... Känns som om det var för några veckor sedan jag fortfarande gick i skolan.

Något inom säger mig att alldeles för mycket har hänt. Något annat säger tvärtom: ingenting har hänt. Vad ska man då dra för slutsats, annat än att för mycket dåligt hänt och för få bra saker har hänt?

Sedan sommaren började har det för det mesta varit svart. Jag menar inte det som en klyschig metafor utan bokstavligt, då minnet av sommaren är som en svart klump i mitt minne.

Jag orkar inte rabbla upp allt kasst som hänt. Det finns dock några ljusa punkter som är värda att nämna istället: förutom mamma, pappa, syskon, kusiner och andra nära släktingar som alltid funnits, har jag dessutom fått bra kontakt med Teresia. Det är jag jäkligt glad för (och inte bara för att hon hjälpt mig byta ut mitt Coca-Cola-beroende mot te-beroende). Tyvärr har jag inte träffat Malin eller kusin Emma lika mycket som jag borde men oavsett vad så är jag glad att dessa personer finns.

Jag vet inte om ni vet hur svårt det kan vara att uppskatta de få bra sakerna man faktiskt har när allt annat känns åt helvete. Kanske, kanske inte. Jag blir i alla fall lätt blind när jag knappt klarar av att stiga upp ur sängen då morgonen gryr... när jag knappt har något att säga. Då har jag svårt att se det positiva runt omkring. Därför är jag glad och nästan - men bara nästan - lite stolt att jag lyckas ikväll.

Jag trivs dessutom i mitt rena rum. TVÅ positiva saker.

Det ska nog bli min nya regel: varje gång jag mår bajs ska jag komma på minst två saker som är bra i mitt liv. Sedan kan jag utöka till tre, sedan fyra o.s.v. Till slut kanske jag är en fullbordad optimist.

"For a pessimist I'm pretty optimistic"