idunno

För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är ... bra?

Jag gick ut med 17 MVG, 10 VG och ett IG. Bra betyg måste jag säga, trots ett IG. Men vafan, under hela högstadiet gjorde jag kanske 3-4 läxor - sammanlagt! Slutbetygen då var ungefär G i det mesta, 2 VG och 4 IG. Det var knappt så att jag kom in på medieprogrammet, där jag i jämförelse gick ut med skitbra betyg.

Många säger att jag är smart, och hänvisar inte sällan till just mina betyg. Men jag har förstås ifrågasatt om jag kan kalla mig smart. För vad är "smart" egentligen?

Jag har gjort IQ-test på Internet och hamnat på... 113, om jag minns rätt. Det är lite bättre än medelmåttet åtminstone. Jag har, som sagt, bra betyg. Jag har inga större problem att lära mig saker, t.ex. språk, så länge jag har ett intresse.

Men, nu när jag har funderat så har jag faktiskt kommit fram till en del som motsäger vissa av dessa saker.

Många seriemördare och andra sinnessjuka människor har hög IQ, men inte fan är det väl "smart" att ta en annan människas liv?

Jag har läst om att många lärare sätter högre betyg på vissa elever för att det på något vis gynnar skolan ekonomiskt. Kanske är så i mitt fall också.

Och dessutom, jag har slitit så oerhört hårt för mina betyg att jag känner mig så fruktansvärt utsliten. Kanske utbränd? Jag vet inte, men jag är i alla fall helt slut i kropp och sinne. Därför orkar jag definitivt inte plugga vidare på högskola. Så nu måste jag börja söka jobb och förmodligen kommer det inte bli så mycket mindre slitsamt, särskilt i början när allt det nya kommer. En större ekonomisk oro väntar också. Jag känner att jag inte orkar tackla dessa saker, som en följd av att jag helt enkelt slitit ut mig under dessa tre år i gymnasiet.

Frågan är således; är det smartast att göra som jag gjort - eller är det smartare att ta det lugnt emellanåt så att man orkar plugga vidare för att få en högre utbildning som senare leder till bra jobb, alternativt hitta ett jobb där man orkar ge mer?

Jag tror tyvärr på det sistnämna. Verkligen tyvärr.

Förhoppningsvis kan jag återhämta mina krafter och börja om, men det kommer ta tid. Om jag under tiden gått genom ekonomisk och social oro så kommer jag dock slitas ut ännu mer.

Jag vill verkligen inte ha denna negativa livssyn, men tyvärr är den svår att ändra på. Jag vill inte heller "ångra" mina betyg, för det är en av få saker som jag är stolt över.