Blä

Jag ska vara ärlig nu. Det kräver för mycket energi att försöka vara positiv hela tiden. Jag orkar inte, jag klarar det helt enkelt inte. Jag försöker övertyga mig själv, bland annat genom att skriva i bloggen. Men det är bara en sak jag lyckas med och det är att lura mig själv. Och jag skäms över det. Jag känner till och med skam när jag erkänner det.

Det känns som att de flesta omkring mig mår skit, ungefär på samma låga nivå jag befunnit mig halva sommaren. Och jag kan lova er, jag vill inte välkomna er ner hit, om ni förstår vad jag menar. Jag skulle vilja säga att jag orkar stötta alla men i ärlighetens namn orkar jag nätt och jämnt vakna varje morgon.

Däremot är det faktiskt bara smickrande när någon säger att den behöver prata. Jag tyngs inte ned av att lyssna, jag blir snarare lättad då det känns som att jag hjälper genom att lyssna.

En annan sak jag skäms över är att jag sällan orkar vara riktigt social. Förr hade jag alltid något att säga, jag tyckte alltid något, jag tyckte saker var viktiga. Men nu bryr jag mig inte. Jag känner mig avtrubbad. Jag brukade ha intressen och hobbys, det enda jag gör nu är att stirra in i en jävla datorskärm. Och det suger.